Print Friendly

Håkan A Bengtsson; En glad och förbittrad lax

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

vitet, till stöd för landets gemensamrna
uppgifter, till vård om rikets internationella ställning och till statsintressets
befrämjande gentemot alla enskilda
partiers och klassers öfvergrepp eller
oberättigade anspråk.”
Denmedsinhistoriaförtrogne läsaren
känner igen Svensk Tidskrifts programförklaring från 1911 . (Atergiven i
föregående nummers ledare.) Så sades
det då. Och redaktionen av i dag skriver
fortfarande under dessa ord. Och det är
helt i sin ordning.
HÅKAN A BENGTSSON:
EN GLADOCH
Emellertid har jag mycket svårt att
föreställa mig att en turkisk tidskrift med
ovanstående programförklaring skulle
be en invandrare med svensk bakgrund
recensera en bok vars huvudtema skulle
vara en kritisk betraktelse avdet extremt
turkiska.
Ochdetgerenalldelesutmärktfingervisning om huruvida uppfattningen om
densvenska exceptionalltetenfortfarande
är en huvudflra eller ej i den svenska
självuppfattningen.
FORBITTRAD LAX
A
tt recensera Sten Anderssons ”I de lugnaste vatten…” (Tiden, 1993) i
Svensk Tidskrift är en inte
heltlättuppgift.Att skrivaom enpartivän
(ett uttryck Andersson själv ofta
använder) i en ”motståndartidskrift”
tillhör inte vanligheterna. Speciellt inte
l dc lugt~astc vattm … Sten Andersson.
Tiden 1993.
attskrivaomenperson somdemoniserars
av anhängare och motståndare. För
många inom borgerligheten är han- för
att använda ett annat av författarens
favoritord- inkarnationen av det ”onda”
inom socialdemokratin.
Samtidigt är uppgiften stimulerande
och en smula lockande.
Nu är ”I de lugnaste vatten…” ingen
traditionell memoarbok, och harkanske
inte heller några sådana pretentioner.
SVE N SK TIOSKR I FT 379
Snarare bestården av ett antal berättelser,
ofta kryddade med en komisk knorr. De
säger i sig en hel del om politikens
vedermödor. Kanske vittnar de om väl
så mycket från politikens vardagsliv som
en mer ”seriös” ansats. Men i Sten
Anderssons fall har jag intrycket av att
hans lättsamma sätt och eviga skämtande
fangat honomalltför mycket. Ijämförelse
med memoarböcker av andra ledargestalter inom svensk arbetarrörelse –
exempelvis Torsten Nilssons – väger
Sten Anderssons bok också lätt.
Många harjämfört Ide lugnaste vatten…
med Kjell-OlofFeldts Alla dessa dagar…
och Anna-Greta Leijons Alla rosor ska
inte tuktas!. Här kan vi identifiera en
viktig förändring jämfört med den
föregående generationen socialdemokrater, eller i varje fall i deras memoarer.
I Anderssons, Feldts och Leijons böcker
framträder socialdemokratiska politiker
som pucklar på varandra så det står
härliga till. Detgjordemansäkerttidigare
också, men numera återberättarmemoarerna en hel del om interna intriger och
konflikter.
Kanske är det i hög grad Kjell-Olof
Feldts bok som egentligen motiverat
Andersson att fatta pennan, för han har
skrivit boken för hand ungefar som Ivar
Lo skrevsinaverkmed penna ochpapper.
Möjligen anger detta också bokens
begränsning, den ska ses som den lojale
och trogne partiarbetarens manifest mot
den otrogne och illojale Feldt. Debatten
om boken har också förts i denna anda.
Feldt har gett sitt svar i Arbetet. Hans
hustru har begått ett lustmord i Expressen. Detta berör mej föga, kan till
och med tycka att det är en smula
barnsligtbåde häroch där. Leijons, Feldts
ochAnderssons böckerärskrivnaiaffekt,
de två förra efter deras eget avhopp och
den senares till stora delar som en replik
gentemot Feldt.
Men I de lugnaste vatten.. . säger också
något annat och väl så viktigt om både
författaren och socialdemokratin.Vilken
roll har StenAndersson egentligen spelat
inomdensvenskasocialdemokratin? Han
tillhörde ju den yttersta partiledningen i
över trettio år. Möjligen kan hans roll
beskrivas som den ständiga moderatorns
roll, som den som mer än andra sett till
att hålla ihop den valallians socialdemokratinvar- och är. StenAndersson
gick in i partiet i början av dess långa
regeringsperiod, hade en central roll
underde gyllene socialdemokratiskaåren
och lämnar det nu i ett läge där dess
framtid är mera osäker, även om dess
självförtroende för dagen är högre än på
länge.
Det är talande att Andersson inte
tydligt beskriver vad det var för övervägande som gjorde att han gick in i
socialdemokratin. Det är också synd att
han inte redogör för hur man tänkte
strategiskt när han trädde till som parti- 380 SvENsK TJ OsKRIFT
sekreterare 1962 och decennierna dä-
refter. Hur resonerade denna generation
socialdemokrater i strategiska och
ideologiska frågor? undrar en senare
årgång. Kanske var det så att dessa frågor
intebehövde ställas, att utgångspunkterna
i hög grad redan var givna. Hans inträde
svagare ska komma krypande och be om
tillgift för sina försyndelser”, skriverSten
Andersson i allmän kommentar till
interna partistrider.
Den unge Andersson bestämmer sig
för att överbrygga dessa motsättningar i
SSU i Stockholm. ”Varför ska vi strida
i socialdemokratin tycks ha varit något inbördes när vi bör vara eniga och slåss
självklartför en arbetargrabb ifyrtiotalets mot våra motståndare”, är den underStockholm. Arbetarnas tillhörighet och liggande tankegången. Jag tror att det är
identifiering med socialdemokratin var
förmodligen något fundamentalt och
självklart, inte iförsta hand ettideologiskt
eller teoretiskt övervägande.
Väl medlem stöterStenAndersson på
de intensiva striderna i SSU-Stockholm
och i Stockholms arbetarekommun
mellan ”årnaniter” och ”höglundare”.
Andersson beskriver inte vad dessa
konflikter egentligen handlade om, men
det varförstås enblandningavideologiska
kontroverser och personmotsättningar.
Detta gjorde Stockholms arbetarekommun till en mycket speciell politisk
miljö, rätt atypisk för svensk socialdemokrati i gemen.
”Alla inbördes strider har i stort sett
samma förlopp. De börjar med motsättning i sak, men övergår alltmer i bittra
personmotsättningar. Efter en tid, oftast
flera år, börjar alla de stridande parterna
plågas av striden och säger sigvara villiga
att för partiets bästa söka försoning. Lika
regelmässigt kräver den starkare parten,
den som behärskar styrelsen, att den
denna rollsommoderatorsomär nyckeln
till Anderssons speciella position svensk
socialdemokrati. Kravet på enighet
kopplad till en bred acceptans för olika
uppfattningar (sålänge de inte utmanade
partiledningen) har inneburit att socialdemokratin hållit ihop och därmed
behållitsin starkapositionisvenskpolitik.
Här går en rak linje från Per Albins
samförståndslinje från 30-taletoch under
kriget, som riktade sig inåt i krav på
enighet och- icke att förglönuna- utåt
genom samförstånd med näringslivet.
Det är med en viss stolthet Sten
Andersson återberättar ett uttalande av
Bo Lundgren, efter en förhandling om
barnbidrag, uppenbarligen förd i ett
förnöjsamt tonläge:
”Jag vill ändå säga innan vi går, att vår
aktning för landets socialminister ökat
avsevärt undervåra salrunanträden”, ska
Bo Lundgren ha sagt.
I det följande infonnella samtalet
erbjuder ett antal borgerliga riksdagsledamöter skämtsamt Sten Andersson
SvE N sK T IOs KR IFT 381
att ingå i en kommande borgerlig
regering, med uppgift att ena de olika
krafterna inom borgerligheten. Andersson myste säkert infor ett sådant erkännande. Socialdemokratin hadelyckats
med det som borgerligheten – åtminstone dittills-misslyckats med. Nämligen
att ”hålla ihop”. Kanske ska man också
se Anderssons roll i det diplomatiska
spelet i forhandlingarna mellan Israel
och PLO som en fullfoljning av denna
den ständige medlarens roll. Och det är
ju hedervärt.
Sten Andersson var partisekreterare i
SAP under dess glansperiod, men också
under dess senare krisperiod. Perioden
innehöll två partiledarbyten, därAndersson spelade en väsentlig roll. Det är
självklart att rollen och positionen som
central kraft inom ett stort parti inte kan
upprätthållas utan både strategisk och
taktisk begåvning, for att inte tala om
alla andra mänskliga foreträden.
Det mest märkliga med socialdemokratin är alltså att den hållit ihop. Visst
har det funnits konfliktungar, så som
EG-frågan, frågan omsvensktatomvapen
ochkärnkraftsfrågan. Alladessa hanterade
partiledningen skickligt. Men socialdemokratin hade också kunnat spricka i
slutet av 60-talet då avhoppen vänsterut
forbundet skapades ett embryo till en
vänstersocialistisk partibildning. Genom
ett synnerligen taktiskt agerande –
exempelvis mycket fl uteslutningar –
lyckades den socialdemokratiska partiledningen manövrera sig ur denna
obehagligarävsax.Därmedhadevänstern
inom SAP att välja på socialdemokratin
å ena sidan och VPK eller någon obskyr
sekt vid avgrundens brant å andra sidan.
Valet var for de flesta- dock inte allaenkelt. Sten Anderssons erfarenhet från
Stockholms arbetarekommun och dess
ständiga strider hade formodligen gjort
honom särskilt lämpad att kryssa partiet
igenom denna turbulenta period. En
annan partiledning hade kunna välja en
betydligt tuffare linje, ochdärmed öppna
for ett vänstersocialistiskt alternativ till
socialdemokratin. Alldeles säkert hade
socialdemokratin i så fall därefter varit
betydligt svagare än den hittills varit.
I de lugnaste vatten.. sönderfaller
egentligen i två delar. I denforsta är Sten
Andersson en glad lax där han berättar
omsina historiermed glatt humör. I den
senare delen av boken är han forbittrad
och går i strid, framfor allt gäller detta
det svar som Andersson ger Kjell-Olof
Feldt. Andersson skt;iver att han bryter
mot en ”hederskodex” att inte svika ett
var legio i både det Socialdemokratiska fortroende, eftersom Feldt redan gjort
studentforbundet och SSU. När en del det i sina memoarer. Men den hederssocialdemokrater och kommunister tog kodex som bryts är i själva verket att
initiativ till bildandet av Socialistiska socialdemokratemu öppetkritiserarsina
382 SVEN SK T!DSKRIFT
före detta kollegor. Sten Anderssons
bok känns svag och haltande i detta
stycke. Men vem hade då rätt om
pensionslöftena i början av 1980-talet,
Feldt eller Andersson? Striden har i dag
snarast historiskt intresse. Det viktiga är
att socialdemokratin på 1980-talet gick
in i en period där det inte längre var
självklart att alla kunde fl det bättre och
där inte ens vallöften var heliga.
På ett liknande sätt förhåller det sig
med 1989 års händelser, det ”ill säga
kommunismens sammanbrott i Östeuropa. Ingen kan med heder i kroppen
tvivla på var socialdemokratin stått i
striden mot kommunisterna. Men hela
efterkrigstidens politiska livsluft förutsatte en avspänning, en maktbalans
mellan öst och väst, denna hade alla vare
sig de ville eller inte att utgå ifrån. 1989
föll denna uppdelning av världen
samman. Socialdemokratin hade – det
är uppenbart – svårt att orientera sig i
denna nya värld, detta nya Europa.
UtrikesministerStenAnderssons nekande svar på frågan om Estland var ockuperat var som Andersson själv påpekar i
och för sig korrekt utifrån gängse
diplomatspråk, men i den nya värld som
hade uppstått var uttalandet helt fel.
Snart ändrade socialdemokratin också
attityd. På ett liknande sätt kan man
betrakta socialdemokratins agerande i
EG-frågan.
Det är uppenbartatt Feldts memoarer
och 1989 års händelser har tagit
Andersson hårt. För en person som gjort
i varje fall det interna samförståndet till
sin politiska linje är dessa strider säkert
plågsamma. Kanske kan också löntagarfondsstriden hänföras hit, därAndersson
nu säger sig ha förespråkat en variant
som Hans W erthen presenterat för
honom, som hade kunnat innebära en
kompromiss med näringslivet.
Det är alltså på sätt och vis en rätt
intressant bok Sten Andersson skrivit,
om man bemödar sig att fundera på det
som står mellan raderna. Den som söker
den rationella politikens kalkyl eller den
socialdemokratiska planritningenför hur
samhälletskulle omvandlas, bliremellertid besviken.
”Kontroverser måste klaras på innerplan, aldriginför offentligheten”, skriver
Sten Andersson. Det tror jag är en
uppfattning och ett förhållningssätt som
håller på att ändras. I dag är SAP ett mer
öppet parti där meningsmotsättningar i
högre grad än tidigare diskuteras i
offentligheten, vilket den senaste
kongressen var ett tydligt exempel på.
Det är för övrigt Anderssons egen bok
ett tecken på, så här i efterhand.
I de lugnaste vatten… är full av dråpliga
historier från blöta kvällar och andra
upptåg. Andersson plockar nerpolitiken
till det politiska vardagsliv där en och
annan företrädare för olika partier kan
komma rätt bra överens, i varje fall på
SVENSK T IOSKI\.IFT 383
…….___ . – ~ …_____
det personliga planet. Ochjärnfort med
den knastertorre Feldt ärStenAndersson
betydligt mer öppenhjärtlig och
personlig.
‘Jagville att politiskverksamhetskulle
vara rolig, helst lustbetonad”, skriver
han. Förmodligen ville han också skriva
en rolig bok. Han har- delvis -lyckats.
Där framträder också en politiker som
gillar debatten, showen och upptågen i
politiken -ja, det politiska spelet. Det
har han kryddat med en god portion
politiskintuition. Dennaintuition, denna
omedelbara känsla for vad som bör sägas
ROBERT L. WOLKOFF:
och göras, har han haft god användning
for. Exempelvis när han ordnade
demonstrationermot Sovjets inmarsch i
Tjeckoslovakien 1968 eller när han utan
att veta något om sakfrågan lovade att
stoppa skogsbesprutningen på Sergels
Torg 1979.
Där någonstans uppenbaras också att
Sten Andersson är en politiker som kan
tala med folket på torget på deras eget
språk. Det vore en olycka for svensk
demokrati om sådana politiker tillhörde
historien. För svensk socialdemokrati
vore det förödande.
BEHOVET AV LOJALITET
F
ör några år sedan löd tidningsrubrikerna: ”Rektorforbjuder
‘Du gamla, du fria”‘. Det var
en rasistisk grupp som stod
som initiativtagare till iden att skolavslutningen bör inledas med nationalsången. Rektorns beslut att forbjuda det
var förståeligt, om ändå minst sagt
klumpigr. Det slående var emellertid
den märkbara bristen på intellektuella
U!yalty, A” Essay o” the Morality ofRelatiot!Ships.
George P. Aetcher 1993.
instrument med vilka man överhuvudtaget kunde diskutera problemet.
Samma brist har kommit till uttryck
i en lång rad samhälleliga frågor: De
religösa minoriteternas ansökan om
dispens for en viss sed; kulturkrocken
mellan det svenska juridiska systemet
och invandrargruppernas kutym; kvinnopartiet; medicinska frågor; maskebygget m fl.
Alla dessa frågor är forknippade med
begreppet lojalitet. Och lojalitet är ett
begrepp som hittils, dess dominerande
384 SVENS K T IDSK RI FT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism