Print Friendly

Jean-Christophe Öberg

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Jean-Christophe Öberg
Diktande diplomater har börjat bli en företeelse så vanlig att den nästan kan karakteriseras som ett slags yrkessjukdom, eller om
man så vill miljöskada. Litteratursociologerna
har tyvärr in>te ännu ägnat tillräcklig uppmärksamhot åt ämneskomplexet, varför man
är hänvisad trll gissningar om sambandet mellan diplomati och ·dikt. Somliga menar, att
diplomatlivet så att säga i enlighet med komplementteorin skulle vara särskilt inspirerande för reflex:ionspoesi. Andra, mera illasinnade bedömare har antytt, allt fö11klaringen helt
enkelt s~ulle vara den att diplomater har mera
tid att fördriva än andra människor och att
det då skulle ligga nära nill hands att fylla ut
håLtimmarna mellan golfpartiet och cocktailpartyt med skaldeförsök. Denna insinuation
måste dock tillbakavisas av var och en, som
stiftat närmare bekantskap med den strävsamma kategori av yrkesutövare, vilken benämns corps diplomatique.
Detta är emellertid bara lösa spekulationer.
Sambandet är däremot ett faktum. Det har
på senare tid blivit så uppenbart, att mången
tror att det säkraste sättet att bli nobelpristagare i lit;teratur är att söka sig till den diplomatiska banan. Man behöver bara erinra om
namn som Sain,t-John Perse, Andric, Seferis
och Asturias för att denna övertro skall bli
förklarlig. Och ändå har varken Paul Claudel
eller Jean Giraudoux fått litteraturpriset!
Men vi svenskar behöver sannerligen inte
gå tJi]] utlandet för att få belägg för detta
samband. ln,te heller behöver vi gå så långt
tillbaka i tiden som tiH Gustaf III :s parisminister Gustaf Philip Creutz, som band på rosor utan tagg, som diktade om Atis och Camilla, en sång av västanvind och morgondagg.
Dot finns gott om exempel från vår egen tid.
Framlidne utrikesminister Gi.inther var sålunda en icke oäven bellettrist, låt vara att hans
mest poetiska period inföll när han var sekreterare i potatisnämnden och att han som utrikesminister heLt övergick till den diplomatiska sakprosan. Pseudonymen Frank Bums,
författare till den uppmärksammade nyckelromanen »Paradis för oss», avslöjades som ingen mindre än ambassadör Hägglöf. Vem hade
trott att Östen Unden dolde en poetisk ådra,
men han har varit mycket uppskattad för sina versifierade mK!dagstal, V’ilka dock beklagligtvis icke utkommit av trycket, ens som vitbok. Vi kan också skryta med två betydande
centrallyriker, av vilka den ene har varit och
den andre är akbiv diploma·t: ambassadörerna
Eric von Post och Dick Hichens Bergström;
de följs i fjäten av Ingemar Lindahl, som
också mycket riktigt är ambassadsekreterare
hos .hr Bergström. Bakom signaturen Bo Phanderson, som roade sig med att i en mordhistoria från Arffurstens palats lätt parodiera Bo
Balderson, döljer sig utan tvivel ambassadör
Bo Siegbahn, och genera·Lsekreteraren i det
svenska sekretariatet för FN:s miljövårdskonferens, departementssekretemren J an Mårtensson, har under eget namn utgivit flera thrillerbetonade deckare.
Ingen av de här nämnda diplomatiska skalderna har emellertid ägnat sig åt vad man
egentligen kan kalla politisk poesi; inte ens hr
Bergströms hymn till Chelsea Doll kan gärna
anses falla under denna rubrik. Det har varit
ett område som återstått att inmuta för våra
vittra diplomater ända tills i november 1969,
då det djärva steget stogs av dåvarande excellensen Nilssons dåvarande handsekreterare och
betrodde rådgivare, Jean-Christophe Öberg,
även kallad fredsduvan från Vietnam. Det
skedde med en protestdikt mot massakern i
Song My, publicerad i tidningen Expressen.
Hr Öbergs kväde var ett ståtligt skaldestycke
och samtidigt vad man skulle kunna kalla en
befriande handling. Man hade länge väntat på
att ·en svensk diplomat skulle träda fram och
i klartext säga sannin,gen om USA:s krig i
Vietnam, och det gjorde sannerligen hr Öberg
i sin dristiga drapa, varur man gärna vill citera några rader: »Han dog genom Demokratos’ välsignade och vassa kulorj Han dog för
Mänskligheten i sitt eget våldtagna land/
Kvar finns lukten av rörelsens brinnande sticka/ I Song My, Lidice, Oradour, Song My.»
ken. Detta parti har tidigare i betydande
grad blivit omskrivet och fått påskrivet för
sina interna stridigheter. Nu var partiet
enat, personellt under Gösta Bohman, politiskt bakom ett handlingsprogram som
verkligen gäller 1970-talet. Visst förekom
frågor där meningarna bröts och där diskussionerna var långa och intensiva. Men
det vore onaturligt om så inte varit fallet.
De frågor det främst gällde – stat-kyrka
och monarkin- var dessutom inte av den
art som kommer att dominera nästa års
valrörelse. När det gäller bl a programförslagen rörande ägardemokrati och socialpolitik liksom sysselsättningspolitiken, den
ekonomiska politiken och skattepolitiken
samt EEC-frågan var enigheten beträffande huvudlinjerna verkningsfull och
massiv. Det kan komma att visa sig vara
ett av decenniets viktigare händelser i
svensk politik, att Moderata samlingspartiet nu är både vitalt och kapabelt att ge
den välståndspolitik som måste prägla åren
framöver ett konkret innehåll.
Ytterligare en glädjande faktor vid den
moderata stämman var ungdomens insats.
Den kunnighet och debattglädje, som den
unga konservativa generationen uppvisade, saknar motsvarighet inom de flesta
andra partierna, där de yngre i kraft av
extremism och omdömeslöshet försvagat
sina möjligheter att påverka sina respektive moderpartier. Inom Moderata samlingspartiet är det inte så. Där lyssnar
323
man på de unga, inser deras kompetens
och engagemang – inte minst på det
ideologiska planet – och beaktar följaktligen deras synpunkter.
I ett radioreportage vid ett torgmöte i
samband med stämman tillfrågades några
åhörare hur de upplevde Moderata samlingspartiet. De levde fortfarande i en förgången värld, i det de svarade att det var
»de rikas» parti. Hur fel de hade visar
inte bara sammansättningen av partiets
medlems- och väljarkår utan också den
politik som antogs på stämman. Ett måttligare skattetryck, som innebär att normalinkomstfamiljen inte skall behöva söka socialhjälp för att klara sina utgifter, är inte
någon politik för »de rika». En ökad rättstrygghet, inte minst för att skydda de svaga i samhället, vilka oftast råkar ut för det
tilltagande våldet är inte någon politik för
»de rika». En politik som tryggar sysselsättning och välstånd genom fortsatt intensifierat samarbete med EEC-länderna
är inte heller någon politik för »de rika»
utan för alla grupper i samhället.
Till valet är det nu mindre än ett år.
Valrörelsen pågår i själva verket redan.
Utgången får en avgörande betydelse för
samhällsutvecklingen det närmaste årtiondet. Det gäller om den hittillsvarande
konfrontationspolitiken skall fortsätta eller om den skall ersättas av en politik som
bygger på samverkan mellan medborgarna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner