Print Friendly

John-Henri Holmberg; Till sist

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TILLSIST
JOHN-HENRI HOLMBERG:
L
sist några ord om ett fredsmöte.
I Sverige har kulturetablissemanget upprört och förfasat reagerat på att en amerikansk ambassadtjänsteman ifrågasatt det välövertänkta i televisionens beslut att visa den sovjetiska
dokumentärspekulationen ”Varför mördades Olof Palme?”. Censurförsök och
åsiktsförföljelse, har man kallat amerikanens försök att påverka den svenska
televisionens programpolitik.
Ett par veckor tidigare besökte kändisar ur kultur och näringsliv Moskva där
ett stort internationellt fredsmöte hade
arrangerats. Flera av gästerna var entusiastiska.
”Människorna lär sig att frigöra sig”,
säger Arja Saijonmaa om utvecklingen i
det sovjetiska teaterförbundet ”De får
bestämma själva, ta intiativ, säga ja eller
nej.”
”Jag skulle någon gång vilja sända min
son hit för att han skall få lära känna det
vackra Ryssland”, utbrast Yoko Ono.
”Jag hoppas att vi kan bidra till en
världsomspännande grund till att bygga
fred och avrustning”, sade Gregory Peck.
”Självklart tror jag att det här mötet bidrar.”
Och den ryska nyhetsbyrån APN sammanfattar de svenska deltagamas reaktioner på sammankomsten. ”Det framhölls
att talet av generalsekreteraren i SUPK:s
centralkommitte Michail Gorbatjov, som
argumenterade för iden om mänsklighetens rörelse fram mot en kärnvapenfri
värld, hade gjort ett ytterst starkt intryck
på forumets deltagare och var ägnat att
spela en konstruktiv roll i utvecklingen av
ett politiskt nytänkande, vars nödvändighet dikteras av missil- och kärnvapenålderns realiteter.” Vilka det var som
framhöll detta? Enligt APN-meddelandet var det bland annat, Antonia
Johnson, Göran Ennerfelt och Hans
Rausing.
Men så konstaterade ju också Arja Saijonmaa: ”Allt tyder på att nåt mycket
märkligt håller på att hända i detta land.”
Fast är det så märkligt?
Inför det internationella fredsmötet
hade Kreml nogsamt förberett sig genom
att släppa ett drygt femtiotal kända politiska oliktänkande ur de sorterade GULAG-läger, sinnessjukhus och exilorter
där de hållits förvarade i skiftande antal
år. Detta har föranlett västvärldens intellektuella och massmedia att falla i extas
över den sovjetiska liberaliseringen och
toleransen för avvikelser. Tyvärr har på
något sätt de kring 5 000 politiskt och
religiöst feltänkande som fortfarande
finns inspärrade – inte sällan sedan tjugo
eller trettio år – råkat falla kommentatorerna ur minnet när de applåderat
Michail Gorbatjovs generositet mot politiska motståndare
Liksom man i kören av beundran inför
det sovjetiska författarförbundets beslut
att efter 29 år tillåta utgivning av Nobelpristagaren Boris Pasteroaks roman Doktor Zjivago hittills inte hittat några parenteser som undrat över när till äventyrs så-
dana andra totalförbjudna verk som Jevgenij Samjatjins Vi, flertalet av Alexander
Solzjenitsyns verk eller samtliga verk av
till exempel Ivan Bunin, Aleksander
Kuprin, Marina Tsvetajeva, Vladimir
Nobakov, Andrej Sinjavskij -för att nu
nämna några droppar i havet – skall få
publiceras i författamas hemland.
För vi har ju sett allt det här förut. Tö
och frost på den intellektuella arenan har
avlöst varandra genom Sovjets historia
sedan revolutionen – men inte ens under
de varmaste töperiodema har tjälen nå-
gonsin gått ur jorden. Ändå har varje
gång någon sovjetisk diktator börjat tala
om andens frihet eller n’ågon enstaka i
grunden tilltalande socialistisk tänkande
systemkritiker släppts loss ur fånglägren
samma hyllningskör av aningslösa västerländska intellektuella börjat klinga.
”Jag vill tro på Sovjetunionen, inte
bara dess framtida makt utan kraften hos
dess internationalistiska, demokratiska
ideal”, skrev Gunnar Myrdal i stalinterroms slagskugga 1944.
”För att inte förlora hoppet måste man
erkänna det socialistiska lägrets uppenbara fördelar tvärs igenom misstag, oerhördheter och förbrytelser”, ansåg JeanPaul Sartre 1965. Och om de röda khmerernas folkmord på två miljoner kambodjaner skrev P O Enquist oförglömligt
1975: ”Folket reste sig, gjorde sig fritt,
kastade ut inkräktarna, fann att dess fina
stad måste återställas. Då utrymde man
huset, och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom
människor inte skulle leva i förnedring
143
här, utan i fred och med värdighet. I väst
flödar då krokodiltårarna. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara
hallickar känna sorg.”
Önsketänkande är en förlåtlig synd,
hos socialister lika väl som hos liberaler
eller konservativa. Men offentligt önsketänkande som en passant ursäktar massmord, brutalitet, åsiktsförtryck, koncentrationsläger, mänskligt slaveri och totalitära diktaturer är inte förlåtligt.
Vi bör alla önska att framtidens Sovjet
skall visa sig vara en nation av fria människor, fria att tänka, tala, skriva, forma
sina liv, förfoga över sin egendom, välja
sina politiker och om de så vill flytta vart
de önskar.
Men den dag en sådan beskrivning är
rimlig är inte mycket närmare i dag än
den var 1967 – eller 1947. Och när till
Moskva inbjudna svenskar och andra västerlänningar börjar tala som om den
redan hade infunnit sig – ja, då är det,
som Arja Saijonmaa så riktigt uttryckte
det, ”nåt mycket märkligt som håller på
att hända”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner