Print Friendly

Johan Hjertqvist; Om tålamodet med regeringen

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

tålamodet
med regeringen
Länge gav regeringen sken av att den hade en
genomtänkt strategi fOr att ta itu med budgetunderskott, betalningsbalans och krympande
industrisektor. LO-tidningen har – infamt
men påpassligt – publicerat valaffischer från
den senaste valrörelsen där ekonomiminister
Bohman tog åt sig äran fcir att ha räddat Sverige ur krisen. Jojo! Annars ser det ut som vi var
djupare nere i den än någonsin!
Sanningen, den brutala sanningen, är ju den
att regeringen haft så dåligt grepp om utvecklingen att man tvingats inkalla en urtima riksdag för att hastigt men mindre lustigt höja en
rad skatter. Och det bara två månader efter det
att vårriksdagen stängts och en och en halv fore
höstriksdagens öppnande. Det är svårt att ha
respekt fOr en ekonomisk politik som inte avsatte några resultat under hela våren, och som
inte var mer genomtänkt än att den kunde
vänta till höstriksdagen. För inte är väl också
detta socialdemokraternas fel?
I den reviderade finansplanen räknade regeringen med att den enskilda konsumtionen
skulle öka med l, 7 procent under 1980. När
den nu tycks ha varit på väg att öka med 2
procent grips regeringen av panik, talar om
överkonsumtion och höjer i åtstramande syfte
moms och punktskatter. Skillnadcn mellan
prognos och utfall är statistiskt osäker men nog
för att få regeringen ur balans. Det inger inte
förtroende för politikernas förmåga att skåda in
i framtiden och planera samhällsutveckline;en’
Att den enskilda köpkraften kanske sti~it
mer än väntat kan möjligtvis, även om det
undgått regeringen, ha berott på att denna
köpte sig arbetsfred på försommaren genom att
lova löntagarnas organisationer feta favörer om
de skrev på avtalet. Att facket sedan inte respekterade regeringens villkor för uppgörelsen
och ändå fick behålla förmånerna var uppseendeväckande. Regeringen spädde på köpkraften
mitt i en högkonjunktur, bara för att nu, ett par
månader senare, strama åt konsumtionen samtidigt som vi är på väg in i en konjunktursvacka. Det är priset för att man inte förmådde
samla sig till en nödvändig åtstramning redan
for ett år sedan. Att Keynes’ ideer är på väg
utför är visserligen känt, men regeringens konjunkturpolitik måste sakna all internationell
motsvarighet. En fascinerande innovation!
Ännu finns tid för regeringen att visa att man
är situationen vuxen. Men då krävs en markant
kursförändring. Det går inte att skylla allt ont
på den socialdemokratiska regering, som avsattes för fyra år sedan. Inte heller kan en regering
nöja sig med att hänvisa till oljeprish0jningar
och andra effekter av omvärldens beteende.
Kan man inte korrigera en tidigare regerings
felaktiga politik sviker man sina löften till väljarna. Är man oförmögen att motverka trycket
från omvärlden saknar man kompetens.
Regeringens sparplan kommer av allt att
döma bara att nagga den offentliga sektorn en
aning i kanten. Det räcker inte att begränsa
ökningstakten, verkliga nedskärningar måste
309
till. Och då är det inte nog att angripa överfö-
ringen av pengar i form av t ex bostadsbidrag.
De utgör ju en del av den enskildes konsumtion
och sänkta bidrag minskar inte byråkratin med
en enda ~änst!
Det är tur för herrar Fälldin, Bohman och
Ullsten att konkurrensen från oppositionen för
närvarande är ännu svagare än vanligt. Socialdemokratins oansvarighet och opportunism
tilltar i takt med den ekonomiska krisens allvar.
Att herr Palme är en högst medioker ekonom är
känt. Kanske han inte ens upptäckt landets
belägenhet. ”Vadå, ekonomisk kris? Det var
detjävligaste, det hadejag ingen aaaning om!”
Ska det bli oppositionsledarens eftermäle?
Det har talats mycket om hur framgångsrika
moderaterna varit i regeringen. Det är svårt att
förstå. Vad man konkret uppnått kan räknas
på ena handens fingrar. När moderaterna nu
på område efter område är med om förslag och
åtgärder som ligger långt ifrån vad man lovat
väljarna och känns främmande för moderata
grundideer måste sympatisörerna fråga sig:
vad är viktigast för partiet – lojaliteten mot
väljarna eller makten och härligheten?
Johan Hjertqvist

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner