Print Friendly

Ingen isolerad incident

Av Amanda Wollstad | 20 februari 2015

Svenska UD ger ryska ambassaden garantier att inga svenska plan ska landa i Estland under en kommande flygövning. Det är inte första gången Wallström och UD slirar i samröret med den ryska diplomatkåren. Sammantaget framträder en bild där Sverige steg för steg anpassar sig efter ett annat lands påtryckningar.

Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev garanterades av UD att inga svenska eller finska plan skulle landa i Estland under en kommande internationell flygövning. Han ”föreföll nöjd med svaret”, men konstaterade att det att ”militärt alliansfria stater samövar med USA inte kunde lämna Ryssland likgiltigt”, allt enligt det läckta PM Expressen publicerade i måndags.

Försvaret menar att inga sådana landningar var planerade och UD kan i så fall naturligtvis bara ha vidareförmedlat information de fått från försvarsmakten för att hålla Ryssland på gott humör. Frågan är varför. Att och när Sverige övar är information man delar med sig av för att undvika missförstånd, i enlighet med internationella överenskommelser och diplomatisk kutym. Men detaljerna, de bör vi hålla för oss själva. Vilka fria länder Sverige väljer att samöva med har Ryssland inte med att göra.

Det förekommer misstankar om att promemorian läckts för att slå split i det svenska etablissemanget och kasta tvivel över våra lojaliteter. Omöjligt är det inte, den psykologiska krigsföringen är till sin natur försåtlig och Sverige står illa rustat. Stämmer det är det naturligtvis mycket allvarligt, och manar till vaksamhet. Men frågetecknen kring avslöjandet förtar inte problemet kring kabinettsekreterarens olyckliga formuleringar.

Möjligen kan det i isolering betraktas som en olycka i arbetet, men det är inte någon isolerad incident. Det är inte första gången utrikesminister Margot Wallström och UD slirar i samröret med den ryska diplomatkåren.

Utrikesministern hann inte sitta många månader på sin post innan hon gjorde sig till uttydare av ett helt folks känsloläge när hon i en intervju med SvD berättade att Sverige för första gången var ”på allvar rädda för Ryssland”. Och om vi var ”rädda”, då var det ingenting mot vad Baltikum var.

Få tycktes speciellt benägna att hålla med henne, oro och upprördhet över Rysslands aggressivitet och bristande respekt för internationella lagar och avtal är inte det samma som rädsla. Det är däremot en bild Ryssland har allt att vinna på. Gentemot svenskar som hyser tvivel inte bara om vår möjlighet utan också vår vilja att stå emot påtryckningar, och våra grannländer på andra sidan Östersjön som i allt mer avfärdande ton refererar till Sverige som en säkerhetskonsument.

När ett SAS-plan strax söder om Malmö några veckor därefter kom på kollisionskurs med ett ryskt signalspaningsplan med avslagen transponder kallades de ryska ambassadörerna i Sverige och Danmark upp till respektive utrikesdepartementen för att förklara sig. När Margot Wallström kom ut från sitt möte i Stockholm konstaterade hon till TT att det ”dessvärre inte är ovanligt att även svenska plan har flugit utan transpondrar och det gör Natoplan också”.

Något som såväl Försvarsmakten som enskilda svenska piloter och NATO förnekat – man flyger inte med avslagen transponder utan koordinering på det viset, i synnerhet inte i tungt trafikerat luftrum. De enda som hävdat något liknande är Ryssland. Och mycket riktigt slogs utrikesministerns uttalande upp stort i rysk media de nästkommande dagarna, medan Wallström på bekant manér duckade alla följdfrågor.

Och under presentation av Luftförsvarsutredningens rapport avslöjades att vissa ledamöter velat gå längre i formuleringarna kring svensk cyberkrigsförmåga men avråddes av sakkunniga från UD. Ryssland har nämligen likställt cyberkrigsföring med massförstörelsevapen och förbehåller sig rätten att agera mot sådan kapacitet.

Sammantaget framträder en bild där Sverige steg för steg anpassar sig efter ett annat lands påtryckningar. Små steg, ja visst, men små steg bort från en absolut princip: vår rätt att själva utforma vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Är man inte konspiratoriskt lagt sluter man sig till att det handlar om en oförmåga hos Wallström och delar av Utrikesdepartementet att förstå sitt uppdrag – och sin motståndare. För en utrikesminister i Sverige under det allvarligaste säkerhetsläget sedan kalla kriget är inte konsensus det högst eftersträvansvärda. Det viktigaste är inte att Rysslands ambassadör ska ”förefalla nöjd” med svaret på frågan om våra övningar och vårt handlingsutrymme.

Parallellt med diskussionen om UDs oklara linje i Rysslandsfrågan har debatten om försvarets finansiering åter igen blossat upp under veckan. SvD erfar att Finansdepartementets utgångsbud inför vårens inriktningsbeslut är en höjning av försvarsanslagen med i snitt 500 miljoner årligen under de nästkommande fyra åren, och beskedliga 200 miljoner under nästa år.

2 miljarder under en fyraårsperiod alltså. Att jämföra med de 4 miljarder årligen i höjda anslag Försvarsmakten själva menar behövs för att nå upp till den förmåga och den beredskap Regeringen beställt: det enveckasförsvar som med tillförda medel beräknas vara på plats tidigast 2023.

Samtidigt fortsätter Försvarsmakten planeringen med en ny organisation i enlighet med Regeringsbeslut 5 (Rb5), 500 miljoner årligen ska sparas på personalkostnader och trots envetna försök från både höger och vänster att tiga ihjäl problemet kvarstår kraven.

Alliansen saknar efter åtta år vid makten – och åtta års kontinuerlig nedmontering av försvaret – trovärdighet i frågan. Dessutom erbjuder Decemberöverenskommelsen en möjlighet att smita från ansvar och samtidigt skylla på nuvarande regering. Men försvarsvänner har inte råd att vara kräsna. Och detta är ett utmärkt tillfälle, kanske det sista, för borgerligheten att rätta till sina tidigare misstag och börja återvinna sin desillusionerade kärnväljare – om nu inte Försvarsminister Peter Hultqvist mot förmodan förmår sätta stopp på galenskaperna först.

För oavsett vem som läckte UDs PM och varför illustrerar det med all önskvärd tydlighet varför vi behöver en gemensam linje mot Ryssland, och varför vi behöver ett starkt försvar: För att kunna stå emot externa påtryckningar och själva välja vilken politik vi ska driva.

Amanda Wollstad arbetar som konsult hos Scantech Strategy Advisors.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner