Print Friendly

Ingemar Dörfer; Nu kommer omvärderingarna

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INGEMAR DÖRFER:
Nu kommer omvärderingarna
D
etta är en tid då tre generationers
socialdemokratiska hegemoni på
alla områden i Sverige, inklusive
utrikes- och säkerhetspolitiken tar sitt
slut. Till sådana övergångstider hör uppgörelser med historien, förvisso och gudskelov fredligare och mer intellektuell i
Sverige än i länder som i detta århundrade aktivt deltagit i den europeiska histonen.
Ann-Sofie Nilsson: Den moraliska stormakten. En studie av socialdemokratins
internationella aktivism. Timbro 1991
Ann-Sofie Nilssons Den moraliska stormakten. En studie av socialdemokratins
internationella aktivism är därför dubbelt
välkommen. Hur var det egentligen? Eller
med hennes ord – vad är begreppets ursprung, konsekvenser, utveckling och
framtid? Som författaren visar vilar den
svenska modellen på grundläggande premisser som vid närmare eftertanke alla
kan tyckas dubiösa:
– aktivism i utrikespolitiken är bättre än
passivitet
– små stater är moraliskt överlägsna
stora stater
– neutralitet är överlägsen en allianstillhörighet
– anti-imperialism och då speciellt i sin
anti-västliga tappning är en föredömlig
politik.
Med användandet av ett centralt begrepp
i survey forskning- successor generation
– visar hon hur den sv,enska successor
generationen oanfäktad, som den tror, av
det kalla krigets irrläror anser att neutraliteten är den mest moraliska ståndpunkten, eftersom stormaktsberoendet då är
det minsta.
Olof Palme var förvisso den ledande
företrädaren för denna successor generation men boken visar hur aktivismen går
tillbaka till den andra Socialistinternationalen, Hjalmar Branting, nedrustningsförhandlingarna i Geneve under mellankrigstiden och fortsätter med Pierre Schori efter Palme. Det är egentligen bara under det andra världskrigets kalla stjärna
som Sverige inte bedrev en aktivistisk utrikespolitik. Konkreta resultat, till skillnad från propagandistiska, har sällan
nåtts. Den svenska socialdemokratins
fredskonferens år 1917 utmålade rörelsen
som fredens pålitliga väktare medan
världskriget oförtrutet rasade vidare. Så
är ock resultaten av nuvarande Femkontinentsinitiativ.
Vietnam och Watergate togs till intäkt
på kålsupardoktrinens allmängiltighet.
Den tredje vägens världspolitik med Sverige som ett skinande föredöme mellan rå
kapitalism och brutal kommunism finslipades och förklarades i en alltmer absurd
hemslöjdad exegetik av Gävle- och PitetaL Lycklig den norrländska kuststad som
var förskonad en egen utläggning i ämnet.
Ett intressant fall är Socialistinternationalen som togs över av Sverige och
Tyskland år 1976 och därefter bedrivit en
mer aktivistisk politik, i början öppnare
för kontakter med betongkommunisterna
i Östeuropa och senare mer intresserad av
nord-syd än öst-väst problematiken. På
grund av Sveriges reella stormaktsroll
inom denna organisation har den moralistiska politiken här fått vika för pragmatismen. Det är bara i lägen där Sverige är
objektivt svagt som man stött sig på moralismens krycka.


I den tredje världen där socialdemokratierna med Nilssons fyndiga formulering ”kunde kosta på sig en viss ideologisk
uppsluppenhet” har stödet varit ensidigt
och ofta blundat för plumpar i det demokratiska protokollet. Castro et concortes
har betraktats som ”en sort upplysta socialistiska furstar, en välmenande och
avantgardistisk elit med god förmåga att
företräda och tolka hela folkets önskemål.” I denna oavsiktliga men avslöjande
rasism har demokratibegreppet vidgats så
snart det korsat Gibraltar sund eller för
den delen Västbanken. Som författaren
visar är den aktivism man inte ägnat sig åt
avslöjande. Östeuropa och Baltikum är de
mest närliggande fallen.
I än högre grad än Ann-Sofie Nilsson
anser jag att nyckeln till gåtan ligger i det
andra världskriget; det faktum att Sverige
under denna helt avgörande period i samtidshistorien inte delade Europas öden,
vare sig på den vinnande eller förlorande
sidan. Så mycket mer förenar Tyskland
529
och Danmark, Italien och Frankrike,
Storbritannien och Norge, än Sverige och
något av dessa länder, just genom kriget.
Detta är skälet varför Sverige först nu
lämnar sin FN-värld och närmar sig Europa, ett Europa där man kan bedriva sin
aktivism ”men utan högmod” med Nilssons ord. Hennes dom är hård. ”Maximalt
moraliserande med minimalt ansvar utan
någon som helst militär inblandning i
något som helst krig” är vad Sverige har
ägnat sig åt under detta sekel. Och jag vill
tillägga – sedan 1945 under det amerikanska kärnvapenparaplyets beskydd i
Europa, ett västligt försvar som man gjort
allt för att misstänkliggöra och underminera på det verbala planet.
Nu kan vi börja inträdet i Europa och
använda våra slösande talanger i ett mer
konstruktivt bygge. Denna bok är ett viktigt verktyg i uppröjningsarbetet på de
ganska skräpiga arbetsplatser där vi hittills koncentrerat våra vedermödor.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner