Print Friendly

Gunnar Fröroth, Mattias Gandslandt; Borgerligheten mår bättre utan tokhögern

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNARFRÖROTH
MATIIAS GANDSLANDT:
Borgerligheten mår bättre
utan tokhögern
Fria Moderata studentförbundet
skrämmer bort presumtiva borgerliga väljare med sitt nyliberala testuggande. Det gör det lättare för vänstern att angripa de
liberala ideerna.
Nu gäller det att inte moderaterna driver i väg högerut och
därmed får ett krympande och
osäkert folkparti att söka sig till
den stora socialdemokratiska
famnen.
Gunnar Fröroth är redaktör för
Liberal Ungdom och Mattias
Gandslandt ledamot av Liberala
Ungdomsförbundets förbundsstyrelse.
N
yss återkomna från valet i USA
kan vi konstatera att den amerikanska högern har stagnerat och
sekteriserats. Vad som i början på 80-talet var en ideologiskt intressant politisk
rörelse har nu genomgått sin seger och
kris; kreativt politiskt tänkande har avlösts av nyliberal fundamentalism i ett lä-
ger, ärkereaktionär moralkonservatism i
ett annat och idelös ”neoconservatism” i
ett tredje. (fendensen uppmärksammades också i våras på SvD Brännpunkt av
Janerik Larsson.)
Det Bill Clinton närstående Democratic Leadership Council och Progressive
Policy Institute tillhör de mest intressanta
liberala organen för närvarande i amerikansk politik. DLC/PPI bär med sig lärdomar av tidigare demokraters misstag,
att en expanderande statsmakt inte är lösningen på allt, men också av de senaste
årens konservativa styre: att grupper låsta
i arbetslöshet och socialt förfall på sikt är
ett hot mot den amerikanska drömmen.
De tar vara på det som var gott med
Reagan-åren och vrider demokraterna i
en mer moderat riktning, samtidigt som
de vågar formulera en ny politik för 90-
talet där människans utveckling står i
centrum – bättre möjligheter för låginkomstgrupper att läsa på universitet genom studielån, bättre koppling skola-nä-
ringsliv, aktivt stöd till FOU, och då inte
bara till den militära grenen, och andra
förslag med en stödjande men inte styrande stat.
Även om jämförelser mellan Amerika
och Sverige ofta är vanskliga, så bär utvecklingen med sig lärdomar. Liberalismen har inte segrat i Sverige – än. Det
finns praktiskt-politiskt oräkneliga dagsverken att göra för att komma bort från
480
närapå 60-årigt socialdemokratiskt styre
och tänkande. Den svenska liberalismens
och konservatismens utveckling de närmaste åren kan avgöra om vi ska kunna
vinna stöd för att förnya Sverige långsiktigt eller inte.
Den svenska tokhögern
Den svenska tokhögern – främst representerad av libertarianerna inom Fria
Moderata Studentförbundet, FMSF, och
Frihetsfronten (utbrytare ur FMSF) håller på att göra borgerligheten en björntjänst. Liksom i Amerika ser vi hur det
sena 80-talets framgångar för de liberala
ideerna driver en del grupper ut på flanken, där de sitter och gapar tokigheter
med publicitet som enda syfte. De håller
på att göra vad kommunisterna gjorde för
socialdemokraterna på 70- och 80-talet.
FMSFs nyliberala testuggande riskerar
att alienera presumtiva borgerliga väljare.
Ett bra exempel är deras sensationssö-
kande utspel i narkotikadebatten där de
av någon outgrundlig anledning importerat en ståndpunkt (legalisering av narkotika) som är väsensfrämmande i svenskt
sarnhällsklimat, där narkotikan ändå är
ett förhållandevis begränsat problem. I
Sverige har vi kunnat behålla ett tabu
kring narkotikan som gör att tämligen få
prövar narkotika och därmed riskerar
hamna i ett missbruk, säkerligen färre än
vad som skulle bli fallet vid en legalisering. I narkotikadebatten går en djup klyfta i ideologisk uppfattning, där libertarianerna sätter den individuella friheten
högst, men där vi liberaler kompletterar
den med en autonomitanke. Friheten är
inget värd för den individ som använder
den för att förstöra sitt eget liv och byta ut
sin frihet mot slaveri under en drog.
En annan vattendelare kan man hitta i
synen på vad politiken är till för. I senaste
numret av Svensk Linje förs ett resonemang om graderad rösträtt som går ut på
att de rika borde få ett större inflytande på
politiken eftersom de betalar mer i skatt.
FMSF tycker att man kan dela upp riksdagen i två kamrar, och där den som avgör skatte- och utgiftsfrågor ”skulle väljas
på så sätt att varje väljare hade en röstandel proportionell mot hur mycket skatt
Libertarianerna riskerar att omöjliggöra kommande borgerliga regeringar om ideerna i alltför höggrad
får genomslag i moderaterna.
han betalade”. Om man, som FMSF, gör
en public choise-analys av politiken skulle
det leda till att politikerna, i syfte att maximera sina röster, vänder sig till de välbeställda i samhället i första hand.
En vanligare och mer sympatisk tanke
är att politiken i första hand ska vara de
sämst si.älldas skydd och så långt möjligt
ge dem en möjlighet att agera på marknaden. I FMSFs idevärld är marknadens
fördelning den enda rättvisemätaren, och
politisk akt bör tillkomma dem som
lyckas i livet_. Om man kombinerar det
med deras motvilja mot ”likastart”-resonemang blir det uppenbart att
de har ett försvar för privilegier som vi
inte sett sedan stenåldershögern i början
av seklet.
Liberalism och libertarianism
Det finns beröringspunkter mellan liberalismen och libertarianismen, men också
grundläggande skillnader. Den gemensamma utgångspunkten är den enskilda
människan som kan och bör ta personligt
ansvar. Både liberaler och libertananer
betonar att frihet är frihet från tvång, det
som av Isaiah Berlin kallats negativ frihet.
Precis som Berlin påpekar är ”den blotta
oförmågan att uppnå ett mål inte detsamma som brist på politisk frihet”.
Vi tycker, även om vi inte uppskattar allt vad moderaterna stårför, att
det mest fruktbara samarbetet för
folkpartiet iförsta handär med moderaterna.
Sedan utkristalliserar sig dock en viktig
skillnad. Som liberaler legitimerar vi politiska ingripanden med att samhället alltid
ska betraktas ur de sämst ställdas perspektiv, med mål att undanröja onödigt
lidande. För libertarlanerna är den lilla
världen, familj och bekantskapskrets, inte
bara det naturliga utan också det enda
nätverket för omsorg. Att tvång och förtryck kan förekomma också i det lilla sociala sammanhanget är av underordnad
betydelse för libertarianer.
FMSF strävar efter en minimal och
värderingsfri stat, och funderar inte närmare på om det kan finnas en risk att de
därmed undergräver det öppna samhället.
Vi liberaler anser att staten har en uppgift
481
att ständigt söka stärka sin demokratiska
grund genom att bekämpa rasism, garantera att alla barn kan få en bra utbildning
och i vissa fall gripa in och skydda sina
medborgare även genom sociala åtgärder
– som t ex att ibland skilja barn från sina
föräldrar. För libertarianema är icke-ingripande högsta norm.
På många områden går det en avgrundsdjup klyfta mellan liberaler och libertarianer. Vi som tror på en reformistisk liberalism, soin genom målmedvetet
arbete söker öka de enskildas frihet utan
att bortse från det sociala sammanhang
som vi trots allt lever i, vi känner oss lätt
oroade av libertarianemas rubrikfriande.
De gör det lättare för vänstern att angripa
de liberala ideema. De riskerar också att
omöjliggöra kommande borgerliga regeringar om ideema i allt för hög grad får
genomslag i moderaterna.
Det svenska politiska landskapet stöps
nu om vid varje riksdagsval, och kommer
säkert fortsätta göra så tills de nu famlande ideologierna hittar sina nya positioner
och motsättningar. Vi tycker, även om vi
inte uppskattar allt vad moderatema står
för, att det mest fruktbara samarbetet för
folkpartiet i första hand är med moderaterna. När nu socialdemokraterna kommer och bjuder ut sig (se Ingvar Carlssons
artikel i tidningen NU nr 45/ 92) gäller
det att inte moderaterna driver i väg
högerot och därmed får ett krympande
och osäkert folkparti att söka sig till den
stora socialdemokratiska famnen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner