Print Friendly

Johan Hjertqvist; Om Rainer-syndromet

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Få händelser under senare år har så effektivt blottlagt en rad svenska politiska
fenomen som Rainer-affåren.
Här finns hela provkartan på oroande
och olustiga företeelser i 80-taiets Sverige:
Den ökande rättsosäkerheten. Ska skattelagstiftningen gälla – eller den snävare
”rätt”, som arbetarrörelsen anser ska
tillämpas genom sina åklagare Aftonbladet, Nancy Eriksson och Pär Fagerström? Annorlunda uttryckt: vågar socialdemokratiska statsråd köra 50 kilometer i timmen i tätbebyggt samhälle –
eller ska de nöja sig med 40? Vågar socialdemokrater begära att betala ”bara”
75 procent i marginalskatt i stället för 85?
Växande dubbelmoral. Ove Rainers
verkliga ”brott” var att han med sin borgerliga bakgrund inte insåg att ”Rörelsen” håller sig med en moral, samhället i
övrigt med en annan. För t ex direktörer
i privatföretag och borgerliga riksdagsmän räcker det att följa Svea Rikes Lag.
Den som företräder arbetarrörelsens politiska och fackliga gren får absolut inte
kunna klandras för skatteplanering, stora avdrag etc. Fifflas det inom Rörelsens
led ska det ske – och sker bevisligen –
med andra metoder: traktamentsfusk, fri
bostad, ”tjänsteresor” till fjärran länder,
godtyckligt gynnsamma kommunala bidrag till ABF osv. Hade Ove Rainer avslöjats som välbetald konsult åt Riksbyggen eller Reso hade med största säkerhet
inga avgångskrav rests från Rörelsen.
Fixeringen vid ”brott mot samhället”. I
högskatte-Sverige blir frågan om vem
som betalar hur mycket i skatt alltmer
central. Det är utjämningsfobins pestmärke att kvällspressens bästa lösnummersäljare är de årligen återkommande
Rainer-syndromet
uppgifterna om ”kändisars” skatter och
avdrag. Här lär Sverige vara unikt –
lyckligtvis.
I samhällen med högre civilisationsnivå anses det vara en fråga mellan den
enskilde och skattemyndigheterna på
vilka grunder man erlägger skatt. Icke i
Sverige. Här har inte minst massmedia
mentalt anammat filosofin att l00 procent av inkomsten rätteligen tillhör vad
som numera suddigt kallas ”samhället”
– egentligen stat och kommun. Att försöka få behålla en del av dessa l00 pro·
cent för egen del framställs följaktligen
som uppseendeväckande och ofta klandervärt.
Oegentligheter gentemot skattemyndigheterna, ja även helt laglig skatteplanering, betecknas som riktade mot
”samhället”. Och med den absurda hatkärlek som svensken hyser till sina myndigheter blir det långt allvarligare att tex
uppskjuta beskattningen av l00 000 kronor genom ”noll-taxering” än att vålla
misshandelsoffer livslångt men.
skattelagstiftningen ger bara den som
har gott om pengar råd att vara laglydig.
Med en förmögenhet och kapitalinkomster ges fortfarande goda möjligheter att
helt lagligt skatteplanera (om man klarar
sig undan folkdomstolen, vill säga). För
vanliga löntagare finns inte samma möjlighet. De är hänvisade till rena olaglig·
heter för att sänka sin skatt: affärer utan
kvitto, tjänstebyten, påhittade småavdrag i deklarationen osv.
Till en böljan tycktes Rainer-affären
begränsad till just dessa frågor. Men ef·
ter hand har den svällt. Från att gälla den
enskildes ställning gentemot skattemyndigheter och Rörelsens folkdomstol har
den vidgats till villkoren för maktutövningen i Sverige.
Att besluten i t ex PK-bankens styrelse skulle ”demokratiseras” genom att
”allmänintressen” tagit plats där är en
typisk svensk villfarelse. Samma sak gäller styrelsen för statliga verk, högskolestyrelser och kommunala nämnder. När
Stig Malm verkligen hade chansen att
förhindra att Postverkets dåvarande generaldirektör (som företrädare i styrelsen för PK-bankens största kund) fick
stora privatlån, var LO-ordföranden inte
ens närvarande (uppger han själv). Och
hade han varit med hade han uppenbarligen inte ens lagt märke till detta låneärende, framgår av hans uttalanden.
Är detta vad man kallar ”ekonomisk
demokrati”?
Nej, slutsatsen måste bli att sammanvävningen av olika intressen gått så långt
att ”samhällets bank” kan låna ut pengar på olagliga grunder till ”samhällets”
företrädare utan att ”samhällets” vakthundar lyfter ett finger.
Men de största och bestående frågetecknen reser ändå Olof PaJmes agerande.
För den som önskar ställa diagnos är
statsministerns politiska sjukdom-sbild
oroande. Efter att ha underlåtit att med
ett ord stötta sin justitieminister under
dennes flykt undan massmedia grät Palme erkännsamma tårar – när Ove
Rainer väl avgått ur regeringen. Denne
måste ha väntat sig stark uppbackning av
50 1
sin regeringschef sedan regeringen, enligt tillförlitliga källor, vid allmän beredning den 3 november tagit ställning för
att Ove Rainer inte borde lämna ut uppgifter om sin ekonomi till massmedia.
När avgången var ett faktum ägnade
sig Olof Palme åt att hetsa mot journalistkåren. Därefter gällde det att snabbt
och resolut visa vem som bestämde:
inom 15 timmar var Ove Rainer justitieråd. Någon tid att avvakta Bankinspektionens utslag gavs inte, ej heller för
traditionellt samråd med Högsta Domstolen. Frågan är om utnämningen alls
beretts i enlighet med grundlagen! Och
snart var Ove Rainer tvungen att lämna
även HD.
Här finns klara paralleller med Olof
PaJmes beteende i Hesselö- och Bildt-affärerna. statsministern låter egna bedömningar diktera besluten hos sin
svaga regering av ja-sägare. Någon medarbetare som kan dämpa framfarten
finns tydligen inte. När statsministern
känner sitt revir hotat eller massmedia
skriver ”fel” måste exempel statueras,
till vaije pris.
Rainer-affären var illa nog. Men de
verkliga komplikationerna inträdde först
då Olof Palme gav sig in i leken. När
orsakerna till Rainer-syndromet fogas
samman med den palmeska politiska
sjukdomsbilden blir konsekvenserna
starkt oroande för Sverige.
Johan Hjertqvist
‘l
[

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner