Print Friendly

Irving Kristol; Hur man umgås med ett ont imperium

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
IRVING KRISTOL:
Hur man umgås med ett ”ont imperium”
Kommunistiska stater måste kännbart
demoraliseras, vilket sker först om de
bjuds konsekvent motstånd, hävdar den
amerikanske författaren Irving Kristol
som är tongivande inom amerikansk
neo-konservatism. Kristol berör också
Lenins bidrag till kommunismens
strategi. Artikeln har tidigare
publicerats i Wall Street JournalEurope.
Kristol är professor i sociala ideer vid
New York University och tillhör ledningen för The American Enterprise
Institute.
Eftersom jag sällan har tillfälle att möta
sovjetiska forskare eller journalister, tar
jag gärna chansen när den erbjuder sig.
Att vederbörande är en ansedd medlem
av kommunistpartiet tar jag för givet, eftersom han annars knappast skulle vederfaras en sådan frihet. Jag utgår också
ifrån att han avlägger regelbundna rapporter till KGB, vilket jag inte har något
emot eftersom mina kontakter med Sovjets hemliga polis är något bristfälliga.
När alltså en god vän föreslog att jag
skulle träffa en besökande sovjetisk fors·
kare, en ledande kännare av amerikansk
politik, gick jag alltså med på förslaget.
Det var en mycket angenäm lunch.
Den sovjetiske besökaren visade sig vara
en charmerande ung man, påfallande intelligent och tankfull. Hans kunskaper
om amerikansk politik var imponerande.
Han läser fortlöpande allt – Wall Street
Journal, Commentary, The New Republic, The Public Interest etc, och han frå-
gade omgående, om han kunde få bli
prenumerant på en ny utrikespolitisk tidskrift. The National Interest, till vilkea
jag själv är knuten. Hans åsikter om
amerikansk politik skulle efter våra l»
grepp kunna kallas sofistikerade vän teråsikter. Han skulle lätt kunna tas för en
docent i statskunskap vid ett bättre
USA-universitet.
Återvunnen insikt
När vi skildes åt gav han mig ett signerat
exemplar av en volym somjust utgivits l
Moskva – först på ryska, nu på engelska
– om amerikansk politik, en bok i viikeD
han skrivit ett kapitel om amerikan k
‘neokonservatism’. När jag lä te boken
kände jag attjag vann avgörande in ikter
om sovjetsystemet. Nej, inte vann –
utan återvann. Ty boken påminde mig
om en viktig sanning som hamnat i bakgrunden medan jag läst alltför mycket
amerikanska tidningsskriverier och
forskning om Sovjetunionen.
Boken, som var avsedd att läsas av
intelligentsian hemma och utomlands,
var rena neostalinistiska sörjan, vilket
innebär en något förgrovad version av
marxist-leninistisk sörja. Den är oläsbar,
den är absurd. Där fanns vissa fakta,
många pseudofakta, och sida upp och
sida ned förekom abstrakta påståenden
om den amerikanska ”klasstrukturen”
”Revolutionär moral” var inget annat än hänsynslös och
samvetslös realpolitik.
och om hur denna ”förklarar” det ena
och det andra i amerikansk politik och
utrikespolitik. Och ändå var det avslö-
jande.
Det var avslöjande därför att det på-
minde mig om att Sovjetregimen är en
marxist-leninistisk regim, dvs en regim
vars stadfästa politiska religion är Lenins version av marxismen. Här bör på-
minnas om att jag under några år i min
inte helt förslösade ungdom studerade
Lenins skrifter och t o m var medlem i en
liten radikal sekt för vilken frågan om
Lenins förhållande till den marxistiska
traditionen var av stor intellektuell vikt.
Ty det fanns många socialister och
många marxister på den tiden som var
icke-leninister, jag t o m anti-leninister,
och det rasade en debatt om huruvida
Lenins version av marxismen oundvikli- 109
gen måste leda fram till ett totalitärt tyranni likt det i Sovjet.
Det var när jag för egen del kom fram
till att den gjorde det, som jag inledde
min utveckling fram mot konservatismen, något som också mina leninistiska
vänner sorgset hade förutsagt. Ty som
Trotskij en gång anförtrodde en oliktänkande medlem av hans leninistiska sekt:
”Den som säger A måste snart säga B”.
Det vill säga, om man ifrågasätter någon
enda större tes hos Lenin slutar man som
en kontrarevolutionär som ifrågasätter
dem alla. Trotskij hade fullständigt rätt
– vilket är orsaken till att sovjetiska
forskare skriver de böcker de gör, och
till att sovjetregimen är vad den är.
Den tolkning av Marx som leninismen
utvecklade mellan 1903 och 1923 var till
sin kärna totalitär. Den fordrade ett centraliserat revolutionärt parti, som ofelbart ansågs företräda ”världsproletariatets” historiska intressen, oavsett vad
arbetarklassen själv tyckte om saken.
Debatter och åsiktsskillnader var begränsade till partiets ”styrande skikt”,
och så snart ett beslut fattats, tvingades
minoriteten inte bara följa det utan också
” uppriktigt” erkänna misstaget att först
ha gått emot beslutet. ”Revolutionär
moral” var inget annat än hänsynslös
och samvetslös realpolitik.
Att en sådan föreskrift måste få totalitära följdverkningar stod för de flesta
marxistiska tänkare före den ryska revolutionen fullt klart. Trotskij själv, som
senare blev renlärig leninist, insåg det,
och Rosa Luxemburg, en revolutionär
socialist och framträdande marxistisk
teoretiker, beskrev förutseende vad som
skulle komma att ske om ett leninistiskt
parti kom till makten.
110
Men leninistiska partier har många
fördelar framför icke-leninistiska marxistpartier. Genom sin järnhårda disciplin
och sin uttalade hänsynslöshet är de mer
skickliga när det gäller att skapa kaos
och gripa makten. När de väl vunnit
makten medger deras ideologi, att all opposition utplåna och makten framgångsrikt permanentas. Därtill kommer att Lenin ställde Marx på huvudet genom att se
politiken som viktigare än ekonomin när
det gäller att upprätta en kommunistisk
regim. En kommunistisk revolution är
möjlig, hävdade han, utan att ett samhälle först behöver genomlöpa ett borgerligt-kapitalistiskt stadium. Därför är det
ingen tillfällighet, att så många revolutionära rörelser i Tredje världen stödjer
sig på Lenin mera än på Marx.
Det är i denna mening som den leninistiska regimen i Sovjet är ett ”ont imperium”. Den är inte bara förtryckande och
utan folkets stöd. Den ser varje avvikelse från den rådande ”partilinjen” som en
(bokstavlig) ”hädelse”. Den suveränitet
som en sådan politisk religion medger är
klart skild från , och står oändligt mycket
lägre än, det klassiska politiska tyranniet. Vi möter här vad som kallats ”ett
totalitärt system”.
Det har uppstått mycken debatt, ofta
en illvillig sådan, om det rimliga i att
skilja ”totalitära” regimer från ” auktoritära”. De som angriper distinktionen betonar, att den vad det mänskliga lidandet
angår ofta saknar betydelse. Men visst
finns det en skillnad, och den inses lätt.
Så gott som alla auktoritära regimer iakttar nämligen religiös tolerans – de lämnar sina undersåtars själsliv ifred och
bryr sig bara om det yttre (vanligen det
politiska) uppträdandet. Ingen totalitär
regim kan tillåta religiös tolerans – eftersom avsikten är att kontrollera själar lika
mycket som kroppar. Om diplomater
och journalister i Väst undgår att uppfatta denna distinktion, är det därför att de
oftast är världsligt inriktade och ser religionen som något marginellt och själen
enbart som en symbol för våra världsliga
jag.
Hur ”samexisterar” vi då med en
marxist-leninistisk regim, styrd av en
världslig och samtidigt missionerande
”militant kyrka”, och vars utrikespolitik
byggts på dogmen att vår blotta existens
utgör ett hot? Amerikaner är kanske viiIngen totalitär regim kan tillåta
religiös tolerans – eftersom avsikten är att kontrollera själar
Lika mycket som kroppar.
liga att försöka samleva i den upphöjda
tron att deras eget system och livsstil
med tiden skall visa sig överlägsna. Leninistiska partier har ingen motsvarande
vilja. En marxist-leninistisk regim som
sade sig vilja leva i fred med ”kapitalistiska” makter skulle rikta en dödsstöt
mot sin egen trovärdighet. Alltsedan det
andra världskrigets slut har Amerika utvecklat den s k ”containment”-strategin
(containment = återhållsamhet), detta i
hopp om att sovjetregimens uppenbara
ekonomiska ineffektivitet liksom dess
svaga folkliga förankring gradvis skulle
komma att tvinga regimen till någon
form av ”liberalisering”, dvs till en ickeleninistisk form av marxismen. Intet av
detta har dock inträffat. Visserligen har
Jugoslavien och Kina, där marxist-leninistiska regimer avvisat Sovjets krav på
överhöghet, genomgått vissa förändringar. Men två saker måste sägas om detta
fenomen.
För det första hade de nationalistiska
konflikterna mellan dessa regimer och
Sovjetunionen inget att göra med amerikansk utrikespolitik. USA underblåste
dem inte och kunde heller inte förutse
dem. l själva verket uppstod kontlikterna vid en tidpunkt då relationerna
mellan USA och Jugoslavien/Kina befann sig på bottennivå. Kontliktorsaken
var, att den nationalistiska leninismen,
vilken är den som utövas i Sovjet, är en
naturlig tendens hos alla leninistiska partier som inte är beroende av Sovjet för
sin överlevnad.
För det andra måste man medge, att
fastän denna kontlikt medfört vissa
intressanta inre förändringar i såväl Jugoslavien som Kina, har dessa förändringar skett inom synnerligen snäva ramar. Ingen av dessa regimer bekänner
sig till någon doktrin om samexistens.
De marxistiska tänkare som önskar arbeta för icke-leninistiska former av marxismen jagas alltjämt och fängslas som hä-
dande ”avvikare”. Det finns föga skäl
att hoppas, att liberaliseringen kan tillå-
tas gå så långt, att partiets ”heliga” ledarroll äventyras.
Under tiden förblir ”liberaliseringen”
för Sovjets egen del en ren fantasi. Det
är visserligen sant, att de mest vettlösa
”överdrifterna” från stalinterrorn också
de ”likviderats”, men de var samtidigt
aldrig avgörande för den leninistiska
III
maktutövningen. Partiet styr alltjämt
egenmäktigt och den leninistiska ortodoxin är oskadd. Det sovjetiska folket är
alltjämt moloket, förtryckt och nedtvingat i passivitet.
USA-politikens inriktning
Vad skulle då kunna förändra situationen? Enbart en fraktionsbildning, en
”splittring” bland de styrande själva –
det är det sätt på vilket leninistiska partier förändras, vilket framgår av den oro
som för närvarande präglar ledningen i
de västerländska kommunistpartierna.
En sådan splittring kan inträffa först när
partiet upplever sig stelnat och modfällt.
Så länge Sovjetunionen erfar det slag av
framgångar som dess utrikespolitik inhöstat förblir partiets legitimitet obruten,
och utnyttjandet av den nationella stoltheten kan ostört fortgå. En kris kan därmed i princip fördröjas hur länge som
helst. Syftet med USA:s politik borde
därför vara att tillfoga Sovjetunionen en
serie nederlag, även om dessa får mindre
omfattning.
Detta är innebörden av USA:s stöd,
eller frånvaro av stöd, till ”befrielse”-
rörelser i Angola, Nicaragua, Afghanistan eller var de kan uppträda. En seger
för sådana rörelser skulle leda till ett ifrå-
gasättande av alla leninistiska partiers
s k ”historiska uppdrag” liksom av det
oundvikliga i deras seger. Endast på detta sätt kan ”befrielsens” möjlighet bli
verklighet. ·

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner