Print Friendly

Ingegerd Troedsson; Hög tid för ny familjepolitik

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INGEGERD TROEDSSON:
Hög tid för ny familjepolitik
Det är hög tidför en nyfamiljepolitik, menar
riksdagsledamoten Ingegerd Troedsson.
Barnfamiljerna är missgynnade på ett
alldeles obegripligt sätt. Skatt efterformåga
1 har ersatts av skatt efter oförmåga, en skatt
som konstrueratsfullständigt okänsligtför
skattebetalarensförsörjningsbörda. Detta
påståendefrarriför Ingegerd Troedsson med
stöd av övertygande resonemang och exakta
siffror. Regeringen, som vid sitt tillträde i
fråga omfamiljepolitiken förklarade sig ha
mycket gemensamt med socialdemokraternas
politik, lär nu vilja tillsätta en utredning,
som manfår hoppas arbetar snabbt. I dag är
förhållandet sådant att ”hur barnfamiljerna
än bär sig åt så saknar de möjlighet att av
egen kraft förbättra sin låga standard.”
Häromkvällen läste jag efter många år på
nytt igenom en liten skrift från 1962 från
dåvarande Högerns ungdomsförbund, kallad Hög tid för ny familjepolitik. Till min
sorg kunde jag bara konstatera att skriften i
fråga efter fråga fortfarande är väl så aktuell
nu som då. På alla de områden där Gunnar
Hillerdahl, Nils G Hansson och jag krävde
förbättringar har situationen snarast försämrats.
Den skatt efter förmåga, som vi efterlyste
för barnfamiljernas del, har i stor utsträckning ersatts av en skatt efter oförmåga, helt
okänslig för den enskilde skattebetalarens
försörjningsbörda. Den progressivitet i den
dåvarande sambeskattningen som vi angrep
har ersatts av ett skatte- och bidragssystem
där marginaleffekter på 80-90,ja to m över
100 procent, hör till barnfamiljernas vardag.
Det föräldrarnas fria val – mellan hem- och
förvärvsarbete och mellan olika vårdformer
för barnen – som vi efterlyste har sedan
dess blivit än mer illusoriskt – dels genom
dagens skattesystem, som alltid premierar
uppdelning av förvärvsarbetet mellan makarna, dels genom att statsmakterna allt mer
ensidigt gynnar den kommunala barnomsorgen, dels genom urholkningen av förvärvsavdraget. Detta avdrag var då som nu maximerat till 2 000 kr om året, något som vi
redan då fann alltför lågt för familjer med
flera små barn med tanke på att kostnaderna
för en hemvårdarinna låg på l O000 kr! Samma hemvårdarinna torde i dag kosta mellan
70- och 80 000 kr. Den rätt till ATP-beräkning på det barnavårdande arbetet, som vi
då – troligen först i Sverige – skisserade
lyser alltjämt med sin frånvaro.
188
I och med trepartiregeringens tillkomst
hösten 1976 påbörjades en kursomläggning
i familjepolitiken med den bestämda inriktningen att öka valfriheten för föräldrarna
och därmed skapa bättre förutsättningar för
barnens trygghet. Föräldraförsäkringen utvidgades från 7 till 9 månader och grundbeloppet höjdes till 32 kr om dagen. Från och
med i år har föräldrar med barn under 8 år
rätt att korta ned sin arbetstid till sex timmar
om dagen eller – om något barn är under
l l/2 år – att ta ut hel Uänstledighet. Det
tredje steget skulle bli införandet av ett vårdnadsbidrag för småbarnsföräldrar.
Tredje steget blev inte av
Många fick väl en föraning om hur det skulle gå med detta tredje steg när Ola Ullsten
vid sitt tillträde till statsministerposten
nämnde familjepolitiken som ett område
där folkpartiet hade särskilt mycket gemensamt med socialdemokraterna. De propositioner som lagts eller uttalanden som gjorts
sedan dess innehåller inte ett ord om angelä-
genheten av att införa någon vårdnadsersättning. Däremot har regeringen tillkännagivit att den avser att ta upp överläggningar
med kommunförbundet om ett nytt utbyggnadsprogram för barnomsorgen för perioden efter 1981, då etappen 100 000 nya
daghemsplatser skall vara klar.
Detta är i och för sig naturligt och riktigt.
Men hur skall man för nästa utbyggnadsperiod, då det kvarstående behovet av kommunal barntillsyn avses tillgodoses, kunna veta
något om det verkliga behovet, om inte små-
barnsföräldrarna dessförinnan fått bättre
möjlighet att välja?
Varje daghemsplats subventioneras av staten med ca 16 000 kr per år, dvs med mer än
sex barnbidrag. Till det kommer ytterligare
tillskott av kommunala medel. Totalt kan en
institutionsplats för de minsta barnen beräknas kosta ca 50 000 kr om året och en
familjedaghemsplats ca 30 000 kr, varav föräldrarna i genomsnitt står för ca 4 000 kr. De
föräldrar som avstår från sin lön för att
själva ta hand om barnen får ingen som helst
motsvarande kompensation. Den individuella beskattningen, som innebär att också
barnfamiljer med endast en inkomst ungkarlsbeskattas, har i stället ytterligare försvå-
rat deras situation. Väljer – eller tvingas –
föräldrarna att själva bekosta en ersättare,
får de inte ens dra av de för inkomsternas
förvärvande nödvändiga utgifterna, vilket i
sin tur innebär att arbetsbytet sällan går ihop
ekonomiskt. Det är uppenbart att en sådan
djupt orättfärdig familjepolitik inte kan ge
något rättvisande svar på hur stor den verkliga efterfrågan är på daghem och andra
vårdformer.
Vem har då gynnats av den förda politiken? Knappast de allt fler småbarnsföräldrar som tvingas förvärvsarbeta för att få ekonomin att gå ihop, samtidigt som deras möjligheter att välja barntillsynsform är minimala. Inte alla de föräldrar som önskar förvärvsarbeta, men som – om de inte är prioriterade – ofta förgäves får vänta på plats i
barnstugekön. Ej heller flerbarnsfamiljerna
som sällan kan utnytua dessa enda gynnade
vårdformer. Och minst av allt barnen, vars
föräldrar fått alltmer begränsade möjligheter att ordna sin tillvaro på det sätt som de
menar är bäst för barnen.
Vårdnadsersättning
Dettalas i dessa dagar ofta och med rätta om
nödvändigheten att komma till rätta med
den rundgång av pengar som ökar byråkratin och statsutgifterna och minskar valfriheten och möjligheterna för den enskilde att få
t1 eget ansvar. Få områden erbjuder så rikbaltiga exempel på detta som just familjepotitiken. Det vore både mänskligt och ekonomiskt ett oförsvarbart slöseri om vi fortsätter
au bygga daghem också för dem som med
en valfriare politik skulle välja andra vårdformer. Det är därför hög tid att införa en
drdnadser ättning – som en kompensation
om än ringa till den som själv vårdar sitt
barn eller som hjälp att betala en ersättare
eller en mer marknadsmässig avgift för dageDer familjedaghemmet.
Statens bidrag till utbyggnaden av barnomsorgen stiger mycket snabbt, nästa budgetår med ca l 000 Mkr från nuvarande
2600 Mkr. År 1985 skulle det med oförändrade regler och utbyggnadstakt uppgå till
nära 8 000 Mkr i dagens penningvärde. En
del av den ökningen borde kunna tas i anspråk för en successivt utbyggd vårdnadsersättning.
Från både centerpartiet och moderaterna
bar därför partimotioner väckts om beslut
om en vårdnadsersättning redan i vår. Entigt den moderata modellen bör ersättningen utgå med 32 kr om dagen – nära 12 000
kr om året – för alla barn upp till 18 månader ålder och sedan förlängas med ett halvt
ir varje år tills den omfattar barnens tre
första år. Ersättningen skulle vara skattepliktig och kompletteras med avdragsrätt för
~Tkta och nödvändiga barntillsynskost- 189
nader. Rätt att räkna ATP-år för vård av
egna barn föreslås samtidigt.
Kostnaderna för en helt utbyggd vårdnadsersättning kan beräknas till ca 2 400
Mkr, eller omkring l 200 Mkr efter avräkning av skatter och minskade bidrag. Eftersom vårdnadsersättningen och förvärvsavdraget skulle möjliggöra avsevärda höjningar av daghemsavgiften – utan att föräldrarnas situation skulle försämras – kan statsbidragen till barnomsorgen sänkas i motsvarande grad. Skulle – vilket allt talar för –
vårdnadsersättningen leda till att fler föräldrar föredrog att själva ordna för barnen
faller motsvarande utbyggnadsbehov bort
och kommunerna kan lättare tillgodose den
verkliga efterfrågan.
Det är uppenbart att den föreslagna vårdnadsersättningen inte motsvarar det verkliga värdet av det barnavårdande arbetet –
detta upphör ju inte heller då yngsta barnet
fyller 3 år – och att den inte heller ensam
kan ge alla familjer en rimlig valfrihet. Från
moderat håll menar vi därför att vårdnadsersättningen måste kompletteras med en
minimistandardgaranti för att också ge de
sämst ställda barnfamiljerna möjlighet att
välja. Om inte underhållsbidrag, bostadsbidrag och andra inkomster räcker till, bör
försäkringskassan tillskjuta det belopp som
krävs för att minimistandarden skall kunna
uppnås. Garantin föreslås till en början gälla
familjer med minst ett barn under 4 år eller
två barn under skolåldern.
En ensamförälder med två små barn var~
enda inkomst består av bidragsförskott och
bostadsbidrag skulle endast behöva ett ytterligare tillskott på ca 4 000 kr om vårdnadser- 190
sättning samtidigt utgick för det ena barnet,
annars på ca 16 000 kr om året. Jämfört med
den stora (familje)daghemssubvention som
annars sannolikt hade utgått skulle också en
inkomstgaranti av detta slag ha såväl individuella som samhällsekonomiska fördelar.
Även psykologiskt skulle en garanti av detta
slag få stor betydelse genom den trygghet
den skulle medföra för många förvärvsarbetande ensamföräldrar, som skulle veta att de
– om barnens bästa skulle kräva detta – har
möjlighet att avstå från eller minska ned sitt
förvärvsarbete.
Det finns således som jag ser det inga bä-
rande samhällsekonomiska motiv för att avstå från att nu ge barnfamiljerna den valfrihet de alltför länge förmenats. Tvärtom talar allt för att det inte bara vore inhumant
och utmanande utan också det dyrast tänkbara alternativet att bara blint fortsätta på
den inslagna vägen. Att denna också på ett
häpnadsväckande sätt diskriminerar de större familjerna belyser ytterligare kortsyntheten i en sådan lösning.
skatteproblemen
Även med en väl utformad vårdnadsersättning återstår många problem för barnfamiljerna. De inkomstprövade bostadsbidragen
återspeglar dåligt olika hushålls ekonomiska
bärkraft. Samtidigt medför varje ökning av
bidragen att marginaleffekter på 80 a 90
procent i vanliga inkomstlägen och direkta
Pomperipossaeffekter – där barnfamiljerna
får det sämre om de jobbar mer – brer ut sig
allt mer lavinartat.
För många flerbarnsfamiljer är situationen nära nog katastrofal, även om de på
papperet skulle ha goda inkomster. Låt migi
en tablå visa vilken bruttoinkomst som krävs
med dagens skatter och bostadsbidrag för
att en barnfamilj med endast en förvärvsinkomst skall nå över existensminimum, det
senare enligt av riksdagen antagna normalbelopp. Hyran antas motsvara den övrt
gräns för vilken bostadsbidrag utgår. Ensamföräldrarna antas endast ha bidragsför·
skott (40 % av ett basbelopp) och barmiU.
synskostnader motsvarande kommunför·
bundets rekommendationer.
Erforderlig förvärvsinkomst 1979 för att en eoinkomstfamilj under angivna förutsättningar skal
nå över existensminimum. Årsinkomst, kr.
Barnantal Enförälders·
familj
l 20000
2 < 20000
3 < 20000
4 < 20000
5 15 000
Tvåföräldrafamilj
42000
52 000
73000
110000
150000
Tablån visar att tvåföräldrafamiljer med 4
barn behöver 11O000 kr för att kravla sig
över fastställt existensminimum och fembarnsfamiljen 150 000 kr. Tar man hänsVD
till möjligheterna att erhålla socialbidragoch
att begära ”existensminimum” – avdrag för
nedsatt skatteförmåga – är det krasst ekonomiskt tämligen likgiltigt för fyrabarnsfarniJ.
jen om förvärvsinkomsten är O, 11 O000 kr
eller något däremellan. Eftersom rätten all
begära existensminimum är en av skattemyndigheterna alltför väl bevarad hemlighet, innebär det att det mitt i vår svenska
välfärd finns betydande öar av familjer med
stora ekonomiska problem.
Anledningen till att enföräldersfamiljerna
oavsett barnantal inte behöver högre för·
värvsinkomst än 15 000-20 000 kr för att nä
över existensminimum är främst underhällsbidraget (bidragsförskottet), som varken beskattas eller medräknas vid inkomstprövningen av bostadsbidraget. Mänga flerbarnsfamiUers förtvivlade fråga om de måste skilja sig för att fä ekonomin att gå ihop är
dessvärre inte obefogad.
situationen blir knappast ljusare om båda
föräldrarna skulle förvärvsarbeta. I nedanstående tablå har mannen antagits ha vanlig
industriarbetarlön och hustrun 52 000 kr.
Avser är 1979
~lan 58 600 kr. Hustru 52 000 kr. Normal
hyra
Kom. skatt 29 kr. Inga barntillsynskostnader
Antal Behålln. av Behålln. av
barn hustruns inkomst hustruns inkomst
efter skatt och om hänsyn också
bortfallande tas till existensbostadsbidrag minimireglerna
o 33200 33200
l 30900 30900
2 29600 29600
3 26700 15200
4 25400 8900
22 200 o
Skatt och bortfallande bostadsbidrag leder
till att också hustruns förvärvsarbete blir
mindre lönande ju fler barn som finns i famiUen, även om inga som helst barntillsynskostnader medräknas. Tar man dessutom
med i bilden att flerbarnsfamiljerna hade
1·arit berättigade till existensminimum om
endast mannen hade förvärvsarbetat
mälter lönsamheten samman ytterligare.
Behållningen av hustruns 52 000 kr blir då
endast 15 000 kr i trebarnsfamiljen, knappt
9000 kr i fyrabarnsfamiljen och O i fem- 191
barnsfamiljen. Och då är som nämnts inga
barntillsynskostnader frånräknade.
Verkligheten som den är
Tablåerna visar naket att hur flerbarnsfamiljerna än bär sig åt så saknar de möjlighet att
av egen kraft förbättra sin låga standard eller att öka inkomsterna i takt med att barnen
växer upp och blir dyrare.
Denna flerbarnsfamiljernas osminkade
verklighet har under det senaste halvåret
belysts i en rad motioner, artiklar och riksdagsdebatter frän moderat häll. Resultatet
har glädjande nog inte låtit vänta på sig, så
tillvida som samtliga partier nu väckt motioner i dessa frågor. Även socialministern har
nu meddelat, att han ämnar tillsätta en utredning som skall se över barnfamiljernas
ekonomiska situation och med förtur för
flerbarnsfamiljerna.
Skall utredningen bli meningsfull, måste
syftet givetvis vara att fä en så rättvis och
effektiv utformning av stödet till barnfamiljerna som möjligt. Också familjer med vanliga inkomster måste – om de så önskar –
kunna ha flera barn utan att standarden
skall bli orimligt nedpressad. Likaså måste
skatte- och bidragssystemen utformas så att
också flerbarnsfamiljer av egen kraft kan
förbättra sin standard och välja mellan hemoch förvärvsarbete.
Utredningen tillönskas all inlevelseförmåga, mod och konstruktivilet i sitt arbete.
Den kommer att behöva det. Resultatet av
dess arbete berör i hög grad värt lands framtid.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner