Homo consumicus och vårt behov av bildning

I en andra artikel om dagens kunskapssamhälle diskuterar litteraturvetaren Eva Faye-Wevle vad vi ska med bildning till. Läs även Roliga skolan (20/2).

Behöver vi bildning? I så fall till vad, och varför?
Det kan synas underligt att sådana frågor kan ställas i ett civiliserat samhälle, men med tanke på sakernas tillstånd och diskussionen om kunskap i skolan, humanioras och kulturens roll idag och i framtiden, är det tyvärr befogat.

Bildning kan sägas vara vårt kollektiva minne, den kunskap och de insikter som lyfter oss ur det inskränkta och perspektivlösa här och nu. Den hjälper oss också att reflektera över vad det är att vara människa. I det sammanhanget får humanioran en särställning. De humanistiska vetenskaperna söker kunskapen om människan och hennes existentiella särart, hennes ställning någonstans mellan ängel och djur, en vansklig position.

Vill man söka denna kunskap får man vända sig till vad människan har skapat, vad hon tänkt och tyckt och uträttat i olika sammanhang. Det faller av sig själv att litteraturen, det skrivna ordet här intar en särställning. Tack vare den sagolika uppfinning som kallas skrift kan vi komma in i huvudet på människor som levat för tusentals år sedan, och därtill stifta bekantskap med de stora andarna, större än de vi sannolikt själva kommer att träffa under vår korta jordevandring.

Det är inte troligt att man skulle snubbla över en Platon eller en Shakespeare, men i deras texter kan vi möta dem och se vad de tänkt i de stora frågorna. Det är nu en gång för alla så att vi står på våra föregångares axlar, och dessa föregångare måste vi lära känna för att få ett begrepp om vår egen belägenhet, inte minst i tider av stora och snabba förändringar som vår egen (något som för övrigt alla människor alltid tyckt om sin samtid).

Vi kan och vi måste lära av historien. Inte för att historien upprepar sig, det gör den naturligtvis inte; det är ständigt nya omständigheter – politiskt, ekonomiskt, tekniskt, demografiskt. Historien upprepar sig aldrig, men människan upprepar sig alltid.

Till detta kommer att vi nu lever med ett nytt fenomen när det gäller människan, nämligen de sista hundra årens utveckling av homo consumicus. Detta är faktiskt en ny variabel i människans utrustning, identitet och drivkrafter. Triggandet av denna mäktiga kraft som kan krossa imperier (Sovjetunionen föll av många orsaker, men inte minst för att folk ville köpa hamburgare och snyggare glasögon) och som skapat världshistoriens framgångsrikaste erövrare, Ronald McDonald, möjliggjordes av kapitalismen och industrisamhällets massproducerande av varor till priser överkomliga för envar.

Denna konsumism tycks accelerera och har de senaste decennierna löpt amok utan någon modererande kraft. Och vad skulle det vara som kunde hindra oss från att alldeles sjunka ned i förfärande materialism? Tidigare motkrafter som skapat en överbyggnad och ett sammanhang har varit religionen, som inriktade sig på det gudomliga och vad som ovanefter är, och placerade in människan i detta. När denna projektion började försvagas vid förra sekelskiftet fick vi katastrofala sekulära varianter inriktade på samhällsordningen, 1900-talets totalitära skräckideologier.
Och vad har vi nu? Vi har sökandet efter det mänskliga, den kunskap och de bildningssträvanden som ger ett värdigare liv, som kan göra oss bättre och mer insiktsfulla och som blir åror, roder och kompass vid en homerisk hemfärd till oss själva.