Print Friendly

Halina Storey; Wien-Perestrojkans gränsstad

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HALINA STOREY:
Wien: Perestrojkans
gränsstad
l det nya Europa ställs Wien inför helt andra problem och utmaningar än när staden var en
medlare mellan kommunism och
demokrati. Samtidigt stormar
Prag fram som en gränsstad
och möter stort intresse från
västeuropeisk sida.
Vad sker med den från Kreiskys tid ärvda stolta österrikemodellen? Hur skall neutraliteten definieras idag?
Kanske kan Osterrike genom
det nya läget träda fram som en
kulturell makt i Europa.
Halina Storey är frilansjournalist
i Wien.
M
itt emot Stefansdomen i Wien,
den gamla kejsarstadens medelpunkt, finns numera ett
postmodernistiskt praktbygge: det s k
Haas Haus. Wienare och turister från Öst
och Väst stannar och imponeras. Vilken
elegans! Det fina Wien har återuppstått.
Marmorn, den utsökta formen och tekniken, interiörens färg- och detaljrikedom. Men också en kräsen precision, som
vittnar om att upphovsmannen är den
kände Hans Hollein. Huset ter sig väl genomarbetat. En fest för ögat. Handlar det
då om ett lyxvaruhus, eller ett stycke surrealism? Eller kanske, som någon sagt,
om Karajans musikaliska myt översatt till
byggnadskonst?
Det nya Haas Haus är betecknande för
det Wien, som gärna vill framstå som
stolt, lyxigt och skönt: en given världsstad.
De goda konjunkturerna under 80-talet
har underlättat en behövlig modernisering av Wien. Staden har vaknat ur sin
sömniga gråhet och blivit öppen, livlig,
bråkig och dyr. Medan den konservaitva
vågen i andra delar av Europa nu klingar
av, står den urbana livsstilen här alltjämt i
sitt flor.
Vad sker då egentligen med det kulturella arv, över vilket .österrikarna är så
stolta och vilket så djupt präglat deras
mentalitet? Fast Wien alltid har lockat besökare exploderar turismen idag. Man
har för närvarande lika många turister
som Rom.
Inte minst bekräftas på nytt Österrikes
gamla samhörighet med dubbelmonarkin. I det kejserliga Wien känner sig östeuropen av år 1991.knappast bortkommen. Han möter en liknande livsstil, samma slags namn i telefonkatalogen. En
hemvan arkitektur och en till stor del ge- 150
mensam historia påminner om gamla
band som löpt genom Mitteleuropa, den
på nytt ofta frambesvurna term som så
unikt förenar många språk och folkslag.
Och i Centraleuropas virrvarr av folk
har Österrike sedan länge agerat medlare.
Fråga en österrikare vad hans lands uppgift är, så svarar han sannolikt:”Att utgöra
en bro mellan Öst ochVäst!” Wien har alltid lockat östeuropeer, helt enkelt genom
att vara den första station de möter när de
reser västerut. Denna roll förstärks med
vad som skett i Östeuropa 1989.
I Wien kunde man tidigt uppleva den
fortskridande upplösningen av Sovjetimperiet Många har bokstavligen passerat
Wien som en bro, för vidare befordran till
Amerika eller Australien. Ännu fler har
blivit kvar här. Så kom många polacker hit
vid 70-talets slut, liksom efter 1981 då
solidaritet krossats. Här finns också
många ungrare. Liksom tjecker, vilka efter
den ”stilla revolutionen” för ett drygt år
sedan bokstavligen invaderade Wien.
Och till sist, som en möjlighet eller ett hot,
kan det komma ryssar, när Sovjet lättar på
gränskontrollerna.
Tiderna har förändrats. Idag kan en
Budapestbo sätta sig på tåget och tillbringa en teaterkväll iWien, något han för
ett par år sedan knappt vågade drömma
om. Ändå kans~e inte Mitteleuropa kan
bli den form för bokstavligt närumgänge
som författaren György Konrad skisserat:
ett slags garden-party där man under fritt
och otvunget samtal cirkulerar. Som ett
symboliskt begrepp, byggd på regionens
kulturella och konstnärliga traditioner, på
dess minnen, hopp och drömmar, kan
Mitteleuropa däremot spela väl så stor
(och även praktisk) roll.
Utrikespolitiskt har Österrike idag fått
minskad betydelse, i och med att dörrama
öppnats. Den europeiska uppgiften att
vara en bro, en förmedlare, mellan Östs
och Västs skilda system är inte så efterfrå-
gad längre. Kontaktema går nu bra även
utan mellanhänder. Typiskt visades detta i
den förvirring som uppstod kring den sedan flera år planerade utställningen Expo
95, tänkt att äga rum i brett samarbete
mellan Wien och Budapest. Under ledmotivet ”Broar in i framtiden” skUlle man
söka överbrygga de ideologiska motsättningarna och betona det förenande mellan Öst och Väst. Tanken har dock snabbt
blivit obsolet. Ungern har fått annat att
tänka på, och sneglar nu för övrigt hellre
på Tyskland. Expo 95 riskerar inställas.
Till Österrikes politiska utslagning bidrar dock även att Prag stormar fram som
en gränsstad och möter stort intresse från
västeuropeisk sida. President Havels person och storslagna politik kontrasterar
mot tvetydigheten hos den olycksalige
Kurt Waldheim, vars förflutna bidragit till
att förlama Österrikes utrikespolitik.
Är då ”järnridån” idag bara historia?
Ja och nej. Under decennier har den förvisso skapat en reell social gräns, märkbar
vad gäller kontakter och levnadsstandard.
Detta tar det förstås tid att förändra. Det
är idag till exempel svårt att förstå, att
Tjeckoslovakien före kriget var åtskilligt
rikare än Österrike. Andra östländers
ekonomi ter sig för närvarande likväl
mörkare än Tjeckoslovakiens.
Detta ger dock Österrike chans till en
fortsatt roll som port till Väst och dess
större inte minst ekonomiska möjligheter.
En fråga ·är dock om landet kan bibehålla
sin gängse liberala flyktingpolitik. Många
fruktar idag Wiens balkanisering, ökande
sociala problem och kriminalitet. En viss

populism har även fått vind i seglen, med
invandrarfientliga slagord som ”Wien får
inte bli ett Chicago”.
Det väckte likaså ont blod, när Österrike nyligen införde visering för polacker
och rumäner. Dessa kan givetvis inte fatta,
att deras demokratiska granne bygger nya
murar, just när de gamla fallit.
Att perestrojkan bereder politiska och
ekonomiska chanser för Östeuropa har
till nu närapå utgjort en floskel. I Wien ser
man sitt läge och sina ömsesidiga kontakter som en fördel, men vet inte alltid hur
detta bör nyttjas. De affärsmässiga kontaktema är centrala, men inte oproblematiska. De tar tid att etablera. Den kulturella triangeln Wien-Prag-Budapest däremot kan genom sin gemensamma historia och närheten i rummet lättare hävda
sig på nytt. Sådana initiativ kräver heller
inte någon nämnvärd politisk sanktion.
Hur skall då Österrike finna sig självt
på 90-talet? Som en rik välfärdsstat? Vad
sker med den från Kreiskys tid ärvda stolta Österrike-modellen? Och hur skall
neutraliteten idag definieras? Den identitet och det självmedvetande man efter
kriget förvärvat har ju till stor del haft ett
delat Tyskland som förutsättning. Vilken
politik skall man vidare föra mot grannarna i Öster? Etc. Den kände österrikiske
historikern Anton Pelinka har talat om ett
”vacuum”, en ödesstund för landets
demokrati.
Kanske är ingen av Österrikes många
utmaningar på senare år större än denna.
Landet var efter 1945 en skapelse av det
kalla kriget, vilket nu är slut. Bruno Kreisky bidrog med sin djupa historiekänsla
och sina djärva lösningar till att landet
kunde befria sig från ett fascistiskt förflutet. Kreiskys auktoritet övertygade om- 151
världen om landets vilja att lära av det förflutna, ett förtroende som nu till stor del
spelats bort genom Waldheim-affären.
Fast landet på senare år skakats av politiska och finansiella skandaler, fast
Kreisky vid sin död ansåg sitt livsverk
vara krossat, och vare sig konservativa
eller socialdemokrater haft någon ny
identitet att tillföra, kan Österrike genom
det nya läget träda fram som en kulturell
makt i Europa. Vad som däremot ter sig
uteslutet är någon form av tysknationell
renässans eller revansch. Detta är ingen
fråga av intresse för österrikarna. Att den
wienske borgmästaren Helmut Zilk hissar
den tyska flaggan på rådhuset ses mest
som en gest av en mediamedveten politiker. Oproblematiskt är förhållandet till
Tyskland därför inte. Dess växande
ekonomiska makt ses med blandade
känslor, då Österrike är nära förknippat
med den tyska ekonomin. Merliemarknaden t ex är nästan helt i tyska händer, försäkringsväsendet till 75 %.
Neutraliteten är därtill en brännande
fråga, inte minst emotionellt. Österrikes
internationella aktning efter 1945 har till
stor del förknippats med dess neutrala
status. Men är då neutraliteten numera
realiter ett skydd, eller en hämmande
korsett, frågar sig många. Ett alternativ
som framskymtar är den ”pentagonal”,
alltså en regional allians mellan Italien,
Österrike, Ungern, Jugoslavien och
Tjeckoslovakien, som nyligen diskuterats
och som kanske skulle kunna bli bärare av
en ny kulturell och ekonomisk tanke i
denna del av Europa.
Frågan är dock lika öppen som innebörden av den nygamla elegans som i
perestrojkans tid präglar det uppvaknande Wien.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner