Print Friendly

Hans Jeppson; Det lilla Europa

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HANS JEPPSON:
Det lilla Europa
F
ör ett dussin år sedan satt jag i en
varm, smutsig tågkupe på väg genom Rumänien. En medelålders
välklädd dam slets uppenbarligen mellan
önskan att träna sina språkkunskaper och
fruktan för Securitates xenofobi. Till slut
bestämde hon sig för att prata – men att
då tala som ett propagandablad. Min destination var Brasov i Transsylvanien. Jag
visste att staden också kallades Kronstadt
och att området kallades Siebenbiirgen så
jag frågade om den tyska minoriteten i
området. Hennes svar blev en lång, nästan
obegriplig, harang om kommunismens
välsignelser som avslutades med påståendet att alla minoriteter numera var blott
lyckliga och tacksamma rumäner. Men jag
blev förvirrad av att det förutom tyskar,
ungrare och zigenare även tycktes finnas
andra minoriteter. Vidare frågor gav dock
ingen klarhet.
Ingmar Karlsson: Det JUla Europa. Tirnbro 1992
Förklaringen fick jag först nu när jag läste
Ingmar Karlssons bok ”Det lilla Europa”.
Där beskriver han szeklerna, ett folk som
talar en slags arkaisk ungerska och bor i
norra delen av Siebenbiirgen men som
dock skiljer sig från den vanliga ungerska
befolkningen bl a genom att huvuddelen
är calviner. Szeklerna har bott i området i
kanske 1500 år. Vid slutet av medeltiden
bildade de tillsammans med ungrare och
saxare ”De tre nationernas union”, en politisk allians som lyckades behålla ett visst
mått av autonomi både under turkar och
habsburgare. Nu uppger Karlsson att antalet szekler är 6-700 000.
Karlsson har skrivit en intressant bok
om ca 30 små folk i Europa. Det är en
lättläst och trevlig bok som ger ett bra tillskott av ”värdelöst vetande” i form av små
anekdoter och historiska anomaliteter.
Men viktigare är att man får en ökad förståelse för den kulturella variationen och
mångfalden i Europa – att kulturens och
språkens Europa inte låter sig avspeglas i
den politiska kartans olikfärgade nationsområden.
Karlsson har, som han uttrycker det,
främst tittat på de orepresenterade minoriteterna, alltså de små folk som inte kan
se på något land som, ens, kulturellt moderland.
Nu är Karlssons egen indelning inte alltid helt konsekvent, man undrar t ex varför samerna inte fått åtminstone några
rader, eller varför ingermanlänningarna,
(ingrer enligt Karlsson) bara nämns i förbifarten i artikeln om liver?
Karlssons bok skulle varit mera användbar som snabb referens och troligen
även mera lättläst om han hade samlat
några korta fakta om varje folk, som t ex
befolkningsuppskattning, språkgrupp
och huvudsaklig religion i en liten faktaruta vid varje artikel.
Det ~ uppenbart att Karlsson haft
svårt med fakta om en del folk – när han
berättar omfolk iEuropas mitt somfriser,
serber, walser och bretoner gör han det
med säkerheten och inlevelsen av en man
som på egen hand insupit atmosfären.
Men när han däremot beskriver huzulerna, ett folk i västligaste delen av republiken Ukraina, som åtminstone i vissa tidigare skildringar tydligen främst var kända
för ett fritt kärleksliv, märker man att det
är biblioteksstudier som är hans främsta
källa. Tyvärr saknar boken emellertid
nästan helt litteraturreferenser vilket gör
432
egna bokliga utflykter bland t ex gagauzer, lemker och östfriser svårare.
Skall man ut på resa i Europa så kan
man slå upp Karlssons bok för att få ideer.
Nog vore det värt några mils avstickare
från Autobahn, eller några tågbyten, för
att besöka sorberna, ett slaviskt folk mitt i
LILLEMOR LINDBERG:
Sin egen lyckas smed
D
ebatten om flyktingar och invandrare fokuseras nästan alltid på
problemen. Alla de som lyckats
talas det mera sällan om. Det är därför
välkommet att radiojournalisten Gunda
Magnusson intervjuat åtta invandrare
som startat egna företag i Sverige inom
vitt skilda branscher. Många kommer från
kapitalistiska länder där det är mera naturligt att äga företag än det länge varit i
Sverige. Men de har ofta mötts av attityden att invandrare bara kan arbeta i servicesektorn och därför etablerat sig på helt
andra områden är de ursprungligen utbildat sig för.
Gunda Magnusson: Sin egen lyckas
smed. Timbro 1992
Gemensamt för dem alla är att de kom till
Sverige innan den socialistiska omhändertagandefilosofin lyckats genomsyra
flyktingpolitiken. De hindrades därför
inte att själva försörja sig.
Som en röd tråd genom alla intervjuer
går betydelsen av att behärska svenska
gamla Östtyskland, eller friserna i norra
Nederländerna?
Förhoppningsvis kan Karlssons lilla
behändiga bok på drygt 170 sidor så små-
ningom kompletteras med något alleuropeiskt referensverk om folk och kulturer i
Europa.
språket. Det gäller inte bara att göra sig
förstådd utan att ständigt förbättra sina
svenskkunskaper så att man till sist behärskar även abstrakta begrepp. En nyttig
lärdom för politiker, lärare och tjänstemän som sysslar med invandrarfrågor.
Gunda Magnusson är en god intervjuare och lotsar läsaren genom de olika livsödena på ett mycket medryckande sätt.
Boken innehåller också en faktadel.
Att så många olika uppgifter om antalet
invandrare i Sverige cirkulerar beror bl a
på att det sällan definieras vad en ”invandrare” är. Håller man sig till siffran för
utrikes födda, så utgör de 8,9% av befolkningen eller nästan var elfte invånare i
Sverige. Men 1989 kom 42% av alla utrikesfödda från Norden. Den stora förändringen är att bara 8 % av de utiandsfödda
kom från länder utom Europa 1970 medan ungefär var tredje gör det nu.
Debatten kring den svenska invandrarpolitiken är ensidig och brister alltför ofta
i överblick och balans. Det krävs mer av
det slags debattinlägg som Gunda Magnusson presenterar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner