Print Friendly

Gunnar Dahmén; Mina fem universitet

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

om bröderna Wallenbergs, och särskilt då
Jacob Wallenbergs, medverkan vid Hamburgs kapitulation ett bidrag som visar
hur grundfalsk den bild är som de båda
holländarna Aalders och Wiebes tecknat i
sin perfida bok. Även den som inte kan
GUNNAR DAHMEN:
Mina fem universitet
G
staf Wingren, 82 år, teologie
rofessor i Lund 1951-1977, har
kildrat sin väg som teolog.
Lunds Universitet, Alma mater carolina,
utesluter sitt namn till trots ur sin modersfamn dem som sparkar och är oregerliga
– en Sten Broman, en Georg Borgström,
en Åke Ohlmarks och även en Gustaf
Wingren. Visserligen blev han professor
men, säger han, svårt mobbad. De förvisade har ingalunda mumlande över
oförrätter gömt sig i öknen utan tvärtom
lyckats göra sig hörda högre och längre än
från en kateder i Lund. Wingren är översatt till flera språk, den ena doktorshatten
sitter ovanpå den andra och han är en flitigt anlitad gästföreläsare, icke minst utomlands.
Gustaf Wingren: Mina fem universitet.
Proprius 1991
Varför gick han sin egen väg? Det började
när han som ung docent fick vikariera för
den berömde Karl Barth i Basel. Ett
fiasko, säger han.studenterna begrep inte
de teser han fört med sig i bagaget från
257
instämrna i de mest panegyriska hyllningarna måste säga sig att de båda bröderna
på det hela taget inte har någon anledning
att skämmas när balansräkningen görs
upp om deras insatser under kriget.”
Lund. De ville ha svar på frågor som världen i dag ställer till evangeliet. Sådant ansågs i Lund ovetenskapligt. Ungefår som
medicinska fakulteten skulle nöjt sig med
att enbart beskriva människokroppen och
medicinens historia och icke fråga sig vad
deras vetenskap kunde betyda för människors hälsa och sjukdom.
Tillbaka i Lund skrev Wingren Predikan, ett verk vars titel säger att teologien
ska tjäna förkunnelsen. Icke desto mindre
blev han professor. Man menade väl att
han som professor skulle ställa sig in i
ledet. Förhoppningarna kom på skam.
Wingren fortsatte på sin nya väg somliga
till behag, andra till obehag. Mycket av det
ressentiment han röjer riktar sig mot hans
lärare och företrädare i ämbetet Anders
Nygren, vars teologi enligt Wingren isolerat kyrkan och skapat en skyddad verkstad för hennes ~änare som illa rustade
står där med ”vanmakt i predikstolen”.
Är det sant? Det är klart att Nygren såg
som sin uppgift att uteslutande vara en
dogmatikens kartritare, som ritar ut
blindskär och grund och med fyrar som
Paulus och Luther lägger ut den rätta kur- 258
sen. Det är andras sak att lotsa de vägfarande till den rätta hamnen. Nygren lämnade dock sin professur för att som
biskop bli en kyrkans lärare. Han gav en
generation blivande präster en tillförsikt
och en övertygelse att vad de hade att förkunna var något unikt.
Bägge, Nygren och Wingren, är goda
lutheraner. Men Wingren menar att Nygren inte fattat Luthers syn på vardagens
arbete i mänsklig samhörighet – kallelsetanken hos Luther. För Luther är skapelsen det liv vi lever i och där Gud verkar
med oss som sina verktyg. Skaparen har i
våra hjärtan inskrivit en naturlig lag. Teologin ska vara ”tidsbestämd” och inte enbart en kompass i dogmhistorien, som
visar vad som är äkta kristet och vad som
inte är det. Den äktkristna tron har nämligen under tidernas lopp ofta låtit främmande begrepp få insteg.
När nu Wingren själv träder in i rollen
som ”tidsbestämd” förkunnare dröjer han
emellertid kvar i en nostalgisk ”kristen
socialism” med omsorg om såväl nästan
som den skapade världen. Även om han
inte är marxist har han inte sett hur denna
kristna socialism eller idealism förvandlats till en diktatorisk gruppegoism och ett
ekonomiskt system som skövlat naturliga
tillgångar och skadat miljön. Varför skulle
inte en marknad (”en stenhård och dö-
dande kraft”) som ett utbud av tjänster
och utbyte av egendom kunna ge utrymme åt en kristen ”socialism”? Och skulle
inte tredje världen ha glädje av en smula
”tillväxtfanatism”?
Wingren slutar sin tankeväckande
vandring i Lund där han trots allt känner
sig hemma. Naturligtvis borde han ha blivit biskop. Visserligen skulle det ha stått
strid kring honom men även om han säger
sig ha många fiender har han också många
vänner som gläder sig åt vad han betytt
för teologi och kyrka. Fast det hade nog
inte skadat om den bitterhet han ibland
röjer hade fått vika för en smula vänlig
ironi. Även i kyrkan finns sådant som är
mera värt att skrattas åt än ondgöra sig
över.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner