Print Friendly

Hans Bergström; Det svenska politiska landskapet

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HANS BERGSTRÖM:
Det svenska politiska
landskapet
Hur ser det politiska landskapet
ut i dag när det är mindre än ett
år till nästa val?
Det troligen mest intressanta i
partibilden de närmaste åren blir
att se om en socialdemokrati
som är på väg att bli nästan lika
upplöst i fråga om fasta väljarlojaliteter som andra partier
verkligen förmår behålla en väljarstyrka som är internationellt
särklassig, skriver Hans Bergström.
Och om miljöpartiet kommer
in i riksdagen grusas de borgerligas förhoppningar att kunna
bilda regering samtidigt som
socialdemokraternas möjligheter
att kunna utöva regeringsmakten försvagas.
Hans Bergström är ledarskribent
på Dagens Nyheter, tidigare
chefredaktör på Nerikes Allehanda, och doktorerar nu i november på en avhandling om
regeringsskiften: ”Rivstart? Från
opposition till regering”.
P
olitiken har sina hagar, där dess
”political animals” betar och bråkar. I statsvetenskapliga analyser
brukar de benämnas ”arenor” och anges
till främst dessa fyra:
– Väljararenan (med mål att vinna så
många röster som möjligt av de blott
100 procent som finns att slåss om).
– Partiarenan (med mål från en partiledning att hålla partiet samlat och slagkraftigt).
-Den parlamentariska arenan (med mål
att nå en så stark inflytandeposition
som möjligt för det egna partiet).
– Den exekutiva arenan (med mål att
genomföra partiets program).
Partiers agerande i ett parlamentariskt
flerpartisystem av svensk typ låter sig
med fördel analyseras utifrån vad som
odlas i de här fyra hagarna. Däremellan
uppkommer nämligen intressanta strategiska konflikter. För att hålla frid i partihagen kan en partiledning tvingas släppa
fram retorik och ståndpunkter som minskar dess möjligheter att få del av det saftiga gräset i väljarhagen och försvagar dess
chanser att samsas med andra i den parlamentariska hagen. I väljarhagen frestas
partier skildra det gröna gräset på andra
sidan gärsgårn (valet) i så lyriskafärger att
den verklighet som sedan möter i den exekutiva hagen föder svår besvikelse hos
valboskapen. Osv. Att hantera kraven
från var och en av de fyra hagarna, och att
agera så att man inte genom agerandet i
en av dem gör sig omöjlig i de andra, hör
till partiledningars ständiga och stundliga
bekymmer. Vi ser det inte minst denna
höst, när patiiledningarna måste på en
och samma gång tänka på partiaktivister
samlade till kongresser, väljare som strax
åter ska höras och en regeringsmakt som
man måste vara beredd att kunna hantera.
Men det påtagliga och vardagliga i hagarna får oss lätt att glömma att politiken
också har sitt landskap. Hagarna ingår i
en större miljö, av berg som avgränsar
och vägar som förenar, av skimrande horisonter och vardagliga perspektiv. När
landskapet förändras- berg sjunker, horisonter förskjuts, perspektiv rubbas –
förvandlas politiken mycket mer fundamentalt än när något sker inom ett oförändrat landskap i de fyra hagarna.
Tre inslag i det politiska landskapet
som det kan vara viktigt att hålla ögonen
på är horisonterna och perspektiven (ideernas och verklighetsuppfattningarnas
landskap), terrängen (partibilden) och
vägarna (hur ser mönstren av förbindelser och samverkan ut).
Horisonterna och perspektiven
1900-talet låter sig snart överblickas.
Även efterkrigstiden är nu tillräckligt lång
för att meningsfullt kunna analyseras
(faktiskt längre än tiden från 1800-talet
till andra världskrigets urbrott). Hur ser
en normalsvensk historieskrivning ut, en
tolkning av vad vi har varit med om och
var vi därmed befinner oss i dag? En version av den period som de flesta nu levande svenskar själva har upplevt är den här:
De borgerliga styrde fram till i början på
30-talet. Då rådde massarbetslöshet och
stora orättvisor i Sverige. 1932 tillträdde
Per Albin. Regeringen atte fart på ekonomin och arbetslösheten minskade. Per
Albin ledde oss med bevarad fred genom
kriget. Under Tage Erlander byggdes så
en välfärdsstat som är ett föredöme för
världen. 1976 kom de borgerliga i rege- 415
ring. Några år av svår ekonomisk kris,
och så småningom nedskärningar i välfärdsstaten, följde. 1982 återvände socialdemokraterna. Nu är ekonomin åter i
god balans. Reformarbetet kan återupptas och svenskarna på nytt få det bättre.
I sin fulla version är väl den här historieskrivningen socialdemokratisk, men i
sina huvuddrag omfattas den av betydligr
fler. Och den är i långa stycken korrekt.
Det finns om inte annat en temporal korrelation mellan i olika avseenden historiskt goda perioder för svenska folket och
att socialdemokraterna har suttit vid regeringsmakten. Det ligger nära till hands
att från en sådan korrelation dra slutsatser, uttalade eller underförstådda, även om
kausalitet (underskattande tillväxtens och
de industriella entreprenörernas roll och
vad andra partier skulle ha gjort om de
getts chansen).
Om den här självbilden av vad vi har
varit med om och står för förskjuts, eller
förlorar relevans, så innebär det en betydande förändring i det svenska politiska
landskapet. Några förhållanden som skulle kunna leda dithän:
– Vi kan få en ny syn på neutraliteten
och dess villkor. Det skulle kunna ske genom en sådan förändring av Sovjetunionen under Gorba~ov och ett sådant tö-
väder i relationerna mellan USA och Sovjet att hela hotbilden mot Sverige förändras. Men det kan tänkas ske även av rakt
motsatt skäl: att USA drar sig tillbaka från
Europa och att känslan av utsatthet inför
en stormaktsdiktatur som granne växer i
det demokratiska Europa, med en ny
uppfattning om behovet av USA som yttersta stöd för även vår frihet som följd.
– Känslan av morali k och praktisk
överlägsenhet hos ”den svenska modet- 416
len” kan vika. Erfarenheter i Sverige kan
vara en anledning. Just nu står det och vä-
ger om regeringen ska få bukt med den
alltför snabba löneutvecklingen och inflationen, jämfört med omvärlden. Misslyckas detta, och om utlandet inte spelar
oss så osannolikt turligt i händerna som
hittills, ställs även en socialdemokratisk
regering inför ett val: åter gå in i en devalveringscykel eller börja bedriva en hårdhänt inre politik (som antingen berövar
parterna deras hittillsvarande handlingsfrihet, dvs slår sönder den svenska modellen, eller låter alltför snabba lönekostnadsökningar slå ut i arbetslöshet). Även
värderingen av den svenska välfärdsstaten kan komma att förändras. Det sker den
dag vi som medborgare inte längre tror
oss kunna lita på centrala socialförsäkringsystem, genom att t ex ATP hamnar i
finansieringskris. Det sker också när monopolmodellen för ~änster inte fungerar,
utan blir till skal utan innehåll. Vad vi ser
av misskötsel av skola och sjukvård bidrar alldeles uppenbart till en sådan förändrad hållning, både hos ”konsumenterna” och personalen. Fråga de vårdanställda hos Stockholms läns landsting om de
tycker att det hittillsvarande systemet för
offentlig vård fungerar bra och känns stimulerande att arbeta i.
Men även synen på Sverige kontra omvärlden inverkar på värderingen av vår
egen modell. När Arja Saijonmaa tar
raska kliv uppåt på Svensktoppen genom
att sjunga ”Jag vill leva i Europa” är det
lika mycket ett tidens tecken som en gång
Per Myrbergs ”Nu ska hela rasket rivas,
nu går 34:an i himlen in” och senare Ulf
Lundelis ”Jag vill bo i öppna landskap”.
Något har hänt när 68:vänsterns chefsideolog Göran Therborn, i en bok utgiven
av sekretariatet för framtidsstudier (en
gång flumtänkandets högborg), med kraft
går in för att visa att andra västeuropeiska
länder har lika bra välfärdssystem som
Sverige och hävdar att vi borde närma oss
EG.
– Planeringsrationaliteten kan ytterligare falla som svensk övertro. Knappast
något har varit mer utmärkande för den
svenska politiska kulturen än tron på en
superrationalitet hos staten, att våra ledande beslutsfattare och myndigheter
kan ha allt i sin hand, ta ansvar för allt och
finna lösningar på alla väsentliga problem
(efter vederbörlig utredning och ”förankring”). En del av reaktionerna och de
uppblåsta makthavaraffärerna året efter
mordet på Olof Palme torde bottna i att
det ouppklarade och oförklarade skottet
på Sveavägen också rubbade vår känsla
av rationaliteter, att allt viktigt som skeräven det onda – har en förklaring, att
myndigheter har problem under kontroll
etc. Här prövas och påverkas djupa attityder.
På ett mindre djupt plan har erfarenheten rubbat mycket av tidigare föreställningar om den gigantiska informationshanteringens och superrationella planeringens möjligheter. På en rad mjuka områden – som vård, skola och barnuppfostran – har man börjat förstå att ett bra
innehåll och ett gott resultat inte skapas
främst genom beslut om ett antal insatsresurser, utan fodrar människor som känner rätt slags stimulanser och drivkrafter.
På näringspolitikens hårdare fält tror
knappast någon – allra minst industri-,
handels- och finansministrarna, vilka intensivt känner hur lite tid de får för-eftertanke i dagsverklighetens tids- och mediepress – att staten/regeringen kan centralt styra och ställa fram en bättre produktion och försäljning under internationell konkurrens än den som åstadkoms i
en öppen marknadsekonomi. När den
nya socialdemokratiska regeringen hösten 1982 valde huvudvägen att föra Sverige ur krisen via en rejäl kostnadsförbättring för näringslivet visade den med sitt
praktiska handlande att den när det verkligen gällde inte vågade förlita sig på en
planekonomis offentliga investeringsprogram. statssocialismen är 1987 mer död
än på många socialdemokratiska konstatssocialismen är 1987 mer död
än på många socialdemokratiska
kongressår.
gressår. Pragmatism är säkert till socialdemokratins fördel. Men här handlar det
inte blott om en sådan taktiskt betonad
hänsyn. I vart fall de ledande har inget
självförtroende för en socialistisk produktionsordning. Det är en fundamental
förändring i det svenska idelandskapet
Samtidigt finns faktorer som påverkar
detta landskap i motsatt riktning. All
historisk erfarenhet visar att när kris uppträder på ett sakområde så går sak före
form. Frågan placeras då på den centrala
politiska dagordningen och kräver ett
centralt politiskt agerande, som även de
borgerliga i sådana lägen brukar medverka till. Miljöproblemen, som kan komma att gälla överlevnaden för vår civilisation, har den digniteten att de kan få motivera en oerhört stark och aktivistisk roll·
för stat och politiker, med väljarnas fulla
accept. De regionala motsättningarna i
Sverige (dimensionen stad – land har enligt valforskningen snarast blivit än stark- 417
are isvensk politik på senare år) kan driva
fram motsvarande krav på en starkt
ingripande statsmakt. Även åldrings- och
sjukvårdskriser, för att inte tala om aids,
kan under 90-talet bli så starka och tydliga att de tar över t ex skattesänkningskrav
och manar politikerna att ”göra något”.
De här tre frågorna skiljer sig också från
det finsnickrande av välfärdsstaten och
järnlikheten som socialdemokratin ägnat
sig så mycket åt på senast höstens partikongress att de har en verklig tyngd i
många människors problemupplevelse.
En annan faktor är hur den politiska
dagordningen påverkas av existensen
eller frånvaron av ekonomiska kriser.
Skapandet, incitamenten, tillväxten, effektiviteten – uppgifter för vilka folkpartiet och moderaterna har bärande ideer –
har stått i centrum ett antal år, helt enkelt
därför att ekonomin har varit i obalans.
Om den återställda balansen består försvinner lätt dominansen för dessa uppgifter. Men politiken tål inget vakum, tidningarna inte några tomma sidor. Dagordningen och rubrikerna fylls av annat.
Vi har sett det 1987: ”affärer”, vapenexporten, vårdkris, skolkris etc. Hur detta
andra slår vet vi inte, ej heller vems ideer
som blir mest relevanta för de nya dagordningspunkterna. Vad vi ganska tydligt
kan iaktta är att en period på tio år då
bytesbalans och budgetunderskott helt
styrt den politiska debatten är över. Därmed förändras frågorna och perspektiven
och påverkas också idelandskapet
Partiterrängen
Den svenska partibilden har varit så stabil
att vi i vårt tänkande om politiken nästan
alltid utgår från den som en fast och given
l,
l
418
del av det politiska landskapet. Väljarna
är delade i två lika stora halvor, en socialistisk och en borgerlig. På den
socialistiska dominerar socialdemokraterna helt och är ensamma tillräckligt stora för att kunna regera. På den borgerliga
finns tre partier som bara tillsammans
förmår matcha socialdemokraterna i storlek och som regeringsalternativ. Centern
konkurrerar med socialdemokraterna på
främst landsbygden. Moderaterna och
folkpartiet gör det i första hand i de stora
städerna. Vilket borgerligt parti som dominerar på den borgerliga sidan växlar.
Om mitten är större än moderaterna
hämtas de borgerligas statsministerkandidat från centern eller folkpartiet.
Om vi frigör oss från den långa vanan:
finns någon förändring i sikte i den partiterräng som vi orienterar efter? Teoretiskt är det lätt att ange ett antal förändringar, som dock inte är sannolika.
En är att någon helt ny politisk dimension fick verklig sprängkraft i svenk politik. Partiväsendet bygger i dag på två dominerade dimensioner: höger – vänster
(vad gäller dels statens roll i näringslivet,
dels synen på den offentliga sektorn) samt
stad – land (den senare dimensionen inrymmer också attityder till modernisering, tillväxt, EG-samarbete m m). Detta
är internationellt sett en ovanligt enkel
politisk terräng. I många andra länder
spelar etnisk tillhörighet och religiös
hemvist stor roll. Om t ex invandrarfrå-
gan skulle få en verklig partipolitisk laddning skulle det kunna påverka det svenska politiska landskapet. Inget parti värt
att nämna tycks dock vilja agera för det
och den helt dominerande folkmeningen
är upplyst. Inte heller den religiösa dimensionen torde förändra bilden.
sekulariseringen har fortsatt, visar
religionssociologiska undersökningar.
Och de borgerliga partierna fångar i viss
mån upp den betydelse religionen har
som politisk vägledare. KDS har ingen
chans att nå riksdagen och har genom att
ge sig in i det vanliga politiska spelet förlorat mycket av sin vita moraliska kraft.
Miljöpartiet de gröna kan komma att förändra partibilden men tillför knappast
någon ny politisk dimension. Vad som
framträder sedan partiet breddat sitt programregister är en kopia av centerns ungdomsförbund. Partiet stärker den dimension som centern redan finns längs och
som i kärnkraft/antimodernitet-delen
har spelat en roll i svensk politik i vart fall
de senaste 15 åren.
Vi utgår nästan alltid från att den
svenska partibilden ärfast.
En annan teoretisk, men inte trolig,
förändring är att ett annat socialistiskt
parti än det socialdemokratiska skulle
växa till sig, så att vi i Sverige fick en situation motsvarande den danska och finländska, med en partipolitiskt starkt
splittrad fackföreningsrörelse och med
ett stort kommunistiskt eller vänstersocialistiskt parti. Det skulle kunna påverka
inte bara situationen för socialdemokratin i regeringsfrågan utan även dess inre
utveckling: i ena riktningen genom att
skapa en hårdare konkurrens om vänsterväljare, i andra riktningen genom att SAP
skulle slippa en del partiaktivister som är
marxister i hela sitt tänkande men som
valt att arbeta inom socialdemokratin
eftersom kommunisterna är så obetydliga.
På den borgerliga sidan skulle teoretiskt något av de tre partierna kunna försvinna, eller något bli helt dominerande i
storlek över de andra. Detta har vissa tider framstått som fullt möjligt (folkpartiets
kriser 1975 och 1982-83, centerns
frammarsch 1974 och moderaternas
1984-85), men gör det i dag mindre än
på länge. Om t ex moderaterna nådde
40-45 procent skulle det svenska politiska landskapet förändras betydligt, inte
bara vad gäller förutsättningar att driva
moderat politik utan även genom att varje
parti som närmar sig ställningen av att
kunna utgöra ett eget regeringsalternativ
föder sin motvikt. De stora politiska konflikterna och konfliktlinjerna skulle bli
annorlunda Qfr debatten och växlingen
mellan liberaler och konservativa i Kanada genom åren).
Två andra förändringar i partiterrängen har däremot blivit intressantare att
spekulera över:
• Den ena är självfallet utsikten att Sverige för första gången sedan den allmänna
rösträtten infördes får in ett helt nytt parti
i riksdagen. Miljöpartiet har förmodligen
redan upplevt sin smekmånad med väljarna och faller snarare än att ytterligare
växa, men det har kvar chansen att passera fyraprocentspärren. Om den tas tickar
så många mandat genast ut att det politiska landskapet troligen förändras. Det
sker dock mest i form av att påverka de
parlamentariska förutsättningarna och
politikens föbindelseleder, som jag ska
återkomma till.
• Den andra tänkbara förändringen gäller socialdemokratins väljarställning. För
varje val som sker i andra västliga demokratier framstår det som alltmer märkligt
att det socialdemokratiska partiet i Sveri- 419
ge fortsätter att hålla en väljarandel kring
45 procent och därmed också lyckas hålla
kvar möjligheten att regera ensamt. Förhållandena skiftar självfallet mellan länder, bl a beroende på hur starka kommunistpartierna är, men även om socialdemokraterna reducerades till att bli ett
35-38-procentsparti skulle det fortfarande vara ett starkt parti, internationellt
sett. I Sveriges tillväxtområden är SAP på
väg mot den nivån.
Några skäl som har brukat anföras för
den här starka väljarstälJningen är den
höga organisationsgraden hos och det
höga förtroendet på arbetsplatserna för
LO, samt LO:s totala stöd till socialdemokratin i valen. Ett annat skäl är att den
svenska socialdemokratin uppträtt pragmatiskt och ansvarsfullt och haft förmånen att identifieras med framgångsrika år i
Sveriges välfärdsutveckling. Ett tredje
skäl är att socialdemokratin, med Per Albin som främsta symbol, stått som en garant för en icke äventyrlig utrikespolitik.
Ett fjärde skäl är att de borgerliga har låg
trovärdighet för sin regeringsförmåga,
knappast förstärkt av väljarnas upplevelser av åren 1976-82 (även om många
förstår att två oljekriser bidrog till problemen). Till detta kan läggas djupare historiska orsaker, som att den religiösa faktorn fått begränsade verkningar och att
det gamla svenska samhällets överhetskaraktär gav stark verklighetsförankring åt
egalitära strävanden.
Flera av de här faktorerna skulle kunna
förändras. LO kan försvagas genom
splittringen mellan offentliganställda och
privatanställda eller agera på ett sådant
sätt, med organisationstvister eller politiskt i frågor kring socialism, att det inte
längre blir någon valtillgång för SAP att
. -· – ·—
420
starkt förknippas med fackföreningsrö-
relsen (jfr England). Kostnadsutvecklingen längs ”den tredje vägen” skulle kunna
ta sådan fart att det visar sig att inte heller
en s-regering förmår hantera ekonomin
och klara tryggheten. Utrikesfaktorn kan
förändras, genom att den inte längre blir
lika relevant eller genom att socialdemokratin framstår som mera benägen till
äventyrligheter än till trygg navigering. De
borgerliga skulle kunna reparera sitt
skamfilade rykte genom att åter bilda en
regering och då göra det bättre än tidigare.
De engelska valforskarna Ian Budge
och Dennis Farlie har visat att väljarna
förknippar partierna med olika typ av
kompetens för olika sakområden. Socialistiska partier bedöms normalt bättre på
att nå järnlikhet och bekämpa arbetslöshet. Icke-socialistiska partier anses normalt dugligare på att ”sköta ekonomin”,
inte slösa med skattepengar, hålla nere
skattema liksom inflationen, bekämpa
brott och att föra en stabil utrikespolitik.
Det speciella med Sverige är att socialdemokraterna här har överlägsen trovärdighet även i flera avseenden som i andra
länder gynnar de borgerliga. Det gäller
förmågan att administrativt hantera regeringsskutan, sköta ekonomin ansvarsfullt,
föra en stabil utrikes- och säkerhetspolitik och hålla nere inflationen.Sverige har i
de här avseendena sina alldeles egna historiska erfarenheter. Det skulle kunna innebära en stor förändring av socialdemokratins väljarstälJning om de borgerliga
även i Sverige fick det större förtroende i
de här avseendena som borgerliga partier
normalt har i andra länder. Detta kan bara åstadkommas på ett sätt: genom ett nytt
regerande som förändrar den svenska erfarenheten av olika regeringars och partiers kompetens. Detta är ett långsiktigt
avgörande skäl för de borgerliga att förbereda sig för att gemensamt kunna utöva
regeringsmakten framgångsrikt nästa
gång de får chansen.
Om socialdemokraterna i Sverige blev
ett 35-procentsparti skulle det innebära
en dramatisk förändring av det lugnt böljande svenska politiska landskapet. Med
en närmast permanent borgerlig majoritet i väljarkåren, som i Finland, skulle
gränserna för det politiskt realistiska
komrna att sättas annorlunda. Därmed
skulle också bedömningarna bli andra av
vad som är verkliga politiska hot. Och inte ens socialdemokratins mest socialistiska aktivister skulle kunna tro att partiet
klarar sig utan samarbetskontakter med
borgerliga partier. Det troligen mest intressanta i partibilden de närmaste åren
blir att se om en socialdemokrati som är
på väg att bli nästan lika upplöst ifråga om
fasta väljarlojaHteter som andra partier
verkligen förmår behålla en väljarstyrka
som är internationellt särklassig.
Samarbetsvägarna
Problemen på den borgerHga sidan är de
gamla vanliga. Bara korta stunder, som
kommer och försvinner lika snabbt som
en blixt i landskapet, har alla tre partierna
samma intresse av att göra sig regeringsdugHga. Alla övriga tider är det åtminstone något av partierna som har en ny partiledare som måste sätta strävan att själv
göra ett gott val och att hålla ihop partiet
före allt annat, eller som befinner sig i
kris, eller som inte har en så ledande position att de tjänar i ”profil” på att samverka
nära med de andra. Om detta finns inte
mycket nytt att säga. Jag ska här därför
bara ge några synpunkter på tänkbara effekter av den nya faktorn: miljöpartiet.
Om miljöpartiet kommer in i riksdagen
innebär det i praktiken att Ingvar Carlsson fortsätter som statsminister. Dels
kommer de borgerliga då inte att kunna
nå egen majoritet i väljarkåren eller
riksdagen. Dels kan en sittande statsminister fortsätta, även över val, tills han
fålls i en misstroendeomröstning. Det är
helt otroligt att de gröna skulle starta sin
riksdagskarriär genom att tillsammans
med moderaterna aktivt fälla Ingvar
Carlsson som statsminister.
Att vara beroende av såväl vpk som
miljöpartiet för den ekonomiska
politiken är en mardröm för (s).
Men det här innebär inte att det parlamentariska läget blir enkelt. De borgerligas förhoppningar att kunna bilda regering grusas samtidigt som socialdemokraternas möjligheter att kunna utöva regeringsmakten försvagas. Miljöpartiet har
på sin senaste kongress beslutat att ett
stöd, direkt eller indirekt, till en viss statsminister inte kommer att förenas med nå-
got som helst löfte om politiskt stöd i sakfrågor under den följande mandatperioden. Påtryckningar av det slag som ibland
kan användas gentemot vpk – ”ska ni
äventyra arbetarmajoriteten” – har ingen
verkan gentemot de gröna. Att vara beroende av såväl vpk som miljöpartiet för
den ekonomiska politiken är en mardröm
för regeringen Carlsson. Vpk borde med
sina populistiska överbud heta ”vänsterpartiet opportunisterna”. Och miljöpar- 421
tiet lovar numera både guld och gröna
skogar. Enbart partiets förslag om ett
grundavdrag för alla på 30 000 kronor
kostar omkring 30 miljarder, utan att
göra det bittersta åt de höga marginalskatterna.
Slutsatscn är given: Carlsson måste sö-
ka samband med de borgerliga, åtminstone inom finanspolitiken. Men om ett ansvarslöst miljöparti träder in i riksdagen
frestas centerpartiet att också behålla sin
ekonomiska ansvarslöshet, kanske t o m
ta chansen att bilda något slags nytt block
längs den gröna dimensionen (vidgad
stad -land). Folkpartiet och moderaterna ställs då i en besvärlig politisk situation. A ena sidan kan de sägas ha ett ansvar för att det finns något tänkbart vettigt
alternativ, med allmänpolitisk bredd och
ekonomisk-politisk tyngd, till den socialdemokratiska regeringen. A andra sidan
har de också ett ansvar för att landets
ekonomi inte går över styr, särskilt som
den gröna populismen – med återverkningar även i t ex synen på ett fördjupat
Europasamarbete- riskerar smitta av sig
även på socialdemokratin och dess vettigare ledning bli helt kringskuren. Ur den
socialdemokratiska partiledningens synvinkel torde det ligga närmast till hands
att för en sådan situation sikta på ett samarbete i en eller annan form, troligen i
riksdagen, med folkpartiet. Men Bengt
Westerberg blir då misstänkliggjord av
moderaterna, som ser chansen att ta tillbaka lättrörliga borgerliga röster och
långsiktigt återvinna ställningen som dominerande borgerliga parti. Även folkpartiets handlingsutrymme är alltså starkt
begränsat.
En samlingsregering skulle ha nackdelen att göra de gröna och kommunisterna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner