Print Friendly

Insidesinformation från UD

Av Anders Ydstedt | 1 september 2017

Samtidigt som Transportstyrelseskandalen började nystas upp i högsommarvärmen läste Anders Ydstedt dagböcker från en annan svensk säkerhetsskandal. Bo J Theutenbergs Dagbok från UD beskriver bland annat Wennerström-affären, ett förlopp inte helt utan likheter med dagens läckor.

Även dagböcker från 1970-talet kan innehålla mycket som har bäring på dagens frågor. Bo J Theutenbergs ”Dagbok från UD Volym 3 ” (utgiven 2017 på eget förlag, 800 sidor eller 2 kg) är en blandning av dagboksnoteringar, promemorior, bilder samt längre utvidgningar kring utvalda frågor.

Professor Bo J Theutenberg utnämndes i november 1976 till folkrättsansvarig på UD av regeringen Fälldin och arbetade där fram till 1987. Den nu aktuella dagboksvolymen täcker perioden 1976-1980 och behandlar frågor som KGB-infiltration på UD, Sveriges polarpolitik, Theutenbergs syn på Israel-Palestina konflikten och dialog med Islam. Dagboken följer en tydlig kronologi men det görs också avstickare både bakåt och framåt i tiden för att försöka förklara olika händelser, ofta med hjälp av hänvisningar till andra böcker och i några fall även i form av längre intervjuer.

Författarens huvudtes är att UD präglades av, och kanske direkt styrts av, en grupp med kraftiga vänstersympatier. Olof Palme omgavs enligt författaren av ett entourage bestående av bland andra Pierre Schori och Sverker Åström, som ständigt försökte förflytta Palme och politiken ytterligare ett steg åt vänster.

Boken inleds med referat av ett antal samtal 2016 om detta mellan före detta chefen för kontraspionaget Olof Frånstedt, före detta IB-agenten Swante Winqvist och författaren. Samtalen redovisas som protokollsanteckningar godkända av de medverkande och handlar om Sovjets militära planering gentemot Sverige och uppgifter som skulle bekräfta KGB-infiltration. Förutom de samtalandes egna erfarenheter refereras uppgifter från öppnade arkiv, såsom STASI och STB, som kan ge mer information om planerna mot Sverige under kalla kriget. Riktigt sensationellt blir det när Olof Frånstedt berättar om hur Olof Palme vid ett möte 1971 uppmanade SÄPO och kontraspionaget att börja samarbeta med KGB. Bakgrunden skulle vara att konflikterna i Vietnam skulle tvinga USA att minska sitt militära engagemang i Västeuropa och därmed förändra det säkerhetspolitiska läget. Bakgrunden och omständigheterna kring denna uppmaning gås igenom grundligt. Uppgifter från ovan nämnda arkiv och avhoppare bekräftar bilden av att det runt Palme skulle ha funnits flera spioner, vilket är Theutenbergs tes om det så kallade entouraget, men inte att Palme själv skulle ha varit inblandad. Palme själv var, enligt Theutenberg, snarare en CIA-man om än med efterhand allt svagare relation till USA.

Theutenberg sade själv upp sig från tjänsten som UDs folkrättsansvarige våren 1987 i, som han själv skriver, ”protest mot den socialdemokratiska regeringens undfallenhets- eller eftergiftspolitik gentemot det kommunistiska Sovjetunionen”. Bakgrunden var olika syn på förhandlingarna om gränsdragning i Östersjön mellan Sverige och Sovjet.

Som läsare bekräftas bilden av att Olof Palme sökte många konflikter och ansåg att just han klarade av och till och med hade nytta av att ha personer med kontakter till främmande makt i sin närhet. Under kalla kriget intog Sverige flera var för sig oförenliga positioner samtidigt. Hemlig samverkan med NATO och stöd till väpnade konflikter i södra Afrika. Palmes agerade i Socialistinternationalen närmast som Sovjets förlängda arm gentemot utplacering av medeldistansrobotar i Centraleuropa, mellan Iran och Irak mäklade han fred samtidigt som det skulle säljas vapen. Kanske försökte Palme balansera allt för många oförenliga intressen samtidigt?

Dagbok från UD ger många lärdomar till dagens politiska frågor. Expressenjournalisten Torbjörn Nilsson uppmärksammade i somras träffande likheterna mellan IT-skandalen på Transportstyrelsen därefter i regeringen med Wennerström-affären 1963. Detta finns beskrivet i Erlanders memoarer som även Theutenberg återger och kommenterar. Statsminister Tage Erlander informerades kort på telefon under sin semester av försvarsminister Torsten Nilsson men först fullt ut vid sin hemkomst om att Wennerström arresterats. Spaningar mot Wennerström hade pågått ett tag och en sovjetisk avhoppare hade avslöjat spioner i Sverige. Förutom militären Wennerström utpekade avhopparen även två andra, mer politiskt känsliga personer; Moskvaambassadören Sohlman och den dåvarande politiske chefen på UD Sverker Åström. Avslöjandet av de andra två fick inga rättsliga konsekvenser men deras karriärer fick annan vändning för att minska de säkerhetspolitiska riskerna; Sohlman flyttades till Köpenhamn och Åström till New York, skriver Theutenberg.

Theutenberg gör också en annan intressant reflektion med anledning av Erlanders memoarer. Före Wennerström hade Sverker Åström en mycket framträdande plats i Erlanders memoarer, till och med framför Olof Palme. Något som ändrades efter 1963. Kanske hade Åström fått en ännu större politisk roll om Wennerström-affären inte inträffat.

En lärdom man som läsare i dag kan dra är att Erlander inte bara tänkte på rikets säkerhet utan även på regeringens. Samma avvägning görs sannolikt även idag när det gäller IT-skandalen på Transportstyrelsen och i regeringen. Troligen finns det både fler säkerhetshot och personer som handlat aningslöst eller till och med medvetet fientligt – men det politiska intresset för att avslöja allt är nog lika begränsat idag som det var 1963. Och kanske ändras fleras karriärvägar på grund av IT-skandalen än vad som än så länge är publikt.

Dagbok från UD ger också läsaren en förklaring till Sveriges engagemang i polarfrågor, att värna öppna hav både i ishavet och i Östersjön, folkrättsliga perspektiv på Islamsk lagstiftning jämfört med modern folkrätt samt författarens egna syn på konflikten Israel Palestina. Jag skulle tro att de flesta läsare kommer att hitta något de inte kände till förut eller någon ny vinkel på en aktuell konflikt. Det gjorde i alla fall jag.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Dagbok från UD är mycket läsvärd, den präglas av ett starkt engagemang författarens stora vilja att förklara och dela med sig av skarpa insikter.
Det gjorde att jag sträckläste de över 800 hundra sidorna i somras samtidigt som IT-affären på Transportstyrelsen briserade. Boken hade dock vunnit på om någon redigerat så att materialet fått en enhetligare layout – men detta är en randanmärkning från min sida – det viktig innehållet kompenserar mer än väl denna skönhetsfläck.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner