Print Friendly

Här kommer Gunnar Andersson

Av Sten Niklasson | 17 november 2017



Några kilometer norr om Östa i Örebrotrakten höjer sig en vid kalkplatå. I flera brott längs platåsluttningen bröts kalksten för byggnadsändamål. Just i dessa kalkstenslager hackade den tonårige John Gunnar Andersson fram underliga rester av urtidsdjur, berättar Sten Niklasson.

Sexton år gammal tog han mod till sig och reste till Stockholm för att visa sin samling för professor Lindström vid Naturhistoriska Riksmuseet. Några vackra, hoprullade trilobiter (en utdöd form av leddjur) väckte professorns intresse och visade sig tillhöra en dittills okänd art. Mellan professorn och skolpojken växte ett vänskapsförhållande fram som skulle vara under många år. Gunnar fick från Riksmuseet anslag för att under flera somrar insamla fossil på Öland och vidgade snabbt sina kunskaper.

Tjugofyra år gammal fick Gunnar Andersson möjlighet att följa med Alfred Nathhorsts expedition till Svalbard och det ofullständigt kända Kung Karls land i öster. Den 19 augusti 1898 angjorde expeditionens fartyg Vitön. Nathhorst och Andersson sattes iland vid öns sydvästra udde men tvingades snart tillbaka av den tätnande isen. Ingen av dem anade att ballongfararen Andreé och hans två kamrater sedan tio månader låg döda bara något tusental meter från platsen. Först 1930 skulle resterna av den olycksdrabbade Andréeexpeditionen upptäckas av norska säljägare.

Just nybliven licentiat, reste Andersson till Falklandsöarna för att ansluta sig till Otto Nordenskjölds sydpolsexpedition. Med fartyget Antarctic satte expeditionen kurs mot Sydgeorgien. 1903 tvingades Andersson och två kamrater att övervintra på egen hand i Antarktis, sedan Antarctic skadats av isen och sjunkit. På en plats som passande nog döpts till ”Hoppets vik” byggdes en liten stenhydda med en uppochnedvänd släde som tak. De metertjocka väggarna tätades med ilandfluten tång och strandgrus. Hyddan, som försågs med ett golv av sälskinn ovanpå den bara marken, hade plats för tre sovsäckar och ett par lådor. Hård ransonering blev ett livsvillkor. Att tvätta och raka sig blev omöjligt. I en av sina böcker berättar Andersson att han bytte skjorta i mitten av januari, bara för att byta tillbaka efter sju och en halv månad, då den första skjortan framstod som jämförelsevis ren.

Här fann Andersson mitt i kampen för att överleva en rik och välbevarad flora av fossil från juraperioden.

1914 anställdes Gunnar Andersson som ”rådgivare i gruvangelägenheter” av Kinas regering. Uppgiften var att leta malm och kol. Han skulle komma att stanna i landet i tio år. Nyfiken som alltid, intresserade sig Andersson också för annat. Under sin vistelse i Kina upptäckte han en stenålderskultur, kallad Yangshaokulturen, och samlade ihop ett väldigt kulturhistoriskt material, varav delar blev grunden till Östasiatiska museet i Stockholm.

Vid ett besök vid en fossillokal vid Zhoukoudian, 50 kilometer sydväst om Beijing, fann Andersson i ett nedlagt kalkbrott en lerpelare som var rik på fossil, eller ”drakben” som kineserna kallade lämningarna. I närheten hittades en av världens rikaste fyndplatser för studiet av människans förhistoria.

Andersson fick hjälp med grävarbetet av en från universitetet i Uppsala utsänd ung österrikare vid namn Otto Zdansky. Bland fossila skelett av ett stort antal fåglar och landdjur, bland dem en dittills okänd dinosaurieart, hittade Zdansky en tand som såg ut att komma från en hominid. Han stoppade den i fickan utan att berätta för någon om fyndet. Efter hemkomsten till Sverige hittade han i materialet från Kina en andra tand men höll fortfarande tyst. Först 1926 i samband med ansträngningarna att skaffa pengar till fortsatta utgrävningar i Kina, plockade Zdansky fram den glasburk i bokhyllan där tänderna förvarades. Nyheten om fyndet kablades ut över världen och väckte enormt uppseende. Rockefellerstiftelsen satsade pengar på ytterligare utgrävningar som blev mycket framgångsrika. Delar hittades från fyrtio olika individer av den hominidart som fick namnet Pekingmänniskan.

1937 fick arbetet avbrytas på grund av japanernas ockupation av Kina. Dagen efter attacken på Pearl Harbour i december 1941 anlände japanerna för att lägga beslag på de berömda hominidfynden. Men i all hemlighet hade benresterna, väl inpackade, förts ombord på ett amerikanskt fartyg för att bringas i säkerhet till USA. Fartyget förföljdes emellertid och sattes till slut hårt på grund av sin besättning för att inte japanerna skulle kunna använda det i sin krigföring. De oskattbara fynden är sedan dess försvunna. Det enda som återstår av Pekingmänniskan är några tänder, som nu förvaras i ett kassaskåp i Uppsala.

Människans stamträd förses regelbundet med nya grenar, identifierade av paleoantropologer, vilkas resultat kan tyckas bygga mera på tro än på vetande. Men senare tiders biotekniska rön har gett forskarna nya analysverktyg.

Avkodningen av de tre miljarderna basparen i människans arvsmassa är ett viktigt steg mot förståelse av vår utveckling. Nu har också schimpansernas genetiska kod knäckts. Genom att jämföra de båda genomen med varandra, tror sig forskarna kunna fastställa exakt vilka DNA-förändringar, som gjort att människan utvecklats annorlunda än schimpanserna. Tillgång till genetiska koder från ytterligare aparter kan innebära möjlighet att också närmare bestämma när förändringarna i arvsmassan skedde.

Vi vet redan genom biokemiska undersökningar att den genetiska likheten mellan människa och schimpans är större än 98%. Det är i själva verket större skillnad mellan en häst och en zebra, och mellan en delfin och en tumlare. Varför är vi då så uppenbart olika aporna? Det kan bero på förändringar i ett fåtal gener, som styr tillverkningen av mycket speciella proteiner.

Den så kallade ASPM-genen innehåller ritningen till de proteiner som påverkar hjärnans tillväxt. En annan gen, kallad FOXP-2, har stor betydelse för talförmågan. Båda dessa gener tycks ha varit så gott som oförändrade under andra däggdjurs utveckling, medan de muterat hos människan. Dessa mutationer kan förklara varför hjärnan hos vissa hominider började växa våldsamt i storlek, och varför däggdjurens primitiva signalsystem för kommunikation utvecklades till ett mer sofistikerat språk hos människan.

I det stora perspektivet är människans historia kort. Ett enkelt sätt att illustrera detta faktum är att tänka sig att Jordens 4,7 miljarder år långa tillvaro motsvarar ett enda dygn. Vid pass 04:00 uppstår de första encelliga organismerna. Det dröjer ända till 20:30 på kvällen, innan något mera intressant än en massa mikrober visar sig. Dagen börjar med andra ord närma sig sitt slut, då ett marint växtliv börjar utvecklas, följt en kvart senare av enklare havslevande nässeldjur. Strax efter 21:00 börjar primitiva leddjur kravla runt i de grunda havsvikarnas bottenslam och nästan samtidigt exploderar antalet andra liknande arter på olika håll, varav många med bisarra anatomiska drag.

Strax före 22:00 uppträder de första landbaserade växterna, något senare följda av några arter djur som också kan leva på land. Ca 22:30 täcks stora delar av kontinenterna av skogar, i vilka flygande insekter kan ses. Vid 23-tiden klampar dinosaurierna in på scenen och dominerar den under nästan 45 minuter. Tjugo minuter före midnatt utplånas de, och däggdjurens epok inleds. En minut och sjutton sekunder innan dygnet är slut dyker människan upp. Hela hennes dokumenterade historia utgör mätt i denna skala några futtiga sekunder. Det tål att tänka på.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner