Print Friendly

Johan Hjertqvist; Till sist

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

X)HAN HJERTQVIST:
Till sist
gra funderingar kring en eventuell
ensk nomenklatura.
Nomenklatura är det ryska uttrycket
r den härskande gruppen i sovjetsamullet, de partifunktionärer, officerare
handra som bedömts så viktiga att de
lönas med särskilda förmåner: tjänste- ~1, sommardatja, rätt att handla i dollarbutiker, chans till utlandsresor osv.
För att hålla ordning på vem som ska
aköpa fransk parfym utan att köa hela
dagen eller kunna flytta till Moskva trots
det formella flyttförbudet måste partiledaingen ha en förteckning – därav uttrycket ”nomenklatur”.
l Sovjet är det därför lätt att avgöra
1em som tillhör den nya klassen. Sköter
man sig alltför illa kan straffet bli något
\arre än fängelse. Alla förmåner, som
medlemskap i nomenklaturan innebär,
kan dras in.
Finns det en svensk nomenklatur?
Existerar här en ”ny klass”, som belö-
nar sina medlemmar med olika slags förmåner?
Räcker då fallet Rainer som bevis för
all framstående (socialdemokratiska)
ämbetsmän får låna mångmiljonbelopp
där andra vägras? Nej, knappast.
Är valet av förbundsordföranden på
livstid inom LO-förbunden tecknet på att
den fackliga delen av arbetarrörelsen
styrs av pampar? Ja, inte ser det bra ut –
men något bevis är det inte.
Är regeringens snabba beviljande av
skattefrihet åt Alva Myrdals nyinrättade
fredsstiftelse ett utslag av ohöljt kompisvälde och gåsleverproletärianism? Må-
hända – men formellt tycks frågan ha
skötts korrekt.
Gick Olof Palme förbi den kommunala
bostadskön när han fick sin nya bostad i
makarna Myrdals fd hus i Gamla Stan?
Vem vet- men på de flesta håll i världen
anses det självklart att regeringschefen
ska bo centralt och slippa skotta sig fram
till brevlådan.
Om man försöker spåra en blågul nomenklatura skönjer man efterhand vissa,
typiskt svenska, särdrag.
Den svenska ”nya klassen” prålar
inte med limousiner, diamanter och höga
löner (undantag finns, men är snarast undantagen som bekräftar regeln, typ
Transports tidigare ordförande). Det är
helt logiskt. Detjämlikhetsideal, vars beskyddare socialdemokratin och fackföreningsrörelsen tjänat som sedan 30-talet,
har resulterat i ett av världens mest progressiva (i bemärkelsen utjämnande)
skattesystem. Här ges inte utrymme för
briljanter och privatpalats. Däremot
traktamenten, fackliga internat på lyxiga
kursgårdar, studieresor och generösa
ledighetsregler.
(Det skulle föra för långt att i nomenklaturan sortera in hela den medelklass,
som drar nytta av den offentliga sektorns
alla förmåner. Men visst vore det en intressant uppgift för samhällsforskningen
att utreda hur det kommer sig att tjänstemannafamiljer utnyttjar den starkt subventionerade barnomsorgen mycket mer
än arbetarfamiljerna. Och inte är det kulturellt svaga grupper som har tid att stå i
Operans biljettkö för att på andra skattebetalares bekostnad få se Nötknäpparen.
Det ironiska är att LO:s medlemmar direkt missgynnas av den starkt kollektiviserade ekonomi som skapats genom –
just det – arbetarrörelsens politik.)
Det slående är just hur belöningssystemet anpassats till högskattesamhällets
villkor. Av tradition har svensk fackför- 112
eningsrörelse inte arbetat med hög kontantlön till sina företrädare. I de fall extra ryggdunkningar ansetts motiverade
används i stället traktamenten, som (lagligt eller, som i det nu aktuella Metallfallet , sannolikt olagligt) innebär en avsevärd skattefri utdelning. Och omfattningen av de förmåner den fackligt-politiska sammanträdes- och kursmaffian
uppbär, påvisades när Riksskatteverket i
våras ville bölja granska dolda förmåner:
vad kunde det anses vara värt att spela
tennis på kursgårdarnas gratisbanor, fritt
vivre, ”tjänsteresor” m m?
De här belöningarna är materiellt sett
obetydligajämfört med dem näringslivet
delar ut. Inom såväl den ”nya klassen”
som företagen finns talrika prov på det
postindustriella samhällets yppersta medalj: sammanträdeslivet, med dess avsaknad av sedvanliga krav på och mätare
för produktiva insatser. Men företag som
sköts illa får i princip läggas ned. ”Olönsamma” fackliga och politiska organisationer finns inte. Här mäts avkastningen
i andra termer: bra avtalsrörelser, politiska förmåner, partitaktiska segrar.
Svensk fackföreningsrörelse är den
förmodligen mest materialistiskt inriktade organismen i vårt samhälle. Dess konkreta mål är att ge medlemmarna mer i
plånboken. Inget fel i det, sett från fackets synpunkt. Men det alltmer påtagliga
dilemmat är att man vill spela Monopol
med moraliska förtecken.
Den materialistiska attityd, som högskatte- och mygelsamhället bygger på,
försvårar sådant spel. Det blir alltmer
orimligt när fackliga talesmän klandrar
medlemmar och politiker för att arbeta
svart, skatteplanera eller på andra sätt
uppträda ”osolidariskt”. När de egna
funktionärerna traktamentsfuskar och
klämmer ur småföretagare ”svarta” skadestånd borde det vara svårt att moralisera.
Rimligtvis måste man stå inför ett val:
att antingen släppa de ambitioner, som
framtvingar ett orimligt skattetryck, och
därmed med större trovärdighet kunna
kräva ett moraliskt agerande. Eller också godta samhällsmoralen som den idag
är: dvs att de flesta justerar sin formella
skatt genom allehanda småfiffeL
Finns det då en svensk nomenklatura?
Svaret borde kunna bli: om den idag är
svårare att utpeka och avgränsa, blir det
lättare att konstatera dess existens och
omfattning när löntagarfonderna nu
växer fram. Här kan direkt konstateras
vilka som hamnar i fondstyrelserna ochi
resten av den fackligt dominerade fondapparaten. Hela fondiden är ju att tillgodose fackliga krav med den sannolikt få-
fänga förhoppningen, att facket i blotta
glädjen över fonderna minskar sina avtalskrav. Facket får genom fonderna indirekt beskattningsrätt över företagen.
Den form av ohöljd priviligiering, som
inleddes förra året med avdragsrätt för
fackliga medlemsavgifter, får nu sin fullbordan.
Det största problemet med den svenska fackliga nomenklaturen är att den har
stort inflytande. l motsats till i Sovjet
tvingas valje regering, främst en socialdemokratisk, lyssna när facket upphöjer
sin röst. Det är inte fallet i nomenklaturans hemland, där LO snarast är ett då-
ligt skämt.
Det finns bara en god sak att säga om
Sovjet: där skulle aldrig kunna uppstå
några löntagarfonder.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner