Print Friendly

Hans Bergström; Går det bättre nu än 1976

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HANS BERGSTRÖM:
Går det bättre nu än 1976?
Kommer det att gå bättre för en
eventuell borgerlig regering nu än när
denförsta Fälldinregeringen tillträdde?
1976 var väljare, politiker,
organisationer och massmed,ia präglade
av socialdemokraternas 44-åriga
maktinnehav. Regeringen klarade den
värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet
utan nämnvärt stigande öppen
arbetslöshet och 1978 var jämvikten
återställd i bytesbalansen med utlandet
och inflationen klart på väg ned. N u
borde det gå ännu bättre för en eventuell
borgerlig regering bl a därför att
förväntningarna på den är mer
realistiska. Medvetenheten är stor om
att underskotten i budget och
bytesbalans måste bekämpas och
förväntningarna om stigande reallöner
är dämpade. Regeringen kan
koncentrera sig på de förändringar i
liberal riktning den anser behövs.
Hans Bergström var chefredaktör för
Nerikes Allehanda 1980-85 och
arbetar nu med en
doktorsavhandling. Han stod
folkpartiledningen mycket nära före
och under de första regeringsåren
efter maktskiftet 1976.
Blir det samma elände som 1976? Frågan
ligger inte långt under ytan hos många
borgerliga väljare, som funderar över om
det är värt att rösta fram en borgerlig
regering den 15 september. Nog så ofta
uttalas den. Socialdemokraterna vet
stämningen och spelar på den. Bilden av
misslyckade och handlingsförlamade
borgerliga regeringsår ställs mot de egna
regeringsåren, visserligen ännu alltför
korta men dock med annan handlingsduglighet jämfört med det borgerliga
käbblets tid.
Vad kan en fristående betraktare svara
på frågan? Ja, först måste man konstatera att den rymmer två led:
l Var den första trepartiregeringen en
tid av eländes regerande?
2 Blir det likadant i höst som efter den
borgerliga valsegern 1976?
De som är färdiga med sin slutsats i
det första ledet – om eländet – glömmer
nästan alltid vilken historisk situation
som den första Fälldin-regeringen befann sig i på hösten 1976.
Den var framför allt präglad av att socialdemokraterna hade suttit vid regeringsmakten under 44 år. Ingen svensk –
utom de som var födda långt före första
världskriget – hade varit med om att
rösta fram regeringsskifte. Hos väljarna,
hos politikerna, hos organisationerna,
hos massmedierna – hos alla hade denna
unikt långa period av ett styrande parti
präglat hela tänkandet. Det gällde långt
in i borgerliga led, vilket Gösta Bohman
ger slående exempel på från näringslivsfolk i sin första memoarbok.
Historisk nödvändighet
Denna historiska bakgrund hade inte
bara allmän utan konkret betydelse:
354
• Utan den hade det inte blivit någon
trepartiregering l976. Kärnkraften var
en alltför stor sprängfråga mellan de tre
borgerliga partierna. Den hade dessutom
en samhällsekonomisk tyngd, med verkningar i årtionden framåt, som gjorde det
omöjligt för folkpartiet och moderaterna
att kohandla kring den, och en principiell
laddning av unikt slag för bondeförbundet/centerpartiet.
Partiledarna var väl medvetna redan
under regeringsförhandlingarna om att
de tre partierna knappast skulle kunna
enas i sakfrågan under hela mandatperioden. Men vart de än vände sig fick de
höra att det var en historisk nödvändighet att en trepartiregering ändå kom till
stånd efter de 44 åren. Tiden- om också
bara 1-2 år – var värd allt.
”Till vaije pris” – en vanlig formulering vid den här tiden hos borgerliga rådgivare strax utanför de absoluta ledningarna – måste en borgerlig majoritetsregering bildas. Och priset i form av inbyggd splittring i en helt central fråga
blev mycket riktigt högt och satte sin
prägel på hela regerandet.
Kärnkraftsfrågan tog orimligt med tid
från partiledarna och deras närmaste
medarbetare. Den gav oppositionen initiativet. Den utlöste efter anklagelserna
om ”svek” kompenserande krav inom
centern på profilering. Den försvagade
regeringens ställning i opinionen och urgröpte tron hos regeringspartierna på att
regeringen skulle kunna hålla. När den
tron försvagas växer benägenheten att
söka sig en god position för den dag regeringen spricker mer än att engagerat arbeta för regeringens framgång.
Bryta årtiondens fördomar
• I vart fall mittenpartierna upplevde
det också som en historisk uppgift att
upphäva 44 års bild av vad ett borgerligt
regerande stod för.
Senast de borgerliga regerade var det
massarbetslöshet. Framgångsrik krispolitik liksom sociala framsteg hade förknippats med socialdemokratin. I vaije
valrörelse hade de borgerliga mött buskagitation på ålderdomshem om a~t pensionerna skulle ryka om borgarna kom
till makten.
Nu gällde det att bryta årtiondens lagrade fördomar, som tidigare inte hade
kunnat praktiskt motbevisas. Pensionerna skulle förstärkas, inte avskaffas. Arbetslösheten skulle hållas nere, inte
växa. De breda lagren skulle få det socialt bättre, inte sämre. Tryggheten för
sjuka och behövande skulle öka, inte raseras.
Hos mittenpartierna fanns dels förslag
från oppositionsåren till sociala reformer
som man kände för, dels en stark ambition att visa att trygghetsverket och oviljan mot arbetslöshet inte var socialdemokratisk egendom. Det var givetvis en
hållning, historiskt viktig, som inte bäddade för stora systemförändringar.
• Socialdemokratin, med alla dess sidogrenar, hade vidare i kraft av de 44
åren hegemoniska anspråk som påverkade även de borgerliga. När talmannen
på hösten 1976 till riksdagens talarstol
kallade ”statsrådet och chefen för finansdepartementet” skred Gunnar
Sträng fram i vanlig ordning. Även sedan
socialdemokraterna förvisats till opposition fanns en stark föreställning, omhuldad av dem själva och omfattad långt in
bland de borgerliga, att Sverige knappast
kunde regeras mot arbetarrörelsen.
Hos den nya regeringen fanns en betydande oro för vad LO skulle kunna tänkas ta sig till i detta nya läge. Skulle LO
sabotera ansträngningarna att återge
Sverige ett rimligt kostnadsläge? Att
kostnadsläget mot utlandet·var avgörande för den nya regeringens ekonomiska
framgångar insåg man snart nog.
Socialdemokraterna fick på det här
sättet ett starkt regeringsinflytande även
i opposition. Åtminstone något av regeringspartierna tog ofta intryck av om socialdemokraterna och LO eller TCO bestämt motsatte sig ett visst förslag. Och i
en koalitionsregering räcker det oftast
att ett parti är emot för att förändringar
skall förhindras.
• Den socialdemokratiska hegemonin gällde också tänkandet i landet.
Ingen regering är så stark att den kan
göra sig oberoende av den allmänna opinionen. Flumsynen på skolan, på brott
och knark etc dominerade ännu. Föreställningen var stark att kommuner och
landshövdingar, fack och anställda, i
krislägen skulle vända sig till regeringen
för lösningar. När den ekonomiska krisen manifesterades på allvar riktades
därför ett enormt tryck – förmedlat av
dramatiseringsglada massmedier – på
den nya regeringen att ”ingripa”.
• Ovanan hos allmänhet och medier
inför koalitionsregeringar gjorde också
att även företeelser som är högst normala i en parlamentarisk demokrati –
som att det kan finnas olika meningar
inom och mellan regeringspartier – spelades upp till hög dramatisk nivå och
kom attjämföras med den homogena och
lugna bild av regeringen som dominerade
utåt under enpartitiden. Detta bidrog
355
också till att försvaga känslan av att Sverige hade fått en regering som arbetade
effektivt som lag.
Inga förberedelser
• Ytterligare en faktor som i stor utsträckning var historiskt betingad var att
praktiskt taget inga förberedelser hade
gjorts inför regerandet. Det var nästan
tabu bland de borgerliga partierna att
tala om möjligheten av ett regeringsskifte. Skinnet fick inte säljas förrän
björnen var skjuten. De många åren av
socialdemokratiskt regerande hade också gjort att det bland borgerliga politiker
och yngre begåvningar knappast fanns
några som visste praktiskt vari regerande bestod, hur t ex ett budgetarbete gick
till och vilka praktiska instrument som
ett statsråd har till sitt förfogande.
Till dessa och andra historiskt betingade omständigheter kom så några speciella förhållanden just 1976:
– Åren innan hade dominerats av
Haga-överenskommelser och inte av
blockpolitik. Samarbetet mellan mitten
och moderaterna var därmed ytterst begränsat. Detta förstärkte den gamla
misstro som fanns hos både centern
(‘ ‘bolagshögern’ ‘) och folkpartiet
(”borggårdshögern”) mot att samarbeta
med moderaterna.
– Genom sin storlek var det centerpartiet som ledde oppositionen i valet
1976. Centern har en djupt liggande
misstro mot politisk planering, som ytterligare bidrog till att inga initiativ till
gemensamma eller enskilda förberedelser togs.
– Sverige var på väg rakt in i den
värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet.
356
Samtidigt fanns en omedvetenhet om hur
allvarligt det är att dra på sig underskott i
budget och bytesbalans, eftersom Sverige inte på årtionden hade upplevt riktigt
allvarliga sådana problem. Keynesiansk
efterfrågepolitik dominerade ännu tänkandet, och det i alla partier.
Moderaterna gick faktiskt längst av
alla partier i att kräva en starkt expansiv
finanspolitik efter oljekrisen. Med Staffan Burenstam Linder som effektiv talesman i de ekonomiska frågorna varnade
moderaterna 74-75 för det väldiga budgetöverskott som man trodde skulle
komma mot slutet av 70-talet.
Värd bättre rykte
Mot hela denna bakgrund är den första
Fälldin-regeringens rykte oförtjänt då-
ligt. Den nådde faktiskt inte oviktiga resultat.
Redan genom att den kom till hindrades marksocialisering, socialistiska löntagarfonder, förstatligande av läkemedels- och läromedelsindustri och en fortsättning med statliga representanter i fö-
retagens styrelser – allt frågor som var
stora i 1976 års valrörelse.
Den ekonomiska krisen klarades utan
nämnvärt stigande öppen arbetslöshet
och 1978 varjämvikten återställd i bytesbalansen med utlandet samt inflationen
klart på väg ned. Detta måste man objektivt säga var en god prestation under den
värsta ekonomiska krisen på nära 50 år
(sedan kom en ny och ännu värre prissmäll på olja 1979-80 vilket på nytt ledde till underskott och inflation).
Med socialdemokratin i nyttig opposition inleddes också en för framtiden viktig omprövning av gamla tankemönster,
på områden som skolan, kulturpolitiken,
socialpolitiken och mediefrågorna.
Fördelar 1985
Men den första trepartiregeringen var
uppenbart inte så samstämd, självmedveten och klar över vilka strategiska beslut som borde tas för att liberalisera
Sverige som flertalet icke-socialistiska
väljare skulle ha önskat. Vad talar för att
en ny trepartiregering efter valet 1985
blir effektivare i det fallet?
Ett antal tunga skäl finns:
• 1985 är föreställningsvärlden både
hos partierna och i den allmänna opinionen klart gynnsammare. Medvetenheten
är stor om att underskotten i budget och
bytesbalans måste bekämpas. Förväntningarna om stigande reallöner är dämpade. Ingen tror längre att staten klarar
jobben och att det i industridepartementet skulle finnas någon hemlig låda med
nya företag och projekt att skicka till
krisorter.
Betecknande är att den nye landshövdingen i Norrbotten, Curt Boström, inte
sade ett ord om krav på staten men däremot mycket om mobilisering av egna
resurser när han vid sitt tillträde fick frå-
gan om vad han ville se uträttat för Norrbotten, detta tidigare så extremt centralmaktsinriktade län. Också i synen på offentliga monopol, kunskap och betyg i
skolan, socialflum och biståndspolitik
har en påtaglig vändning skett till förmån
för en mer realistisk verklighetsuppfattning.
• En borgerlig regering 1985 tillträder
med en helt annan självmedvetenhet än
1976. Den behöver inte, som då, bevisa
att pensionsavierna fortsätter komma
med brevbäraren. Istället kan den koncentrera sig på de förändringar i liberal
riktning den an er behövas.
Illusioner borta
De tre borgerliga partierna har också genom regeringsåren ·befriats från ett antal
illusioner rörande sina relationer till andra aktörer. Den vet nu:
– att klara besked och spelregler och
en stram finanspolitik , inte allmän välvilja och tillmötesgåenden, är det viktiga i
samspelet med arbetsmarknadens
parter.
– att regeringen inte kan förvänta sig
ansvarsfullt samarbete från oppositionen
utan själv måste ta ansvar för och kraftfullt plädera för sin politik.
– att verkligt betydelsefulla förändringar i den offentliga verksamheten inte
kan genomföras genom byråkratin med
dess myndighetskultur utan bara genom
strategiska beslut som släpper loss konkurrens och ett tryck utifrån.
– att hårda fakta i form av indragning
av pengar är det enda som räknas om
man vill få kommunerna att dämpa sin
expansion.
– att särintressens dramatiska framträdanden med hjälp av ytliga journalister i televisionen inte behöver spegla den
breda allmänna opinionen och rubba en
regering som vet vad den vill.
Dessa illusionsbefrielser betyder förmodligen mer än den rent praktiska erfarenheten av regerande om de borgerliga
partierna åter skulle få chansen.
• Erfarenheterna har visat de senaste
åren att marknader kan fås att fungera
bara de ges chansen. Den inneboende
kraften i ett fritt näringsliv har med rätt
357
kostnadsläge visat sig vara stor. skattefonderna och bättre skatteregler för aktiesparande satte oanad fart på börsen
och har gett mängder av måföretag det
riskkapital de behövde. De borgerliga
partierna kan nu verkligen vara övertygade om att enskilda aktörer svarar på
rätt slags stimulanser.
• Ett politiskt närmande har skett
mellan de tre borgerliga partierna. Folkpartiet har gått i liberal riktning i synen
på offentliga monopol, är under sin nye
partiledare synnerligen medvetet om
realiteterna i ekonomi och näringsliv och
har frigjort sig en del från tidigare låsningar till vissa tekniska lösningar ifråga
om familjepolitiken och arbetslivslagarna. Centern är på väg i liberal riktning
inom mediapolitiken (bl a radio/TV-monopolet) och är mer realistiskt i sin hållning till besparingar hos kommunerna.
Moderaterna har moderniserats och liberaliserats i en del klassiska konservativa
frågor, som statskyrkan och statens inblandning i privatmoralen.
• Det finns ingen verklig sprängfråga
inom energipolitiken (om man inte av allmänpolitiska skäl vill skapa en).
• De politiska blocken är nu hårt låsta, varför inget realistiskt alternativ finns
till samverkan mellan centern, folkpartiet och moderaterna om det skulle bli
borgerlig majoritet.
• De politiska och praktiska förberedelserna och samspråken inför ett eventuellt regeringsskifte är betydligt mer
omfattande än 1976. Skälen till det är
flera. Ett är att många i de tre partiernas
ledningar har praktisk erfarenhet av vad
som krävs av en regering. Ett annat att
man nu vet att regeringsskifte faktiskt
kan inträffa, även i Sverige. Ett tredje att
358
moderaterna, inte centern, den här gången har ledningen.
Mycket kan förvisso inte lösas förrän
valet är över (och valet kan i sig skapa
komplikationer) men man vet nu ganska
väl var man har varandra, är vana att tala
direkt med varandra och är relativt klara
över ett antal beslut som en ny regering
skall kunna ta snabbt: avskaffande av
fondsystemet, sparpaket med bl a indragningar från kommunerna, lag mot
kollektivanslutning, avskaffande av Lex
Pysslingen, bort med fastighetsskatten,
bättre regler för aktiesparande m m.
Allvarliga oenigheter kvarstår
Men det finns också minustecken:
• Blocklåsningen, som gjort att alla
tre befunnit sig i hård debatt med de
regerande socialdemokraterna, har dolt
att gemensamt opponerande inte är detsamina som samfällt regerande.
Centern har fortfarande en annan syn
än folkpartiet och moderaterna på offentliga monopol och står under starkt
inflytande från kommun- och landstingspolitiker som producenter.
Den gamla motsättningen mellan land
och stad kvarstår och spelar en roll genom att både folkpartiet och moderaterna är stadspartier, medan centern åter
alltmer utpräglat har sin förankring och
hämtar sina förväntningar från landsbygden.
Familjesynen skiljer ännu starkt, vilket delvis är en avspegling av skilda kultur- och arbetsmarknadsmönster mellan
stad och land, en motsättning som förstärks med KDS inträde i riksdagen.
Energifrågan finns kvar som latent
stridsfråga vars politiska laddning när
som helst kan utlösas, om inte förr så
inför 1988 års val då det inte är lika lätt
som nu att hävda att inga beslut kommer
att behövas.
Motsättningen mellan centern å ena sidan och folkpartiet/moderaterna å den
andra ifråga om marginalskatterna som
huvudproblem för en ny regering kvarstår.
Inom miljöpolitiken har både folkpartiet och centern internt tryck på sig, liksom ett tryck från väljarkonkurrensen
med KDS och miljöpartiet, att gå i en
extrem riktning (typ evigt nej till älvutbyggnader) som kan vålla moderaterna
problem.
• Risken är stor att centern går in
med stor olust i en borgerlig trepartiregering och därmed inte kommer att arbeta så helhjärtat för denna regering som
skulle behövas för att ge den samlad
slagkraft. Den lojalitet som aktivister
inom centern nu skall visa gäller inte
”Fälldin-regeringen” utan ”Adelsohnregeringen”, vilket blir svårare.
En borgerlig regering kan knappast
räkna med mer än något enda mandats
övervikt, vilket gör den sårbar för om ett
parti skulle känna en dragning ut ur regeringen. Ty när partistämningen så kräver
det kan vilken politisk fråga som helst
göras till ett stort problem. När den positiva viljan däremot finns kan det mesta
lösas smidigt.
I opposition kommer socialdemokraterna att vara skickligare än vad de varit
i regeringsställning på att söka utnyttja
oluststämningar hos något parti i en borgerlig koalition.
• Den regering som sitter åren 1985-
88 kommer lika lite som 1976-79 att få
någon gratis draghjälp av den ekonomiska utvecklingen. Tvärtom väntar bistra
tider och svåra underskott för stat och
nation (såvida inte samtidigt fallande oljepris och dollarkurs kommer som en
hjälp från skyn).
Och att genomföra de nödvändiga besparingarna blir betydligt svårare än vad
det låter i opposition, när i vart fall den
moderate partiledaren närmast gett intrycket att de enskilda hushållen inte alls
skall behöva drabbas.
Som Mats Svegfors konstaterat i en
som vanligt intelligent analys i Svenska
Dagbladet (den 27 oktober 1984); ”Sin
verkliga utmaning möter moderaterna
när de väl hamnar i regeringsställning …
Moderater föreställer sig gärna att s k impopulära beslut skall vara populära i den
egna väljarkåren. Detta trorjag är en lika
stor som farlig vanföreställning. Merparten moderater är liksom de andra partiernas väljare medelinkomsttagare med
barn- på dagis och någon åldrig släkting
på offentlig vårdinrättning.”
Lika mycket som svenskarna ogillar
statssocialism, lika mycket gillar de –
eller känner sig beroende av – välfärdsstaten. Dilemmat kan i någon mån lösas
om besparingar på statsbudgetens utgiftssida och i kommunernas verksamhet
kombineras med inkomstskattesänkningar och avskaffande av monopol så
att folk kan efterfråga och betala för pri- 359
vata alternativ. Men hur långt får moderaterna med centern på detta kompletterande program till sparpolitiken?
Bättre än sist
Den samlade slutsatsen är att det förmodligen skulle gå bättre än sist för en
borgerlig regering, bl a därför att förväntningarna nu är mer realistiska, men att
det ingalunda kommer att gå problemfritt. Risken är stor att regeringen inte
skulle kunna samlas kring alla de inslag
som krävs (som stora marginalskattesänkningar och avskaffande av offentliga
monopol) för att skapa ett framgångsrikt
samlat regeringsprogram.
Intresant är också att mittenpartierna
är splittrade i så många av de frågor som
är viktiga eller kan bli centrala stötestenar (energifrågan, familjepolitiken,
marginalskatterna, offentliga monopol,
delvis jordbrukspolitiken).
Som Mats Svegfors också konstaterat
existerar ”mitten” idag som politiskt
maktbegrepp (när det t ex kommer till
avgörande om vem som skall bli statsminister) men däremot inte som ett begrepp
med nämndvärd täckning i sakpolitiska
realiteter (mer än som en attityd till kombinationen av socialt ansvar och motstånd mot socialism).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner