Print Friendly

Ingemar Dörfer; Östersjöns geopolitiska betydelse I

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

R DÖRFER:
stersjöns geopolitiska
etydelse I
Detta är första delen av ett anförande av Ingemar Dörter vid
Deutsche Marine Instituts symposium om Freiheit der Meeredie Ostsee i Bonn den 24 januari 1989. Del två publiceras i nästa nummer av Svensk Tidskrift.
Docent Ingemar Dörter är säkerhetspolitisk forskare och verksam vid FOA.
U
nder Napoleonkrigen förlorade
Sverige Finland och Pommern
och därmed de sista resterna av
sitt stormaktsvälde kring Östersjön. Både
flottan och armen som dittills kunnat strida utanför moderlandets gränser fick nu
till huvuduppgift att skydda det egentliga
Sverige. Sedan erövrandet av Norge 1814
som ett sekel senare fredligt skildes från
Sverige år 1905 har Sverige inte varit i
krig. Under hela 1800-talet betraktades
Ryssland som det stora hotet i svensk
säkerhetspolitik. Man räknade med att
ryssarna från Finland och Baltikum lätt
kunde hota Stockholm och införde under
större delen av 1800-talet centralförsvarsprincipen. Vid en rysk invasion räknade man med att uppge övre Norrland
och östra delen av Mellansverige för att
slutgiltigt kunna besegra fienden i kärnlandet mellan sjöarna Vänern och Vättern. P g a uteblivna ryska invasioner testades gudskelov aldrig hållbarheten i den
svenska generalstabens planer.
Framväxten av det enade och kejserliga
Tyskland tillförde en ny och avgörande
maktfaktor i Östersjöområdet Under det
första världskriget förblev Sverige neutralt och med oktoberrevolutionen 1917
och ett par decennier framåt försvann det
ryska maritima hotet mot Sverige. De nya
självständiga staterna Finland, Estland,
Lettland, Litauen och Polen förvisade
den sovjetiska Östersjöflottan till en 40
kilometers kuststräcka runt Kronstadt.
Det var också i detta område som ryska
flottan var fångad under större delen av
andra världskriget. Djärva ubåtsräder
trotsade de tysk-finska minbälten och
ubåtsnäten i Finska viken med betydande
tyska sjöförluster som följd.
Våren 1945 var det svenska strategiska
524
läget vid Östersjön som i ett slag förändrat. Sovjetunionen behärskade då som nu
en 2000 km lång kustlinje ända till Trawemiinde. För första gången i historien baseras betydande ryska militära styrkor på
en permanent basis sydväst om Sverige.
Av den tyska motvikten till den sovjetiska
flottan i Östersjön återfanns vid krigsslutet naturligtvis ingenting. Sovjetiska trupper hade befriat Bornholm där de förblev
i nästan ett år. Montgomerys och Rakossovskis armeer möttes på Östersjökusten
och definierade därigenom gränsen mellan Väst och Öst. Alltsedan Napoleonkrigen hade Storbritannien förklarat Östersjön som ett öppet hav och år 1945 var
det britterna som behärskade Flensburg,
Kiel och Liibeck förutom naturligtvis
Bremen och Hamburg. Förvisso gick
Storbritannien försvagat ur kriget. Men
som Paul Kennedy påminner oss var
Royal Navy fortfarande den i särklass
näst största i världen med mer än 1000
stora och 3000 små skepp förutom 5500
landstigningsfarkoster1
l. Östersjön befann sig inte högt på Royal Navys prioritetslista men Storbritannien hade gott om
resurser om de skulle vända sin uppmärksamhet mot denna del av världen. Royal
Navys styrka var naturligtvis en av förutsättningarna för att Danmark och Norge
1949 gick in i NATO.
Svenska flottan kunde vid krigsslutet
räkna 100 övervattenfartyg varav 7 pansarskepp, 4 kryssare och 27 jagare, plus
26 ubåtar.2
l Också om detta var en betydande styrka hade maktbalansen i Östersjöområdet rubbats och under en femtonårsperiod var Sovjetunionen den överväldigande dominerande makten i området.
Paradoxalt nog ledde detta faktum inte till
uppbyggnaden av den svenska marinen
utan snarare det svenska flygvapnet. sedan krigsslutet dominerades flygvapnet
av den karismatiske generalen Nordenskiöld. Det var han som lyckades övertyga
svenska politiker om att Östersjön var
Sveriges Engelska Kanal som den presumtive fienden måste korsa för att kunna
ii’1vadera Sverige. Lika litet som Tyskland
kunde genomföra Operation Seelöwe sedan Luftwaffe förlorat slaget om Storbritannien kunde ryssarna invadera Sverige
utan luftherravälde över den svenska
östersjökusten, resonerade Nordenskiöld.3l Bara på så sätt kan förklaras att
Sverige under början av 1950-talet hade
världens fjärde största flygvapen med
över 1000 stridsflygplan.
Efter 1945 byggdes den sovjetiska flottan i Östersjön upp och den förblev till ar
1970 den största av de fyra sovjetiska
flottorna. Som en motåtgärd började västmakterna öka sin närvaro i Östersjöområ-
det och 1952 hölls den första NATOmanövern. Under mitten av 1950-talet införde Förenta Staterna den massiva vedergällningens strategi. Några av Strategic Air Commands viktigaste anflygningsvägar gick över Östersjön, vilket manövrar som kränkte svenskt territorium ar
1954 visade.4
l
Med bildandet av amerikanska hangarfartygsgrupper år 1957 började den amerikanska flottan ta över vissa av SACs
funktioner. Som ett motdrag började Sovjetunionen bygga upp Nordflottan och
flytta sina ubåtar från Östersjön till Norra
Ishavet. Denna förskjutning av tyngdpunkten från Östersjön till Norska havet
pågick under hela 1960-talet. Den tyska
återupprustningen kodifierades i Östersjön med bildandet av COMBALTAP år
1962. Den nya Bondesmarine fick till en
början sina huvuduppgifter i Östersjön
och genom COMBALTAP knöts viktiga
delar av Förbundsrepublikens krigsmakt
också formellt till CINCNORTH och försvaret av Skandinavien. Efter en femtonårsperiod av sovjetisk total dominans
fanns det åter en västlig motvikt till
Sovjetmakten i södra och mellersta Östersjön. Den svenska militära marginalstrategin som går ut på att motståndaren bara
kan använda en del av sina resurser mot
Sverige började återigen motsvara verkligheten.
Från COMBALTAPs grundande 1962
fram till slutet av 1970-talet präglades det
militärpolitiska mönstret i Östersjöområ-
det av relativt lugn och ett stabilt övningsmönster. Västtyska, amerikanska, brittiska och franska spaningsflygplan flög sina bestämda rundor upp och ner Östersjön, brittiska, amerikanska och andra
NATO-stridskrafter övade regelbundet i
området. På östsidan förflyttade sig fartyg
mellan de olika sovjetflottorna utnyttjande de internationella farlederna i Stora
Bält och Öresund. Tyvärr bröts detta regelbundna mönster för ett decennium sedan, eller för att vara precis, år 1978.
strategiska faktorer bortom
Sveriges inflytande
Med 1970-talet flyttades huvuddelen av
supermakternas strategiska andraslagsvapen till kärnvapenbestyckade ubåtar. T
Sovjetunionen byggdes Nordflottan upp
så att den vid mitten av 1970-talet stod för
2/ 3 av landets strategiska ubåtar. En
SSBN bastion för dessa ubåtar skapades
där Nordflottans övriga fartyg fick till
uppgift att skydda de strategiska ubåtarna
mot amerikanska attackubåtar. Också om
525
de strategiska sovjetiska styrkorna i
Nordflottan är riktade mot huvudmotståndaren USA innebär deras närvaro naturligtvis ett spänningsmoment i Skandinavien och Östersjöområdet Ten kris- eller krigssituation kan Sovjetunionen definiera sin säkerhetsperimeter för dessa vapen på ett sätt som kommer i konflikt med
svenska och finska intressen i Östersjö-
området.5l Det är således inte längre
praktiskt att strikt skilja på de sovjetiska
Nord- och Östersjöflottornas strategiska
funktioner, som ju också den täta kommunikationen och utbytet mellan dem visar.
SSBN bastionen i norr har således indirekta konsekvenser också för läget i
Östersjön. Det sovjetiska doktrinskiftet i
slutet på 1960-talet, iden att Sovjetunionen fått stadigt större förmåga att utkämpa och vinna ett konventionellt krig i Europa har också direkta konsekvenser.6
l T
ett längre konventionellt krig blir västeuropeerna helt beroende av amerikanska förstärkningar i form av trupper, vapen och andra förnödenheter över Atlanten på s k Sea Lines of Communications,
SLOCs. I en sådan situation gäller det för
Nordflottan att störa dessa SLOCs och
Östersjöflottan och alla andra Warszawapaktsstyrkor i Östersjöområdet att understödja dessa operationer. Sverige har på
intet sätt bidragit till detta scenario som
utspelas ovanför Sveriges huvud. Lika
fullt ligger Sverige mellan de sovjetiska
styrkornas utgångsläge och de mål på
Norges och Danmarks västkust som de
tänker ta.7
l De Backfires som har sina mål
i amerikanska Striking Fleet Atlantic sparar mycket tid och räckvidd om de flyger
över Ostersjön och Sverige samtidigt som
de naturligtvis då riskerar att bli nedskjutna av det svenska flygvapnet. T omvänd
526
ordning går amerikanska kryssningsrobotsbanor mot Leningrad och Baltikumområdet över svenskt territorium,
och också då med stor nedskjutningsrisk.
Trots att det är Nordatlanten och Norska
Havet som är huvudkrigsskådeplats gör
den militära teknologin det praktiskt taget omöjligt att inte involvera också
Östersjöområdet och Sverige.
Den militärteknologiska utvecklingen
och doktrinutvecklingen på båda sidor
gör att Sverige nu återigen har kommit
under kulbanan för båda paktsystemen
precis som man var på 1950-talet. I fråga
om Östersjöflottan påverkar dess skilda
funktioner det svenska strategiska läget
inte indirekt utan direkt. I sovjetisk maritim doktrin delas havet utanför dess territorium in i tre zoner.8
l I den inre zonen har
man full kontroll, den andra zonen är som
regel nekad motståndaren och iden tredje
zonen har inte motståndaren full handlingsfrihet p g a sovjetiska sjöstridskrafter. Sovjetunionen ser förmodligen större
delen av Östersjön som sin inre zon och
detta synsätt kolliderar naturligtvis med
den västliga synen på Östersjön som ett
fritt hav. Östersjön är inte bara en försvarsparameter som skyddar det sovjetiska hemlandet och en del av dess viktigaste industrier speciellt i Leningradområdet. Östersjöflottan sköter också en
stor del av träningen, skeppsbyggnaden
och reparationerna för hela flottan. Mer
än 50 % av alla skeppsvarven finns i
Östersjön och eftersom infrastrukturen
på Kolahalvön fortfarande är så underutvecklad är hamnarna i Östersjön- Kronstadt, Riga, Ventpils, Baltijsk, Tallin och
Liepaja plus de polska och östtyska
hamnarna desto viktigare. En tredje funktion hos Östersjöflottan är bokstavligen
att visa flaggan, att visa att Sovjetunionen
är den dominerande makten i Östersjön
med ett yttersta mål att stänga detta hav
för icke-strandstaters örlogsfartyg. Om
det diplomatiska målet är att förmå Sverige uppföra sig mer som Finland, och
Danmark och Norge mer som Sverige så
kan en dominant och aggressiv Östersjö-
flotta (och Nordflotta) ha en viktig roll i
denna strategi.
Östersjömarinen har under 1980-talet
blivit mer skräddarsydd för Östersjön allt
eftersom Nordflottan blivit mer specialiserad på sina uppgifter. Tyvärr kan jag
därmed inte dela de kommentatorers lättnad som konstaterar att Östersjömarinen
lyckligtvis inte längre har uppgifter ute på
Nordsjön eller i Atlanten. Sverige ligger
vid Östersjön. Östersjöflottans krigsuppgift är förmodligen att erövra de danska
sunden för att hålla västmakterna ute och
naturligtvis att stödja de sovjetarmeer
som anfaller västerut över de nordtyska
slätterna. Konstruktionen av KlaipedaMukran linjen år 1986 med en kapacitet
av 103 järnvägsvagnar per skepp per 48
timmar måste ses ur strategisk synpunktYl
Förmodligen är det ett orealistiskt mål
för Östersjöflottan att kunna bryta ut i
Nordsjön i början av en konflikt. Säkrandet av Kielkanalen däremot skulle vara en
viktig sovjetisk desantutförd med specialtrupper ur alla vapenslag. Sverige förefaller inte vara ett huvudmål i något av dessa
scenarier, men eftersom Sverige kontrollerar delar av Öresund och Kattegatt så är
det fördelaktigt att säkra territorium i
Sydsverige om inte kostnaderna är för
stora. Warszawapakten har mer än 100
specialtonnagefartyg i Östersjön, nog för
att transportera 5000 man samtidigt.10l
Allt som allt, med handels- och ro-rofartyg, kan Warszawapakten landsätta två
divisioner i en omgång.’Ll Det betyder att
man inte kan sjöinvadera de danska bälten och Sverige samtidigt utan att man
måste prioritera. Om de danska sunden är
huvudmålet har svenska försvaret tid att
mobilisera. En möjlig sovjetisk taktik är
att neutralisera svenska marin- och flygstrid~krafter genom ett tidigt förebyggande anfall men utan att i övrigt slösa resurserna på andrahandsmålet Sverige i inledningsskedet av fientligheterna.
Det sovietiska träningsmönstret förändrades i slutet av 1970-talet. Vid de
stora marinövningarna Sever och Okean
deltog naturligtvis också Östersjömarinen
i samspel med de övriga sovjetflottorna.
Sedan 1978 förekommer regelbundet
stora övningar med Östersjöflottan med
stora insatser av landstigningsenheter,
minröjning, eskort och eldunderstöd.12
l
Sedan utvidgningen av den svenska territorialgränsen till 12 sjömil år 1979 har
kränkningarna av svenskt territorium
markant ökat.
Det amerikanska svaret på den sovjetiska flottuppbyggnaden i form av The
Maritime Strategy växte fram genom
krigsspel vid Naval War College från år
1979. Under Reaganadministrationen
skapades John Lehmans flotta på nära
600 fartyg. I den Maritime Strategy och
Arnphibious Warfare Strategy som presenterades i US. Naval Institute’s Proceedings i januari 1986 finns offensiva element som berör Östersjön. I det tredje
stadiet där striden förs över till fiendens
territorium tärLkter sig marinkårsgeneralen Kelley också operationer inne i
Östersjön.13
l Det verkar orealistiskt att
använda marinkåren mot sovjetiska pansardivisioner i Baltikum eller Polen. Där- 527
emot har marinflyget i Striking Fleet Atlantic i Norska Havet en räckvidd långt in
över Östersjön. US Navys enheter i Norska Havet har kryssningsrobotar med en
räckvidd på över 1000 km med potentiella mål i Ostersjöområdet.14
l I scenarier i
Maritime Strategy ingår The Jutland
Campaign, där NATO återerövrar VästEuropa från ett brohuvud på Jylland.
Den militära utvecklingen
i Östersjöområdet
Sverige är alliansfritt i fred syftande till
neutralitet i krig. Helt oberoende avsikterna är det östsidan som i en krig- eller
krissituation har de militära resurserna att
anfalla Sverige, åtrllinstone i ett inledningsskede. Sedan 1945 är Sovjetunionen
den starkaste militärmakten i Östersjö-
området och NATO har endast delvis
lyckats bilda en motvikt. Tillkomsten av
Västra och Nordvästra 1VD i början av
1980-talet visar att man i Moskva ser en
potentiell huvudkrigsskådeplats i detta
område där Östersjöutloppen ligger inom
Västra 1VD medan resten av Östersjön
förmodligen ligger i det Nordvästra.15
l
Poängen med doktrinskiftet i slutet av
60-talet och det efterföljande uppbyggandet av den sovjetiska krigsmakten under Marskalk Ogarkov är just dess konventionella förmåga. Sverige saknar kärnvapen, befinner sig inte under något kärnvapenparaply och förbereder sig för ett
konventionellt krig. Om den sovjetiska
strävan att denuklearisera Europa lyckas,
kommer Europa återigen att vara ”säkert
för konventionellt krig”. Det gäller speciellt områden som samtidigt som de politiskt, befolkningsmässigt och ekonomiskt
är perifiera, militärstrategiskt blir allt mer
528
centrala. För att exemplifiera: Turkiet,
Norge, Sverige.16
l
Det är inte kvantiteten utan kvaliteten
av Östersjöflottans utbyggnad som är intressant ut svensk synpunkt. Från att ha
varit den största är den sedan början av
1970-talet den minsta av de fyra flottorna.t7)
1988 Norra Öster- Svarta Stilla alla
sjö Havs Havs
Ubåtar 158 39 29 112 338
Stora ytfartyg 71 50 69 73 263
Amfibiefartyg 14 19 14 19 66
12 % av ubåtarna och 19 % av de större
fartygen tillhör Östersjöflottan, liksom
28 % av specialamfibiefartygen. Ar 1974
var det 10 %av ubåtarna och 23 %av ytfartygen. Vare sig antalet eller proportionerna har förändrats.
Östersjöflottan IXJ
Stora ytfartyg
Ubåtar
1974 1988
50 47
30 33 varav 6 Golf ll
Av de 1082 örlogsfartygen i Östersjön år
1988 är 460 eller 42% sovjetiska.19
l
En sammanställning visar:
Sovjetunionen 460 42 %
Förbundsrepubliken
Tyskland 192 18 %
Sverige 110 lO %
DDR 107 10%
Polen 96 9%
Danmark 72 7 %
Finland 45 4%
Warszawapakten har 61 %, Nato 25%
och de neutrala 14%.
Naturligtvis ger tabellen bara ett ungefärligt begrepp. DDR har exempelvis 19 fregatter, Sverige inga, medan Sverige har 12
ubåtar och DDR inga. Hela Förbundsrepublikens flotta har räknats trots att en
stor del som regel återfinns i Atlanten.
Den kvantitativa tyngdpunkten i den ryska Östersjöflottan ligger i små moderna
övervattensfartyg varav inte mindre än
125 för minkrigföring som Östersjön är
särskilt lämpad för.
DDRs 19 fregatter verkar ha .till uppgift att eskortera trupptransporter från
sovjetiska hamnar direkt till DDR undvikande landförbindelserna i Polen. I frå-
ga om landningskapacitet gäller:20
l
Sovjetunionen
DDR
Polen
amfibie- svävare trupper
fartyg
24 25 l marininfanteribrigad
12 l infanteriregemente
23 l marininfanteridivision
59 + 25 = 84
Östersjöflottan har 100 bombflygplan.
Ett regemente på 40 Backfire bombflygplan baseras i Baltiska MD och Backfire
finns sedan 1988 nu också permanent baserat på Kolahalvön. Trots att Badgers,
Blinders, Forgers och Pitters kan användas mot Sverige är troligen deras huvudmål på annat håll, liksom Backfires. De
taktiska flygvapnen i Gruppen av sovjetiska styrkorna i Tyskland, och flygvapnen i Vitryska, Baltiska och Leningrads
militärdistrikt utgör de största hoten mot
Sverige. De 225 Su 24 Fencer i Legnicas
strategiska flygarme är det största flyghotet av alla.
Det är framför allt de sovjetiska stridskrafternas modernitet, träning, eldkraft,
rörlighet och räckvidd som möjliggör deras snabba insats med möjlighet till stora
initialframgångar. Sedan 1970-talets slut
har det svenska strategiska läget försämrats:21 >
1977 1987
Sovjetiskt attackflyg som
når Sverige 100 1000
Mode.rnt svenskt jaktflyg 200 150
Sovjetiska landstigna/ landsatta brigader första två
dygnen 4 8
Svenska brigader som kan
motanfalla första två dygnen JO 7
Svenskt attackflyg 120 100
KvaIificeradc svenska
ytanackfartyg 30 20
Kvalificerad sovjetisk ytattack 40 40
Svenska ubåtar 15 12
De sovjetiska styrkornas ökade kapacitet,
liksom NATOs, betyder att det svenska
strategiska läget har försämrats. Risken
för att Sverige snabbt ska kunna dras in i
kriget är större och Sveriges möjligheter
att snabbt avvä~a ett anfall är med nuvarande resurser mindre. Endast genom
moderniseringen av det egna försvaret
kan Sverige återvinna sin forna trygga
ställning i området.
Marinens uppbyggnad i Förbundsrepubliken
Sundesmarine skapades år 1956. Dess
ursprungsmål definierades av SACEUR
och gäller i princip fortfarande.22>
• förneka fientliga sjöstridskrafter passage genom de danska sunden och
Kielkanalen
—~- —
529
• störa sovjetiska sjöförbindelser i Östersjön så långt österut som möjligt
• deltaga i försvaret av den tyska Östersjökusten och de danska öarna
• bidraga till upprätthållandet av allierade sjöförbindelser i Nordsjön.
Av naturliga skäl koncentrerades till en
bö~an marinens ansträngningar till
Östersjön. Vid början av 1970-talet tillkom Nordsjön som ett lika viktigt operationsområde som Östersjön. Med flexible
response strategin kunde kriget bli längre
och amerikanska SLOCs viktiga. Samtidigt medgav nybyggnaden av ubåtsflottan
ambitioner i östra Östersjön.23
l Tolv nya
ubåtar sjösattes år 1972. Ubåtsvapnets
koncentration på Östersjön har understrukits de senaste åren då 211 klassen
speciellt avsedd för Nordsjön avbeställts
och 212 serien mer lämpad för Östersjön
nu byggs till år 1995.24) Jen krigssituation
har ubåtarna uthållighet för flera veckors
operationer. De saknar naturliga basområden i egna farvatten. Risken är att de sö-
ker använda svensk skärgård som temporärt basområde. Detsamma gäller uppenbarligen sovjetiska ubåtar.
Marinens 24 ubåtar är dess ena instrument för maktprojektion. Det andra är
marinflygets attackstyrka på 100 Tornado
jaktbombplan, tre divisioner attack och
en spaningsdivision. De har en räckvidd
ända till hamnarna på den baltiska Östersjökusten.
Sedan 1980 har marinen utvidgat sitt
operationsområde till att också omfatta
Norska havet. Från amerikanskt håll har
framförts önskemål att Bundesmarine är
mer aktiv i skyddet av SLOCs över Atlanten liksom i ”out of area operations”. Genom närvaro i Medelhavet har Bundes- 530
marine delvis avlastat sina allierade för
operationer i Indiska Oceanen.
Ur svensk synpunkt innebar Bundesmarinens tillväxt och skapandet av COMBALTAP 1962 att en viss motvikt till Sovjetunionens Östersjöflotta återigen skapades. Förbundsrepublikens, liksom andra NATO-allierades närvaro i Östersjön
är bra för den militärpolitiska balansen.
En allt för stor diversiering av Bundesmarine till exotiska platser utanför Östersjön är därför inte i svenskt intresse. Alla
tecken tyder på att Bundesmarines resurser i framtiden inte kommer att öka.
Tvärtom innebär der Pillewknick ett dyrbarare och mer resurskrävande tyskt försvar under 90-talet. Av strategiska skäl
kommer Bonn i valet mellan Bundesheer
och Bundesmarine att lägga de största resurserna på Bundesheer. Det är nödvändigt att bibehålla tre armekårer om inte
den amerikanska kongressen återigen ska
börja tala om tillbakadragandet av de
amerikanska trupperna i Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet.
I ett läge med krympande resurser för
Bundesmarine är det angeläget att marinen inte sprider ut sig för tunt. En återgång till huvuduppgifterna i Östersjön ligger i strikt militärstrategisk mening i Sveriges säkerhetspolitiska intresse.
Svenska marin- och flygstridskrafter
År 1958 beslöt Sverige att göra sig av med
sina jagare och fregatter. Flottans uppgift
hade varit att möta en invasionsflotta i
Östersjön, och att skydda sjölederna längs
Östersjökusten, till Gotland och i Skagerack och Kattegatt. Med kärnvapenhotet
ansåg man att en tung flotta inte kunde
överleva i Östersjöns stridsmiljö. I stället
övergick man till en lätt flotta.
Flygvapnets attack, först Lansen och
senare Viggen- och JAS Gripen- skulle
ta över uppgiften att sänka en invasionsflotta. Eftersom dessa flygplan uppenbarligen inte kunde eskortera skepp eller
säkra sjölederna bestämde riksdagen i
1972 års försvarsbeslut att denna funktion skulle skötas med diplomatiska medel. Man såg framför sig ett scenario ala
andra världskriget där skepp förde förnödenheter till ett neutralt Sverige. Ingen
tänkte sig ett ubåtshot i Östersjön. När
ubåtskränkningarna intensifierades i början av 1980-talet hade jagarna och fregatterna övergivits. Det dyrbara och besvärliga arbetet att skapa en ny ubåtsjaktstyrka fick göras om praktiskt taget från
början. Ett felaktigt scenario hade lett till
en felaktig struktur av sjöstridskrafterna.
Marinen har utvecklats som följer:25
l
1968 1988 1992
Jagare/ fregatter 20
Kustkorvetter 4 6
Andra ytfartyg 40 34 34
Minsvepare 39 35 30
Ubåtar 21 12 12
Kustartelleribataljoner 40 30 29
I fråga om flygvapnet ar utvecklingen
också dramatisk26
l
1977 1988 1992
Jaktdivisioner 17 Il 11
Attackdivisioner 5,5 5,5 5,5
Lätt attackdivisioner 5 4 4
Spaningsdivisioner 8 6 6
Den svenska marinens budget ligger på ca
5 miljarder kr/ år. Sedan 1983 har marinen fått 3 miljarder extra för en·tioårsperiod för att bygga upp ubåtsbekämpningskapaciteten. I praktiken är detta bara l %
av försvarsbudgeten som nu ligger på ca
30 miljarder kr/ år.
Ar 1992 kommer marinen att ha sex
kustkorvetter och 12 Norrköpingbåtar
med svensktillverkade Rb 15 som har en
räckvidd på över 70 km. 16 Hugin skepp
är väpnade med Penguinrobotar. Med tio
helikoptrar och ett konverterat antiubåtsflygplan kommer Sverige bara att ha en
antiubåtsstyrka under resten av detta århundrade.
Trots att marinen varit svältfödd på resurser är ett intressant nytänkande på väg.
Speciellt ett par innovationer i svensk marin strategi påverkar Östersjöns militärgeografi i framtiden. Åtminstone tre bataljoner med 32-48 Rb 15 i varje planeras
liksom ett batteri på Gotland. Dessa bataljoner blir lätta, rörliga (Rb 15monteras
på lastbil) och svårupptäckta. En bataljon
i Skåne täcker lätt Öresund och havet ända till Bornholm och Hanöbukten mot
Karlskrona. Ett batteri på Gotland täcker
tillsammans med bataljoner på svenska
östkusten hela havet mellan Karlskrona-Stockholm-Gotland och Kvarken
vid Åland. Senare versioner av Rb 15 med
en räckvidd upp mot 100 km kommer att
täcka hela Kattegatt från den svenska
västkusten. Om bara målinmätningsfrå-
gan kan lösas blir det svårt för fientliga
övervattensfartyg att ostraffat röra sig i
dessa vatten.
Det andra nya svenska konceptet är
marinens amfibiebataljoner. Minst sex så-
dana rörliga eldkraftiga elitenheter med
egna stridsfartyg och ledningssystem ska
sättas upp. Vid kustinvasion samverkar
de med försvarets andra förband. Men de
kan också användas som jägarsoldater för
att infiltrera skärgården efter det att fienden fått fotfäste på fastlandet för att med
531
robotar (Hellfire) och minor bekämpa
fiendens transportfartyg och kraftigt reducera hans styrketillväxt.
Dessa båda koncept har starkt stöd
också från politiskt håll. Spetznazförband
utgör ett hot mot ylattackfartyg och strategiskt överfall – en operation typ Weserubung – ses nu som ett allvarligare hot
mot Sverige. Med den hotbilden erbjuder
kustbaserade robotar fördelen att vara
svåra att upptäcka och slå ut samtidigt
som de uthålligt kan verka även efter att
fienden landstigit.
Marinen kommer nu åter att förstärkas
och det gäller också flygvapnet. I december 1988 flög för första gången JAS 39
Gripen. Den första divisionen attackGripen kommer enligt planerna att finnas år
1994. Den nuvarande styrkan av 100 AJ
37 Viggen mäter sig i slagkraft med
Sundesmarines Tornadostyrka och har
samma uppgifter. 140 JA 37 Viggen och
70 J 35 Draken bildar luftförsvaret. 50
SH/ SF Viggen i spaningsflyget innebär att
det svenska flygvapnet fortfarande räknar
360 första klassens stridsflygplan.27
>
Det nya bas 90 systemet och en svensk
modell av flygburen radar kommer att
förbättra flygvapnets effektivitet. Ändå är
kostnadsöverdragen på JAS oroande och
kan leda till minskad kvantitet stridsflygplan. Medan attackversionen av JAS kan
ta Rb 15 och Maverick finns det f n ingen
radarrobot för jaktversionen utom AMRAAM som fortfarande ligger på förproduktionsstadiet i USA. För luftförsvarets
trovärdighet är det viktigt att Jaktgripens
beväpningsfråga löses innan den första
divisionen sätts upp år 1996.
Både marin- och flygstridskrafternas
minskning visar vilka problem en alliansfri stat har att vidmakthålla ett för- \
532
svar med avancerade vapensystem, speciellt som den svenska vapenexportmarknaden är begränsad p g a självpåtagna
och mycket hårda exportregler. Den reella
svenska försvarsbudgeten har legat fast
sedan år 1970 och som ett resultat har
budgetens andel av nationalprodukten
sjunkit till 2,7 %, lägre än genomsnittet i
NATO. Medan marinen och flygvapnet
krympts men behållit sin kvalitet har
armen förblivit stor på papperet medan
dess utrustning och utbildning blivit eftersatt. De närmaste åren är det armens modernisering och strömlinjeformning som
är det stora svenska försvarspolitiska projektet. Försvarsutredningen ska år 1991
avge sitt förslag om försvarets fortsatta utformning.
I sin Försvarsmaktside 2000 framlagd i
oktober 1988 anger överbefälhavaren,
general Bengt Gustafsson, åtta mål för det
svenska försvaret år 2000.28
)
l. Luftförsvara landet
2. Neutralitetsförsvar till sjöss
3. Skydda sjötransporter längs kusten
4. Förhindra strategiskt överfall
5. Försvara norra Sverige
6. Försvara mot kustinvasion
7. Gardera mot olika anfallsriktningar
8. Fortsätta striden efter anfall
För att nå dessa mål behövs enligt överbefälhavaren stridskrafter av minst följande
storlek.
+ 21 divisioner (390 stridsflygplan) JAS i
minst 30 basområden
+ 26 luftvärnsbataljoner
+Fyra ytstridsflottiljer om vardera tre divisioner ytstridsfartyg. En flottilj i Västerhavet, en i södra Östersjön, två i mellersta och norra Östersjön
+ 15 ubåtar
+ 3 kustrobotbataljoner plus ett batteri
på Gotland
+ 19 spärrområden försvarade av fast
kustartilleri
+ 6 amfibiebataljoner
+ 21 armebrigader
+ Territorialförsvar på 170 000 man
+skyddstrupper på 100 000 man
För att nå detta mål har ÖB bett om 1 miljard kr extra årligen till 1992.
Därefter måste budgeten reellt öka
med 3 %per år fram till år 2000. Han har
hittills fått 600 miljoner kr extra årligen
och inget tyder på ett försvarsbeslut som
innebär en reell ökning om 3 % per år.
Hans mål kommer inte att uppnås.
Noter
l. Paul Kennedy: The Rise and Fa/1 of the
Great Powers. New York: Random House
1988 s. 367
2. Bo Hugemark, Neutralitet och försvar.
Stockholm: Militärhistoriska Förlaget
1986 s. 176
3. Ingemar Dörfer: System 37 Viggen. Arms,
Technology and the Domestication ofGlory. Oslo: Scandinavian University Books
1973 s. 48-51
4. Wilhelm Agrell: Bakom ubåtskrisen
Stockholm: Liber förlag 1986 s. 107-115
5. l november 1987 förklarade ambassadrådet Akulov vid Sovjetunionens ambassad i Helsinki att kryssningsrobotproblemet var allvarligt och att Finland och Sverige måste göra nödvändiga förberedelser
eftersom Sovjetunionen vid en attack inte
skulle vänta på robotarna vid sina gränser.
Tomas Ries: Cold Will: The Defence of
Finland: London: Brassey’s 1988 s. 366
6. Michael McGwire: Military Objectices in
Soviet Foreign Policy Washington DC: The
Brookings Institution 1987
7. Scenarios diskuteras beundransvärt av
James Cable: Britain’s Naval Future: London: The MacMillan Press 1983 s.
114-124
8. Viceamiral Per Rudberg: ”The Naval Situation in the Baltic” Naval Forces IV,
1985
9. Michael Meyer-Sach ”Der TYD Nordeuropa Teil l. ”Marine Rundschau”
1986/5 s. 265 Ostsee-Jahrbuch 1987lndustrie und Handelskammer zu Li.ibeck
1987 s. 250
10. Konteramiral Hans Garde: ”Östersjöen –
den sovjetiskae flåtens förste och störste
baseområde” Norsk Mililaert Tidskrift 2.
1985 s. 67
11. Kommendörkapten Nils-Ove Jansson
”Östersjöns strategiska betydelse” Tidskrift i Sjöväsendet2. 1988 s. 120
12. Agrell op cit s. 123
13. General P. X. Kelley: ”The Amphibious
Warfare Strategy” Supplement U.S. Naval
Institute ProceedingsJanuary 1986 s. 26
14. Commander S.J. Frogget ”Tomahawkh’s
Role” U.S. Naval Institute Proceedings February 1987
15. Detta anser den danske strategen Michael
H. Clemmesen (Säkerhetsutveckling i
Ostersjöområdet s. 109). Tomas Ries och
Johnny Skorve vill dra TYD gränsen längre norrut från Narva söder Åland – via
533
Sundsvall till Trondheim. (lnvestigating
Kola: London: Brassey’s s. 18)
16. Se Discriminate Deterrence The Report of
the Commission on lntegrated Long-Term
Strategy. Washington DC: Department of
Defense, January 1988.
17. The Military Balance 1988-1989 London:
The IISS 1988 s. 33-44
18. Pertii Joenniemi & Unto Vesa red.: säkerhetsutveckling i OstersjöområdetTampere:
Tapri 1988 s. 14
19. The Military Balance 1988-1989
20. Ibid
21. Bo Hugemark ”Östersjöföreställningar” i
Bo Huldt red.: Fred och Säkerhet 1986-87.
Stockholm: Utrikespolitiska Institutet
1988 s. 137-138 uppdaterat
22. Gert Jeschonnek: Die Sundesmarine 1955
bis Heute Koblenz: Verlag Wehr und Wissen 1975 s. 34
23. Jay Wagner: West German Naval Policy on
the Northem Flank Oslo: Norwegian Institute of International Affairs 1988 s. 80
24. Ibid s. 328
25. Information från Marinstaben, Stockholm
26. Information från Flygstaben, Stockholm
27. The Military Balance 1988-1989s. 91
28. Försvarsmaktside 2000. Stockholm: Försvarsstaben 1988

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism