Print Friendly

Juholt, Elvis och Marx

Av Janerik Larsson | 25 mars 2011

När Håkan Juholt helt överraskande nominerades till ny socialdemokratisk partiordförande kom några rader ur en i dagarna publicerad bok att citeras flitigt. ”Så satans trött på ’förnyelse’”, skulle Juholt ha sagt i Ingemar E L Göranssons bok Arbetarrörelsens kris.

Ingemar E L Göransson är en tidigare åtminstone för mig helt okänd facklig aktivist med ett förflutet på Transport. Hans hemsida är värd ett besök med sin roande blandning av tämligen hemlagad marxism (den belgiska post-marxisten Chantal Mouffe är Göranssons idol) och länkar till både den marxistiska hemsidan och till Elvis officiella hemsida.

Huvuddelen av boken är en ganska rörig, konspirationsteoretisk soppa om hur i stort sett alla inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen svikit sedan Arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Ett betydande och ganska okunnigt intresse ägnas brittisk politik sedan 70-talet. Hans tappra försvar för gruvfackledaren Arthur Scargill och andra gengångare från modern historia tror jag få utanför den yttersta vänstern i Storbritannien skulle skriva under på. Men Göransson har dock i bokens avslutande intervjudel lyckats hitta två sådana vittnen.

Arbetarrörelsens efterkrigsprograms verkliga nederlag i andrakammarvalet 1948 lyckas Göranssons hoppa över. Näringslivets och borgerlighetens kraftiga reaktion mot detta program med dess tämligen radikala, socialistiska förslag samlades i den s k PHM-kampanjen (PlanHushållningsMotståndet). Kampen leddes av folkpartiledaren Bertil Ohlin.

Intervjun med Juholt framstår i detta sammanhang som både intressant och överraskande. Intervjun gjordes så sent som i januari i år och jag har svårt att förstå varför Juholt låter sig intervjuas här och framför allt frågar sig nog fler läsare än undertecknad om intervjun mest återger det Göransson tycker passar in i hans egen övergripande bild eller om det är en korrekt redovisning av vad Juholt står för. Tills vidare är jag nog beredd att se denna intervju som ungefär lika genomtänkt och välplanerad som Aftonbladets glasstest med Juholts blåbärsglass som huvudnummer (23 mars).

Valnederlaget 2006 beskriver Juholt enligt Göransson inte som ett underkännande av s-politiken utan bara som ”nyfikenhet på något nytt”.
 
Juholt instämmer i Göranssons kritik av Ingvar Carlssons och Göran Perssons politik:
”Det finns inom socialdemokratin en rörelse mellan socialliberalismen och den demokratiska socialismen. (—) I valet 2010 likande partiets politik i mångt och mycket Bengt Westerbergs socialliberalism 1985”.
 
Men bara några rader tidigare avfärdar Juholt i intervjun det rödgröna samarbetet. Hur ett regeringsalternativ med Lars Ohly kan beskrivas som Bengt Westerbergs socialliberalism reds inte ut, vilket nog får ses som ett tecken på att det mest rör sig om retorik och inte så mycket om analys.
 
Göransson driver därefter Juholt in i ett resonemang som jag verkligen inte tror är Juholts. Tanketråden är denna:
 
nyliberalismens genombrott har lett till att den starka tilltron till politikerna har försvagats; i stället har tilltron till experter ökat: kunder på en marknad innebär individualisering som är så stor att det i förlängningen blir utrymme för fascism.
 
Göransson gör hastigt och lustigt Juholt till anhängare av hans egen marxistiska husgud Chantal Mouffe.
 
Därefter tas ett snabbt hopp till USA där Juholt enligt Göransson är oroad över att president Obama inte har stöd i sitt eget parti för att ”närma sig keynesianska lösningar”.
 
Därefter övergår Göranssons att fråga Juholt om vad som de båda i texten kallar ”socialdemokratins konstitutionella uppgift” (vad det nu betyder) och som enligt några Juholt- citat ska uttolkas såhär:
”Socialdemokratins konstitutionella uppgift ska bryta ny mark där ingen gått förut. Upprätthålla ett värn och stärka vårt gemensamma beslutsfattande på områden som berör oss i vår vardag. Klarar inte socialdemokratin det så har den inget existensberättigande.”
”Blir socialdemokratin ett socialliberalt parti på 35 procent har det inget berättigande !”
 
Hopp tillbaka till valrörelsen 2010. Ny Juholt-kommentar:
”Det var som en popcorngryta där det ena efter det andra poppade upp.”
 
Därefter en rallarsving mot den intellektuella nivån inom arbetarrörelsen. Juholt menar att ”vi måste bilda oss”:
”Arbetarrörelsen är intellektuellt utarmad” och ”fackföreningsrörelsen är intellektuellt impotent”. Alliansen med intelligentian och akademin måste återupprättas.
 
Juholt konstarerar i det avsnittet att ”vi kan alltid överleva som en populistisk rörelse, vi kan göra flotta reklamkampanjer, ha en partiledare som gör sig bra i tv men det betyder inget.”
 
Juholts mest citerade uttalande från denna bok – att han är ”satans trött på dessa närmast religiösa utrop på ’förnyelse’” sätts i texten in i ett något mera begripligt sammanhang. Han menar att det förnyarna talar om är skapa tid för medborgarna att förverkliga sina livsval.
 
Juholt: ”Men vad fan är det för nytt med det ? Det är en 100 år gammal ide.”
 
I Göransons bok följs Juholt-intervjun av en intervju med en politiker som står Göranssons betydligt närmare: Lars Ohly.
 
Jag tror det är klokare att lyssna på vad partiledare Juholt säger. Att med utgångspunkt från denna intervju dra slutsatser om den saken tror jag är en smula äventyrligt. Men kanske tycker Juholt precis som Göransson. Kanske om Elvis ? Men inte nödvändigtvis om Marx.

Janerik Larsson arbetar just nu med en bok om näringslivets opinionsbildning sedan 1970-talet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner