Print Friendly

Huvudströmningar i våra dagars filosofi

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HUVUDSTRÖMNINGAR
I VÅRA DAGARS FILOSOFI
Av docenten BERTIL PFA1VNENSTILL, Lund
I VARA dagar talar man så mycket om vetenskapens sammanbrott och bankrutt. Inom kulturlivets alla områden är allt j
flytande; några fasta konturer äro svåra att skönja, till och med
den »exakta» naturvetenskapen har förlorat sin prägel av exakthet
och stabilitet. Att denna allmänna krisstämning ej minst drabbar
.filosofien, är ju fullt naturligt på grund av filosofiens egen beskaffenhet. Filosofien har alltid varit en känslig barometer för det
vetenskapliga och kulturella tillståndet överhuvud, liksom den å
sin sida mer eller mindre påverkat detsamma; dessutom har filosofien gärna varit en kampplats för skiftande meningar och ideer.
Men i vår tid tycks den philosophia perennis, den eviga filosofi,
som filosoferna under alla tider strävat efter, vara mer ouppnåelig
än någonsin förut. Vare sig filosofien vill vara blott och bar vetenskapslära, vetenskapernas tjänarinna, d. v. s. nöja sig med att
diskutera specialvetenskapernas begrepp och metoder, eller den
vill vara verklighetsforskning, d. v. s. nå fram till tillvarons yttersta förutsättningar, ge en världs- och livsåskådning, så måste
den i båda fallen nödvändigtvis utsättas för tidens brist på fasthet: i förra fallet de moderna vetenskapernas komplicerade problemläge, i senare fallet vår tids alla inre och yttre konflikter –
man anser ju till och med, att de nuvarande svåra politiska konflikterna äro att återföra på världsåskådningsfrågor.
År det då omöjligt att finna något gemensamt och enhetligt för
de riktningar, som gå under benämningen modern filosofi~ Redan
motsättningen mellan filosofi som vetenskapslära och filosofi som
världsåskådning tycks innebära ett oöverkomligt problem. Man
har ju försökt rädda filosofien från de gamla tvistefrågorna genom
att rikta filosofiens uppmärksamhet på själva problemställningarna. Men hur är denna utväg möjlig, då man inte ens är
klar över, vilka problem det är, som skola ställas~ Nyidealism,
411
Bertil Pfannenstill
nyrealism, nyskolastik, positivism, fenomenologi, analytisk filosofi”
livs-, existential- och intuitionsfilosofi, alla tävla de om de bästa
problemställningarna och problemlösningarna. Kanske blir det
något lättare att upptäcka den moderna filosofiens tendens, om vi
se den mot bakgrunden av den närmast föregående tidens.
Man har sagt, att medan den grekiska filosofien utgick från
kosmos och don medeltida från Gud, utgick den nya tidens filosofi
från människan eller subjektet. Denna sistnämnda filosofi fick
nämligen sin grundläggning genom Deseartes och den nya naturvetenskapen. Deseartes gav utgångstesen med sitt: jag tänker,
alltså är jag till, och naturvetenskapen kom med den rationella,
abstrakta metoden. Det abstrakta förnuftet kom sålunda att under
tre århundraden härska i filosofien. Därmed var också det filosofiska huvudproblemet givet: hur komma från tänkandet till verkligheten, från medvetandet till en utanför medvetandet liggande
värld, eller, kort sagt, från subjektet till objektet~ 1600-talets rationalister trodde sig utan vidare kunna lösa problemet, 1700-talets
engelska empirister, särskilt Hume, betraktade det som omöjligt
och hamnade i skepticismen. Kant övervann denna skepticism
genom att återgå till Descartes’ utgångspunkt: allmängiltig kunskap är möjlig, emedan förståndet, subjektet, äger vissa av erfarenheten oberoende principer, med vilka kunskapsstoffet kunde
ordnas. Detta kom dock utifrån. Det fanns sålunda en viss motsättning mellan subjektet och objektet. Den följande filosofien
övervann denna motsättning genom att tillskriva det ordnande
förståndet skapande förmåga, en tankegång, som fördes till sina
yttersta konsekvenser genom Regel, som lät allt verkligt bli en
produkt av förnuftet, anden.
Som en reaktion mot detta förintande av den yttre verkligheten
uppstod positivismen. Dess upphovsman var A. Comte. Han vände
sig mot de teologiska och metafysiska spekulationerna över verklighetens väsen. Filosofien skulle bli vetenskaplig, och liksom
all vetenskap måste den taga sin utgångspunkt i erfarenheten.
Denna positivism fullföljdes av 1800-talets materialister och övergick under något annorlunda former till den mera metodologiska
positivismen hos t. ex. E. Mach, R. Avenarius och H. Vaihinger,
vilkas teorier blivit kända för en svensk publik genom Alf Nyman, särskilt Vaihingers fiktionalism. Förnimmelsevärlden är det
enda verkligt givna; vetenskapens begrepp äro blott hjälpmedel,
412
Huvudströmningar i våra dagars filosofi
fiktioner. Av dessa positivister är det emellertid Mach, som betytt
mest för den moderna positivismen, nämligen den logiska ]:ositivismcn eller logiska empirismen.
Denna positivism, som också går under namnen logicism, logisk
analys, symbolisk logik etc., är särskilt knuten till den s. k. \Viencrkretsen eller \Vicnerskolan, vars ursprungliga representanter voro
M. Schlick, R. Carnap och O. Neurath. De engelska realisterna Wittgenstein, Whitehoad och HusscH ha betytt mycket för deras teoriers
utformning. I Husselis och Whitehoads gemensamma arbete
»Principia Mathematica» funno de den logisk-analytiska metoden
konsekvent och fullödigt utbildad till sina yttersta gränser. Matematiken kunde återföras på logikens satser, ja, matematik och
logik blcvo identiska. Den matematiska vetenskapen hade alltid
stått som den säkraste och fastaste, och nu trodde man sig kunna
göra de filosofiska satserna lika allmängiltiga genom att göra filosofien till ren logik, som helst borde arbeta med ett teckenspråk,
liknande det matematiska. Den logiska postivismen eftersträvade
med entusiasm att på denna säkra grundval bygga upp en ny filosofi, vars enda uppgift skulle vara att genom logisk analys rena
och klargöra de empiriska vetenskapernas satser och begrepp. Den
blev ren vetenskapslära eller vetenskapslogik Alla metafysiska
spekulationer om tingens väsen eller en översinnlig verklighet
bannlystes. Man gick till och med så långt, att man ej på något
sätt ville tala om några objekt, uppfattningar eller erfarenheter.
Dessa termer hade med en bestämd erfarenhet att göra och voro
därför metafysiska. Någon kunskap om tingen kunde logiken ej
ge, utan det hörde till realvetenskapernas uppgift. Logiken var
nämligen uteslutande formell, den hade endast att göra med det
sätt, på vilket vi tala om föremålen. Logiken kom sålunda att bli
språkanalys. Särskilt är det Carnap, som gjort sig till tolk för
denna lingvistiska filosofi. Enligt honom är filosofien språkets
logiska syntax. Den kan definieras som läran om språkets omformningsregler. Genom analys av en vetenskaplig sats vill man omforma den till en logiskt mera pregnant form, utveckla konsekvenserna, jämföra dessa med andra satser, och på så sätt avgöra, om
satsen äger logisk mening, eller om den blott uttrycker ett nonsens,
såsom t. ex. de metafysiska satserna.
Men Wienerskolan stannar ej vid detta. Den vill gå vidare och
grunda en enhetsvetenskap eller ett universalspråk, där alla de
olika vetenskapernas satser kunna innefattas och bilda ett sam- 413
Bertil Pfamwnstill
manhängande helt. Här kan man med r ätta tala om en renässans
för Leibniz’ försök till en universallogik, som på sin tid betraktades som något fantastiskt. Av \Vienerskolans representanter är
det särskilt Neurath, som energiskt arbetat på en sådan vetenskapsencyklopedi – ej system, ty det låter för filosofiskt oeh metafysiskt. Såsom ett exempel på hur en sådan encyklopedi arbetar,
visar Neurath, hur termen »människa» kan användas med samma
innebörd i biologien, mekaniken, sociologien, geologien etc. För
att undvika det vanliga språkets vaghet pläderar Wienerskolan,
som vi sett, för ett enhetligt symbolspråk. Möjligheten av ett dylikt gemensamt språk följer som en naturlig konsekvens av Wienerskolans s. k. fysikalism, enligt vilken de olika vetenskapernas
termer kunna återföras på fysikens. Vi se, hur positivismens anknytning till naturvetenskapen liksom till materialismen här går
igen. Någon skillnad mellan naturvetenskap och kulturvetenskap
skulle sålunda vara omöjlig. Visserligen råder det stor rådvillhet
bland dessa positivister, i vad mån de skola erkänna kulturvetenskaperna som äkta vetenskaper, men det finns dock en tendens,
öppet uttalad av bl. a. Neurath och Halm, att det är möjligt att
få t. ex. de historiska begreppen överflyttade till det fysikalistiska
språket och på så sätt göra historien till vetenskap. Och Neurath
kan sålunda ge sig hän åt följande framtidsdröm: »Lönen är glädjen vid vetenskapens slutna byggnad, som man sedan århundraden
kämpat för, som fantastiskt föresvävade en Raymundus Lullus,
men redan logiskt strängare en Leibniz, och som en Comte ville
bygga upp genom en historiserande betraktelse. Men först den terminologiska analysen skalllämna de instrument, som senare skola
möjliggöra för enskilda tänkare och en skara medarbetare att
skapa enhetsvetenskapen till en handlingsduglig bildning». Man
kan fråga sig, om Wienerskolan ej här övergivit sin vetenskapliga
försiktighet, och att G. Gentile har rätt, då han säger, att »tanken
på en enhetlig universalvetenskap är positivistisk vidskepelse».
Aven från positivismen närstående håll har kritik riktats mot
Wienerskolan för ovetenskaplighet, för metafysik; så t. ex. av
Einar Tegen, som i en artikel i den svenska filosofiska tidskriften
»Theoria» dragit upp gränslinjen mellan den logiska positivismen
och den positivism eller, rättare sagt, den objektivistiska filosofi,
som vi påträffa i den s. k. Uppsalafilosofien med Hägerström och
Phalen som denna riktnings huvudmän. Denna filosofi har många
beröringspunkter med den ovan skisserade. Den vänder sig med
414
Huvudströmningar i våra dagars filosofi
kraft emot all metafysik, och Uppsalafilosofiens grundläggare,
Axel Hägerström, har till sitt motto valt: Praetera censeo metaphysicam esse delendam. Den vill vara vetenskaplig filosofi. I nära
överensstämmelse med Wienerskolan, som i de metafysiska satserna såg blott och bart ett nonsens, talar Hägerström om de metafysiska satserna som blotta ordsammanställningar, som ej utsäga
något om verkligheten. Till dessa »satser» tycks Hägerström också
räkna kulturvetenskapens satser: »Överhuvud är allt, vad som heter kulturvetenskap (Geisteswissenschaft) -vare sig det nu gäller
jaget, samhället, staten, moralen eller religionen – blott en intellektuell lek med känslouttryck, som om man därmed skulle beteckna något realt.» All positivism tycks ha lika svårt att komma
till rätta med några andra vetenskaper än dem, som kunna underordnas den naturvetenskapliga begreppsbildningen.
Mot den metafysiskt inficierade filosofien sätter nu Uppsalafilosofien som sin uppgift »analysen och bearbetningen av begrepp,
framför allt av dem, som utgöra förutsättningen för våra teoretiska omdömen överhuvud och för de genom de föreliggande vetenskaperna eller allmänna forskningsuppgifterna bestämda grupperna av teoretiska omdömen» (Phalen). Denna »begreppsanalys»
är ett genomgående drag för hela Uppsalafilosofien, och många betydelsefulla vetenskapliga och filosofiska begrepp ha på detta sätt
med stor framgång blivit underkastade en inträngande analys.
Det räcker att nämna Tegens analys av det moderna kausalitetsproblemet, Phalens av tiden och framför allt av subjektsbegreppet
och subjektivismen överhuvud. Phalen har sålunda velat finna,
att subjektivismen lider av en inre motsägelse genom att subjektet
blir verklighetens grundprincip. I stället måste grunden för sanning och kunskap sökas på innehålls- eller objektsidan: »Vi måste»,
framhåller sålunda Tegen, »göra om den kopernikanska omvälvning till medvetandet, som Kant företog, och lägga all vikt på
objektet.» Därför kallar sig också Uppsalafilosofien för objektivism eller kritisk objektivism, varigenom den i sin tur från
Wienerpositivisternas sida ej kunde undgå beskyllning för metafysiska tankegångar. De filosofiska tvistefrågorna tyckas vara
outrotliga, även om filosofien blir s. k. vetenskaplig.
Genom sin objektivism står Uppsalafilosofien mycket nära fenomenologien i Tyskland och nyrealismen i England. Fenomenologien, vars grundare är E. Husserl, har uppkommit i nära anknytning till F. Brentanos lära om de själsliga aktentas intentionalitet
415
30- 3H~5. Svensk Tidskrift 1937.
Bertil Pfannenstill
och A. Meinongs föremålsteori. Husserl vänder sig med all kraft
mot psykologismen, mot försöket att göra logikens giltighet beroende av ett psykologiskt underlag. Fenomenologien vill sålunda
analysera och beskriva den rent begreppsliga meningen eller betydelsen av fenomenen. Denna mening finner den i ett tings vä-
sentliga egenskaper, essenserna, till skillnad från de mera tillfälliga bestämningarna. Filosofien blir väsenslära, liksom matematiken, ej någon lära om faktiska förhållanden, såsom t. ex psykologien. Men dessa essenser äro dock hämtade från åskådningen,
vilken ej, såsom hos positivismen, blott fattar de faktiska skeendena utan också tankeobjekt, minnes- och fantasibilder. Essenserna kunna ej bevisas, utan äro omedelbart givna, framträda med
en tvingande evidens, varför de endast kunna avläsas, beskrivas
och analyseras – och häri ligger den fenomenologiska metodens
egentliga innebörd.
Fenomenologien skulle enligt Husserl vara en objektivistisk filosofi. Men till sist uppstod en tendens att också se objekten
utifrån det uppfattande medvetandet, och därigenom var vägen
banad till den i Kants filosofi inneboende idealismen, och därmed
också, sett från fenomenologiens ursprungliga intentioner, till metafysiken. Denna utveckling framträder ännu tydligare hos några
av de följande fenomenologerna, särskilt hos M. Scheler. Denne
rastlöse filosof utgick från R. Euckens andefilosofi, upptog Husseris
fenomenologi, använde denna att ge en det emotionellas fenomenologi, som utmynnade i hans lära om det Absoluta. Inte minst intressant är fenomenologiens förening med existentialfilosoflen hos
M. Heidegger, som vi återkomma till längre fram.
Ett ännu mera frappant exempel på hur en »vetenskaplig» filosofi drives över till att acceptera de metafysiska problemställningarna kunna vi finna i den nyssnämnda engelska nyrealismen.
Denna riktnings förnämsta representanter äro G. Moore, B. Russell, A. N. Whitehead och S. Alexander. Den grundades av Moore
genom hans »Vederläggning av idealismen» (»Refutation of Idealism», 1903). Nyrealismens uppgift var från början rent kritisk
utan någon egen positiv ståndpunkt. Den vände sig mot den då
härskande filosofien i England, nämligen nyidealismen. Denna
riktning hade vid denna tid många framstående representanter,
t. ex. F. H. Bradley, B. Bosanquet och J. M. E. MacTaggart. Av
dessa var Bradley den mest originelle och djupgående, medan
Bosanquet var den mest vittomfattande och i England mest kände.
416
Huvudströmningar i vära dagars filosofi
Utmärkande för dem alla var deras strävan efter helheten, totaliteten, att från den sinnliga erfarenheten och de motsägelsefulla
företeelserna nå fram till det Absoluta. Framför allt Bradley har
fört begreppsanalysen till dess yttersta höjd – kanske till och med
längre och mera konsekvent än Uppsalafilosofien- men han ville
ej som denna stanna här utan såg sig tvingad av konsekvenskravet
att gå vidare. I den omedelbara erfarenheten fann han motsägelserna lösta; här sammanfaller subjektet med objektet. Denna identitet av subjekt och objekt fördes av Bosanquet i ännu starkare
hegeliansk riktning genom antagandet, att även våra begrepp sammanfalla med den verkliga världen, även om han försökte förstå
det materiella i dess egenart.
Mot denna filosofi satte nu realisterna in sin kritik och därmed
inaugurerade en filosofi, som kom att uppnå en härskande ställning
i den moderna engelska filosofien, och som även fick avläggare på
andra sidan Atlanten. Den är en äkta engelsk skapelse – den
tyska motsvarigheten skulle väl närmast vara J. Rehmkes »grundvetenskap» – och är uppbyggd på det bästa i den inhemska filosofiska traditionen. Den vill vara empirisk, och därför vänder den
sig mot all metafysik, men särskilt den idealistiska världsåskådningen. Den vill vara en vetenskaplig filosofi; matematiken och
den moderna fysiken ha här betytt mycket. »Den strävar varken
efter», framhåller sålunda Russell, »att utsäga något om universum som helhet, inte heller att konstruera upp ett allt omfattande
system. Den behandlar världen, inte som organisk i den meningen,
att man från en särskild del, riktigt förstådd, skulle förstå det hela.
Den gör ej det försök, som den tyska idealismen har gjort, att härleda världens väsen som en helhet ur kunskapens väsen.» Särskilt
Moore betonade detta sistnämnda: det vi ha kunskap om, är ett
verkligt objekt oberoende av den uppfattande akten; i våra förnimmelser äro vi alltid samtidigt utanför förnimmelserna och hänsyfta på något verkligt. Här finna vi samma tankegångar som i
Uppsalafilosofien.
Genom Russell, den inte minst i vårt land mest kände av realisterna, och Whitehead, den utan tvivel störste och mest djupgående
av de nu levande engelska filosoferna, fördes Moores tankegångar
vidare. Nyrealisterna försökte till en början att göra filosofien
mera vetenskaplig genom att begränsa den till matematisk logik.
Den förutnämnda »Principia Mathematica» blev standardverket
för den symboliska eller rena logiken, och det teckenspråk, som
417
Bertil Pfannenstill
här infördes, kom i konsekvens och fasthet ej långt efter det matematiska och kommer nog ej snart att överträffas. Men i längden
nöjde sig Russeli och Whitehead ej med denna tomma formelvärld.
Russeli sökte sålunda i den konkreta erfarenheten efter nya forskningsuppgifter; och många områden har han lagt under sin tankes
domäner, varför hans ståndpunkter ej alltid ha varit lätta att
förena. I det stora hela är hans ståndpunkt närmast skeptisk och
agnostisk. Han tycks dock alltid hålla fast vid, att filosofien måste
utgå från sinnesförnimmelserna, de till en objektiv värld hörande
sinnesfakta. Hans senaste uppfattning av verklighetens natur är
den »neutrala monismens», som antager en gemensam struktur för
det materiella och själsliga.
Samma riktning från positivism till metafysik finna vi också,
men här medvetet, hos Alexander och Whitehead. Särskilt Whitehead har gett oss ett belysande exempel på hur den stränga matematiska och naturvetenskapliga filosofiuppfattningen med järnhård konsekvens drevs över i metafysiken. Från den matematiska
filosofien övergick han till naturfilosofien, betonade helheten, sammanhanget mellan tingen, men hävdade objektet som oberoende av
subjektet. Emellertid fann han snart, att denna objektivism var
svår att förena med helhetsuppfattningen, varför han under sin
sista period sätter det uppfattade objektet i förbindelse med det
uppfattande subjektet. Han hävdar nu metafysikens nödvändighet:
»att sätta gränser för spekulationen betyder att begå förräderi mot
förnuftet». Den ursprungliga realismen hade en kritisk inställning mot helhets- och organismteorierna; Whitehead slår nu in på
den motsatta vägen och pläderar för en organisk, aktivistisk helhetsuppfattning, enligt vilken verkligheten är en sig ständigt nyskapande process. Denna organiska verklighetsuppfattning utmynnar i en slags monadlära, som så gott som sammanfaller med
Bosanquets, och genom att förankra sin teori i Gudsuppfattningen
kommer han ännu närmare den idealistiska filosofien, inte minst
i den form vi här i Sverige känna den hos Boström. Med rätta
talar Bosanquet om ett möte mellan de båda ytterlighetsriktningarna, och man kan ej undgå att erinra sig Hans Larssons
»konvergenstanke», att de olika filosofiska tänkesätten närma sig
varandra i den mån de fördjupas.
I Whiteheads teori om verkligheten som en skapande utveckling
kunna vi finna ett återkommande motiv i många av de moderna
filosofiska systemen, i Bergsons intuitionsfilosofi, i den tyska livs- 418
Huvudströmningar i våra dagars filosofi
och existentialfilosofien, i den italienska nyidealismen o. s. v. Alla
dessa beteckna en reaktion mot den positivistiska filosofiens naturvetenskapliga inställning. Man vill gå utöver naturvetenskapens
»starre Körpen till det levande livet, från förnuftets abstraktioner till den konkreta verkligheten.
Det var först genom Nietzsche, som den s. k. livsfilosofien kom
till genombrott. Den upptogs av Klages och Keyserling, på sätt
och vis också av Dilthey och Simmel, men Klages – känd inte
minst genom sina grafologiska forskningar- får nog räknas som
den mest typiske representanten för dennairrationalistiska filosofi.
Titeln på hans filosofiska huvudverk ))Der Geist als Widersacher
der Seele» (anden som själens vedersakare) ger ett slående uttryck
för hans inställning. Anden, förnuftet, tillvisas en plats, som är
underordnad det besjälade livet. Kanske Klages ofta låter livet
bli alltför instinktmässigt och driftartat, men hans intention kan
knappt vara någon annan än den: det abstrakta förståndet har
som livsledare i vår tid mekaniserat och amerikaniserat livet, och
därför måste vi nu återvända till det levande livets friska källsprång.
Den mest kände av dessa »livsfilosofer», och den som har betytt
mest för den västerländska kulturen, är Henri Bergson med sin
intuitionsfilosofi. Bergson vill ej se verkligheten ur den mekanisknaturvetenskapliga synpunkten; han vill tolka livet, ej vetenskapen. Det verkliga är aktivitet, skapande liv. och kan ej insnöras
i ett abstrakt formelsystem utan nås endast genom intuitionen.
Denna är skild från instinkten, men den har sin grund i den och
arbetar med samma visshet och säkerhet. Intellektet däremot kan
ej fatta en helhet såsom sådan, den sönderdelar verkligheten i
skilda element. Bergson förnekar ej intellektets och naturvetenskapens berättigande, men de kunna ej fatta verkligheten. Denna,
både i naturen och i jaget, är innerst inne en skapande utveckling
och något helt annat än naturvetenskapens ))starre Körper». Bergson har ej något emot att bli kallad anti-intellektuell, om man därmed menar en, som låter den konkreta erfarenheten komma till
tals, men den verkligt anti-intellektuelle bör dock enligt honom
vara den, »som av brist på vilja och kraft att skilja mellan de fall,
då intelligensen famnar verkligheten, och de fall, då den endast
handskas med dess sinnebild, drives därhän, att han fattar all
kunskap som symbolisk och all vetenskap som relativ till vår intelligens».
419
Bertil Pfannenstill
Hans Larsson har mot Bergsons intuitionsfilm;ofi riktat den anmärkningen, att den framhiiYer det instinktm~issiga vå klarhetens
bekostnad; enligt H. Larsson är n~imligen intuitionen i vissa avseenden en strängare tillämpning av logikens regler. Däremot
ställer sig J olm Landquist mera sympatisk till Bergsons filosofi,
i det att han vänder sig mot den allmiinbegreJ)psliga kunskapen,
som ej kan fatta det individuella historiska liYet. Landquist har
också tagit upp till behandling det för modern filosofi så aktuella
tidsbegreppet, och i likhet med Bergson ser han i tiden en metafysisk verklighet.
Den aktivitetsteori, som vi funnit hos Bergson, är ej mindre
framträdande i den italie11ska nyidcalisuwn eller nyhegelianismen.
Den Yänder sig mot positivismen och naturYetenskapens härskarlater. B. Croce utgick i stället från det estetiska livet. Här är
andens aktivitet beyarad, och den estetiska skapelsen iir av konkret beskaffenhet och kan ej inordnas i ett abstrakt formelsystem.
I historiens skapelser finna vi också samma konkreta verklighet,
men den måste upplevas för att rätt förstås. Därför blir historien
Yerklig historia först i historieskrivarens medvetenhetsakt Denna
subjektivistiska tankegång utvecklades till sina yttersta konsekvenser av G. Gentile. Enligt honom finns det ej något existerande,
om det ej föres in i medvetandes subjektiva sfär. Gentiles filosofi
är ett bland de mest följdriktiga och radikala försök i anti-realistisk och anti-objektivistisk riktning, som någonsin framkommit.
Han förebrår realisterna, att dc låta det verkliga så lll)]JSluka tänkandet, att det verkliga ej längre iir möjligt att tiinkas. »Att gå
hemifrån, förlora nyckeln och inte kunna återviinda hem, det ~ir
det lustiga i realismen.»
Men den subjektivitet, Gentile ~!syftar, har ej med vårt vanliga
eller vardagliga jag att göra utan med det s. k. transeendentala
jaget. Dess innebörd kanske lättast kan åskådliggöras genom att
hänvisa till Bergsons »dure», till den »flytande ström», som ligger
under det empiriska jaget, och som endast kan upplenu; i intuitionen. För Gentile utgör denna »ström» den sanna verkligheten.
Det verkliga är nämligen ej det tänkta, medvetandesinnehållet,
utan det verkliga är blott till som aktuell akt. Gentiles filosofi är
aktualistisk idealism, den är hegclianism, och då den är handlingsbetonad, innebär den också en Fichte-renässans. För nyhegelianen
Gentile är anden, förnuftet, uppenbarad i historien, och liksom
Croce sätter han likhetstecken mellan historia och filosofi. På
420
Huvudströmningar i våra dagars filosofi
samma sätt som Croce betraktar han också historien som sann
historia blott i historikerns tänkande, ty historikern skall aktuellt
leva sig in i det historiska livet och i de historiska personligheternas själsliv. Att Gentile kunde bli fascismens officielle filosof är
därför lätt att förstå: det verkliga är blott till som aktivitet och
i ett aktuellt tänkande; staten kan sålunda endast äga realitet så-
som handlande och i en personlighets medvetande.
Om vi för denna historiskt inställda filosofi vilja ha en mera
metodologisk frågeställning och en mera utarbetad teori om förhållandet mellan de historiska och de naturvetenskapliga disciplinerna, skola vi finna detta i den sydvästtyska nykantianismen hos
W. Windelband och H. Rickert. Denna nykantianism liksom den
andra nykantianska riktningen, nämligen den s. k. Marburgerskolan med H. Cohen, P. Natorp och E. Cassirer som de förnämsta
namnen, var ett försök att mot positivismens upplösning av verkligheten i regellösa förnimmelser grunda en giltighetsfilosofi på
samma sätt som Kant, då han förlade vetenskapens allmängiltighet till det uppfattande subjektet. Marburgerfilosoferna liksom
Kant utgingo från den matematiska naturvetenskapen, men genom
Natorp, Cassirer och N. Hartmanu kommo vidare områden att
läggas under denna metods prövning. Förnuftet uppfattades som
skapande. Denna utveckling i hegeliansk riktning framträder särskilt hos de sydvästtyska nykantianerna, som ville se förnuftet,
iden, förverkligad i historien. Härigenom var de historiska vetenskapernas giltighetsproblem ställt. Historien skulle till sitt objekt
ha det individuella eller ett konkret tidssammanhang, medan naturvetenskapen hade att uppställa allmänna, tidlösa lagar. Här i
Sverige iir det särskilt Gunnar Aspelin, som tagit upp det historiska metodproblemet till ingående behandling. Medan Rickerts
historiefilosofi hade sin grund i objektivt giltiga värden, förverkligade i historien, föreslår Aspelin som utgångspunkt de i samtiden
givna kulturmålen eller värdena i betydelsen av faktiska föremål
för mänsklig värdesättning, och den historiska frågeställningen
blir: »genom vilka utvecklingsprocesser har det givna kulturläget
framgått och fått sin gestalth
Man kanske frågar sig, hur detta återvändande till Kants filosofi
kunde föra med sig dessa nya problemställningar. Kant hade ju
endast uppmärksammat matematikens och fysikens giltighet. Men,
såsom Efraim Liljeqvist framhållit, det vetenskapliga läget var
under Kants tid sådant, att Kant ej hade anledning att syssla med
421
Bertil Pfannenstill
några andra vetenskaper. När emellertid nya vetenskaper uppkommo, måste det kantska kunskapsproblemet utvecklas för att
även gälla dem. Anlagen till denna utveckling fanns i Kants filosofi, och därför kan, framhåller Liljeqvist, den WindelbandRickertska filosofien i egentlig mening kallas kantianism. Själv
vänder sig Liljeqvist mot Hägerströms tes, att andevetenskaperna
eller kultu!vetenskaperna blott skulle vara en intellektuell lek
med ord: denna tes kan ej vara något annat än en grå teoris konstruktion, ty mot den står hela den moderna vetenskapens framsteg. Till och med en framstående fysiker, E. Schrödinger, har
erkänt, att även i naturvetenskapen måste man räkna med ett
subjektivt drag, som ej är mycket mindre än det i de historiska
vetenskaperna.
Medan Windelband och Rickert hade hävdat ett objektivt giltigt
värderike, gick en annan historiskt inställd forskare, W. Dilthey,
i en mera psykologiserande riktning. Liksom Rickert ville han ge
en »Kritik av det historiska förnuftet», men för Dilthey blev psykologien historiens grundvetenskap; dock ej den gamla naturvetenskapligt orienterade associationspsykologien, utan den nya
psykologienskulle vara en »förstående psykologi», d. v. s. den gick
ut på att man genom inlevelse skulle förstå själslivet, förstå delen
utifrån totalsammanhanget, ty detta uppenbarar delens mening och
betydelse. Denna psykologi, som man kan betrakta som en förelöpare till den moderna gestaltpsykologien, utvecklades vidare av
den även i vårt land kände psykologen E. Spranger, medan
Diltheys uppfattning av det historiska livet fördes vidare av E.
Troeltsch och G. Simmel, vilka dock mera bestämt ville förbinda
iden, förnuftet, med livet. Från Diltheys försök att framställa
människan i hennes historiska möjligheter utgick också den förut
nämnda existentialfilosofien. I denna förenades sålunda de båda
filosofiska riktningarna: den Husseriska fenomenologien och den
historiskt inställda livsfilosofien till en syntes av ande och liv.
Existentialfilosofien – den allra nyaste filosofien, som ännu är
i vardande, och vars historiska betydelse därför är omöjlig att
förutsäga – anknyter först och främst till Sören Kierkegaard,
vars tänkande upplever en renässans ej blott inom den religiösa
världen utan lika mycket i den filosofiska. Mot det abstrakta förnuftet satte Kirkegaard »existensen» som ett specifikt uttryck för
det mänskliga varat. Men medan Kierkegaard såg räddningen för
den hjälplösa, förtvivlade människan i att återförena henne med
422
Huvudströmningar i våra dagars filosofi
en transcendent Gud, ville existentialfilosoferna genom att utgå
från människan i hennes historiska existens göra henne åter till
sann människa. Existentialfilosoflen blev därför också en världsoch livsåskådningslära. Detta finna vi framför allt hos den förste
moderne existentialfilosofen, K . .Jaspers.
I .Jaspers filosofiska utvecklingsgång återfinna vi det drag, som
vi förut sett hos så många moderna filosofer: utvecklingen från
vetenskapslära till världsåskådningslära, eller, för att använda
Anders Karitz’ termer, från Logos till Mytos. Bradley för idealismen, Whitehead för realismen äro typiska exempel på den filosofiens dubbeluppgift, som Karitz talar om, nämligen »den dubbla
uppgiften att fasthålla vid vad filosofien vunnit i vetenskaplig
skärpa och samtidigt verka för att den icke måtte förlora något
av sin vidd och sitt djup». Jaspers har som få försökt förverkliga
denna dubbeluppgift. Hans vetenskapliga metodlära är ett mönster
av grundlighet och skärpa, och därför insåg han också lättare vetenskapens otillräcklighet att kunna ge människan en orientering
i tillvaron. Hur skall människan handla i sina mest avgörande
stunder, blev den metafysiska frågan i Kierkegaards anda. Filosofien kunde här bli rådgivare och visa människan, hur hon genom
att förverkliga sin existens kunde nå »det enda varat», det Absoluta.
.Jaspers hade betonat, att filosofiens styrka som världsåskådningslära bestod i att kunna åberopa en lång metafysisk erfarenhet. M. Heidegger, den mest betydande av existentialfilosoferna,
ville också återknyta förbindelsen med de gamla metafysiska problemen. Liksom de grekiska filosoferna frågar han efter »Varat».
Men enligt Heidegger bestod deras misstag i att utgå från tingen.
Han själv ville utgå från människan, från den i historien existerande människan. Men historien kan ej skiljas från tiden, människan måste därför bli tidsbestämd, och i överensstämmelse med
sin problemställning kallar han sitt huvudarbete för »Varat och
tiden». Här förbindes sålunda den grekiska filosofiens varabegrepp
med den moderna filosofiens tidsbegrepp, och syntesen blir
»existensbegreppet». Människan är ej blott förnuft, ej heller blott
liv, utan existens, d. v. s. förnuftigt liv. Livet blir det gestaltade
livet, som själv innehåller sina gestaltningsprinciper. Flosoftens
uppgift är att »fenomenologiskt» avslöja och beskriva den inre
strukturen hos denna existens.
Det tycks finnas en tendens i den moderna filosofien över till
423
Bertil Pfannenstill
metafysiska tankegångar; till och med den renodlade positivismen
hos \Vienerskolans representanter kan, t-;Om Aspelin framhåller,
lätt leda över till en nykantianism. Men vare sig det råder stark
motsättning mellan vetenskapskritikens målsmän och metafysikens eller ej, så äro de dock instiillda på aktuella problem: vetenskapskritiken vill syssla med det aktuella )Jroblemlägct inom vetenskapen, som nu mer än någonsin begär en filosofi, metafysiken
vill få till stånd en mera fruktbar frågeställning för religiösa och
kulturella problem liksom för världs-, livs- och verklighetsfrågor
över lnwud, båda riktningarna därmed visande filosofiens betydelse och nödvändiga uppgift i n’u tid.
424

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner