Print Friendly

Joakim Ollén; Utan brott – inget näringsförbud

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOAKIM OLLEN:
Utan brott – inget näringsförbud
Såväl EKO-kommissionen som
näringsförbudskommitten har lagt
förslag som syftar till att komma åt
illojala näringsidkare. Medan denförra
lanserat ett nytt rättssäkerhetsbegrepp
har den senare strävat efter att med
utgångspunkt från etablerade
rättsprinciper och med respekt för det
civilrättsliga systemet skapa regler som
ger möjligheter att sanera denfria
marknaden. Det har rått politisk enighet
inom kommitten om syftet med
näringsförbudet. På en central punkt har
åsikterna dock gått isär. De borgerliga
ledamöterna har reserverat sig mot
kommittemajoriteten som inte uppställer
kravet på att brott måste ha bevisats
innan näringsförbud meddelas.
Regeringensförslag väntas under våren.
Joakim Ollen är kommunalråd i
Malmö. Han var riksdagsman 1976-
83 och har varit ledamot av näringsförbudskommitten.
Låt det vara sagt genast: Det betänkande
näringsförbudskommitten presenterade
för ett par månader sedan skiljer sig på
ett avgörande – och fördelaktigt – sätt
från förslagen från Heurgrens EKOkommission.
Båda utredningsuppdragen har rört
den ekonomiska brottsligheten. I bägge
fall läggs förslag som tar sikte på att
komma åt illojala näringsidkare. Men här
tar likheterna slut.
Nytt rättssäkerhetsbegrepp
EKO-kommissionen har delvis baserat
sina förslag på ett nytt, ytterst tvivelaktigt rättssäkerhetsbegrepp. I stället för
den vedertagna principen ”Hellre fria än
fälla” eller romarrättens ”In dubio pro
rea” (vid tvivel för den tilltalade) hävdar
kommissionen att några oskyldiga hellre
får dömas än att samhället skall avstå
från . effektiva regler mot ekonomisk
brottslighet. Kommissionen menar att
den ekonomiska brottsligheten blivit så
omfattande och att samhällets möjligheter att ingripa är så begränsade, att ytterligare ett antal misstänkta måste kunna
bli straffade – även om det skall ske till
priset av en försvagad rättssäkerhet.
Detta mål kan nås genom ändrade bevisregler eller generalklausulsliknande
bestämmelser som gör det möjligt att lagsöka och fälla den tilltalade på grunder
som idag inte anses tillräckliga. Det är
emellertid mycket tveksamt om en i detta hänseende uppluckrad rättssäkerhet
kan medföra några fördelar. Uppenbarligen blir skyddet för den enskilde försvagat. Detta är i sig tillräckligt för att avvisa kommissionens förslag i ett land, där
storebror redan är mycket bredaxlad!
554
Men stärks inte åtminstone allmänpreventionen om man ser att samhället kan
gripa in med en högre grad av effektivitet? Svaret är att det förmodligen är
svårt att stärka allmänpreventionen eller
den allmänna rättskänslan genom att förändra lagstiftningen så att risken för felaktiga domslut, som går den tilltalade
emot, ökar.
Processrättsprofessorn Per-Olof Ekelöf har i ett helt annat sammanhang uttryckt detta på ett träffande sätt: ”Åtminstone utgör den oriktiga straffdomen
ett långt allvarligare problem. Jag tänker
härvid på det fallet att en oskyldig fälls
för brottet eller att högre straff utmätes
än detta förskyller.
Risken härför väcker inte blott humanitära betänkligheter utan det kan även
väcka en känsla av otrygghet bland medborgarna. Särskilt är detta förhållandet
med fällande dom gentemot den som är
oskyldig. Men vidare väcker sådana domar en allmän indignation, något som i
sin tur medför att straffrättsskipningen, i
stället för att befordra folkmoralen, kommer att inverka uppluckrande på denna.” (Ekelöf: Rättegång, första häftet
s 46 1970)
Kanske hade det varit klokt av EKOkommissionen att studera detta och andra liknande uttalanden innan man började lansera sitt nya ”rättssäkerhets”-
begrepp!
EKO-kommissionen har därtill lagt
förslag som strider mot traditionella nä-
ringsfrihetsprinciper och kullkastar viktiga civilrättsliga regler utan att, såvitt
det förefaller, ta hänsyn till de invändningar som framförts.
Näringsförbudskommittens uppgift
Näringsförbudskommitten, å andra sidan, har i stället haft strävan att med
utgångspunkt från etablerade rättsprinciper och med respekt för det civilrättsliga systemet skapa regler som ger möjligheter att sanera den fria marknaden.
Kommittens huvuduppgift har varit att
utvärdera nuvarande regler om näringsförbud och att överväga om det nu gällande kravet på konkurs skulle kunna
slopas.
Den lagstiftning som började gälla den
l juli 1980 har som huvudregel att den
som gått i konkurs kan förbjudas att idka
näring i högst 5 år, om vederbörande
uppträtt grovt otillbörligt mot borgenä-
rerna eller grovt åsidosatt vad som ålegat
honom som näringsidkare. Den som har
upprepade konkurser bakom sig kan
drabbas, även om han inte ”grovt” åsidosatt vad som ålegat honom, dock endast om näringsförbud är ”påkallat av
särskilda skäl”.
Lagtexten är intressant, eftersom
kommittens utvärdering visar att reglerna varit för oprecisa. Rättstillämpningen
har varierat avsevärt och ”vissa felaktigheter har förekommit”, konstaterar
kommitten. Problemen har delvis orsakats av att lagen medfört ”tolkningssvå-
righeter och av att förarbetena gett för·
hållandevis ringa ledning”. Även under
de borgerliga regeringsåren syndade vi
tyvärr när det gällde att ge även centrala
regler en tillräckligt klar innebörd!
Att riksdagen stiftar lagar som är
oprecisa är ett allvarligt problem som är
nära besläktat med benägenheten att
tillskapa generalklausuler i olika sammanhang. Även om huvudregeln om nä-
ringsförbud ingalunda har karaktär av
generalklausul har likväl tolkningssvå-
righeter uppkommit som självfallet minskar den enskildes rättssäkerhet. Dessutom avhänder sig riksdagen en del av lagstiftningsmakten genom att inte ge lagregler en tillräcklig grad av precision.
Det blir ju då en i vissa fall svårförutsebar rättstillämpning som ger reglerna
dess verkliga innehåll. Detta är självfallet något att beakta när nu reglerna om
näringsförbud skall revideras.
Politisk enighet om syftet
Beträffande det förslag kommitten lagt
kan sägas att det finns en politisk enighet
om själva syftet med näringsförbudet.
Även de socialdemokratiska ledamö-
terna har ansett att detta allvarliga ingrepp i näringsfriheten bör förbehållas
verkligt oseriösa näringsidkare, de som
saboterar den fria marknaden. Denna
grundinställning kontrasterar, såvitt jag
kan förstå, bjärt mot EKO-kommissionens aningslöshet när det gäller att förstå
näringslivets villkor i detta begrepps vidaste bemärkelse.
Med denna principiella överensstämmelse som bas har det varit möjligt att i
näringsförbudskommitten bli överens
om klarare avgränsningar i vissa hänseenden. Den oklarhet som vidlåder de nuvarande reglerna undanröjs genom lagtext och förarbeten, samtidigt som förutsättningarna för näringsförbud insnävs
något. Näringsförbud skall, enligt lagförslaget, kunna meddelas ”enskild nä-
ringsidkare, som grovt åsidosatt vad som
ålegat honom som näringsidkare”, om
”det är påkallat från allmän synpunkt”.
En precisering lämnas direkt i lagtexten
beträffande när det är ”påkallat” med
555
näringsförbud. Det skall ”särskilt beaktas om missbruket varit systematiskt,
om det medfört betydande skada och om
det fortsatt sedan näringsidkaren dömts
för brott i näringsverksamhet”. I jämfö-
relse med nu gällande lagtext görs alltså
en inte oväsentlig precisering.
En utvidgning av bestämmelsernas
tillämpningsområde sker dock såtillvida
att kravet på konkurs släpps. Det går
inte att logiskt hävda att den näringsidkare som systematiskt förskingrat och
bedragit, struntat i skatter och lurat kunder, skall drabbas av näringsförbud endast under förutsättning att han går i
konkurs. En annan sak är att det även
framgent blir vanligt att näringsförbud
kommer att aktualiseras i samband med
konkurs.
Brott måste ha bevisats
Så här långt är alltså enigheten stor. Men
i en central fråga skär sig åsikterna rejält.
Det gäller huruvida brott skall vara en
förutsättning för näringsförbud. Den socialdemokratiskt dominerade kommittemajoriteten har stannat för att inte uppställa detta krav. Här lever inte majoriteten upp till ambitionen att förbehålla nä-
ringsförbudet de verkligt oseriösa!
I en reservation från de tre borgerliga
ledamöterna i kommitten anför vi en rad
skäl som talar för att den som skall kunna åläggas näringsförbud skall ha gjort
sig skyldig till brott. I förstone kan det
verka självklart att brott skall krävas. De
övriga förutsättningar som enligt en enig
kommitte skall vara uppfyllda går ju
nämligen relativt långt. Som nämnts
skall man särskilt beakta om ”missbruket varit systematiskt” och ”om det
556
fortsatt sedan näringsidkaren dömts för
brott i näringsverksamheten”. En grundförutsättning är att han ”grovt åsidosatt” vad som ålegat honom som nä-
ringsidkare.
Det skall alltså vara fråga om en ganska förhärdad typ! Men varför vill då inte
majoriteten acceptera att vederbörande
skall ha gjort sig skyldig till åtminstone
något brott i sin näringsverksamhet för
att näringsförbud skall kunna komma
ifråga? Den argumentering man anför är
att rättssäkerhetsvinsterna med ett
brottsrekvisit skulle vara mycket begränsade, eftersom de krav som måste
ställas på näringsförbud är sådana att de
i själva verket ligger på en mycket högre
nivå än som speglas i kravet på brott. Ett
sådant krav får därför inte heller någon
påtaglig betydelse för antalet näringsförbud och således inte heller för de tillsynsresurser som erfordras, hävdar majoriteten. Kravet på rättssäkerhet, säger
man, måste tillgodoses ”genom att Jagens förutsättningar för näringsförbud
görs mera lättolkade och genom att förarbetena ger klarare besked än som idag
är fallet”.
Så långt kommittemajoriteten. Det
finns emellertid tungt vägande skäl som
talar för att brott skall krävas. Majoritetens förslag innebär att en näringsförbudsprocess kan dras igång mot vad som
skall vara en verkligt kvalificerad fifflare
– och likväl behöver inte något enda
brott i hans näringsverksamhet kunna
konstateras. Detta är ju en verkligt haltande modell! Vanligtvis har ju de personer det är fråga om en omfattande brottslighet bakom sig. Och även om majoritetens förslag leder till att det i praktiken
blir sådana personer som får näringsförbud är det av rättssäkerhetsskäl ytterst
angeläget att även principiellt uppställa
kravet på brott som en förutsättning för
att en så ingripande åtgärd som näringsförbud skall kunna komma ifråga. Nä-
ringsförbudet är onekligen ett av de hårdaste remedier samhället har att tillgripa
mot ekonomisk brottslighet. Då måste
det också finnas klara och snäva gränser.
Det kan visserligen hävdas att andra
rekvisit blir svårare att uppfylla och att
domstolarna kan få god vägledning av
lagtexten i övrigt, kombinerad med detaljerade uttalanden i motiven. För det
allmänna rättsmedvetandet är det likväl
av stor vikt att det finns en påtaglig och
välkänd gräns som skall ha passerats för
att en person skall kunna drabbas av nä-
ringsförbud. Om man skulle fråga nä-
ringsidkare eller andra vad som är att
”grovt åsidosätta” vad som åligger en
person som näringsidkare, eller vad uttrycket ”påkallat från allmän synpunkt”
betyder, skulle svaren säkert bli ytterst
varierande och flertalet skulle bara skaka på huvudet. Att däremot vara fälld för
ett brott, det vet man vad det är.
Reglerna måste vara förutsebara
Reglerna om näringsförbud måste kännetecknas av en hög grad av förutsebarhet. Ingen skall behöva riskera att drabbas av näringsförbud utan att ha klart för
sig att han eller hon har glidit in i riskområdet. Det räcker därför inte att reglerna
är tydliga, sett ur domstolarnas synvinkel. Också från allmänhetens synpunkt
måste reglerna präglas av ett stort mått
av förutsebarheL Främst av detta skäl är
det angeläget att uppställa brottsrekvi it
som en förutsättning för näringsförbud.
Genom att uppställa krav på brott kommer också den straffrättsliga legalitetsprincipen – inget brott utan lag, inget
straff utan brott – till uttryck även i denna reglering. Detta måste sägas ligga väl i
linje med svenska rättsprinciper, även
om näringsförbudet formellt inte är att
betrakta som en staffrättslig sanktion.
Kommittemajoriteten hävdar då att
brottsrekvisitet skapar ”tröskeleffekter”. Den grovt oseriöse går fri så
länge brott inte kan styrkas. Javisst, men
denna tröskeleffekt ärju något av poängen med legalitetsprincipen. Även ett relativt underordnat förhållande kan i det
enskilda brottmålet göra skillnaden mellan flera års fängelse och frikännande.
Också de praktiska svårigheterna med
att kontrollera förbudens efterlevnad gör
det motiverat att avgränsa näringsförbud
till de fall där brott kan konstateras. Den
praktiska effekten av ett brottsrekvisit
blir att den som bryter mot bestämmelser på exempelvis konsumentområdet eller kollektivavtalsområdet, som inte är
557
straffsanktionerade, inte kan få näringsförbud. Och att en näringsidkare som
inte kan läggas något annat tilllast går fri
från en så ingripande åtgärd som att bli
berövad rätten att utöva sin näring, är en
helt tillfredsställande konsekvens av den
borgerliga minoritetens inställning!
Den splittrade rättstillämpningen med
nu gällande näringsförbudsregler visar
att det krävs ökad skärpa i regleringen.
Av allmänna rättspolitiska skäl är det,
som framhållits tidigare, angeläget att
riksdagen söker skapa mer precisa regler
än vad som varit fallet under senare år.
Framför allt är det angeläget att på ett
område som detta skapa regler som är
förutsebara och som med en hög grad av
precision träffar de personer man vill
komma åt. Reglerna måste syfta till att
stärka den fria marknaden och en konkurrens på lika villkor. I det perspektivet
är det starkt motiverat att hävda att endast den som gjort sig skyldig till brott
skall kunna åläggas näringsförbud!
\

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner