Print Friendly

Gunnar Dahmén; Kyrkan och kapitalismen

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR DAHMEN:
Kyrkan och kapitalismen
Genom den kristna kyrkans historia har
drömmen om en mera rättvis fördelning
av egendom gått. Men var gång man
sökt förverkliga drömf!!en, har man
11•ingats lämna världen för att gå i
kloster eller ut i öknen. Det var en
kristen plikt att lyda överheten, men
överheten har förändrats sedan Jesu tid
och en överhet som är statssocialism
skriver sina egna lagar. Varje
ekonomiskt system måste ha sin egen
etik. Den helt individuella kapitalismen
ärförbi. Nu krävs det något av
skapandels och tjänandets tankar i
marknadsekonomin så att
nybyggarandan kan komma liter.
Artikeln bygger på ett föredrag Gunnar
Dahmen höll1•id ett Rativ-seminarium i
jjol.
Gunnar Dalunen är teollic och
hovpredikant
”Jorden är Herrens och allt vad därpå
är” . Så lyder ett bibelord ur Psaltaren.
Det står över ingången till börsen i London. Vad lämnade han efter sig? – brukar vi fråga. Allt – är det svar som gäller
alla, vems jorden än är. .Vi är förvaltare
snarare än ägare. Frågan är hur vi ska
förvalta vår tidsbegränsade egendom?
Finns det några principer?
Långt innan nationalekonomi var ett
ämne hade såväl antikens filosofer som
Gamla testamentets profeter begrundat
dessa ting. Aristoteles såväl som Amos
och Jesaja. Genom den kristna kyrkans
historia går en bibliskt grundad varning
för rikedomens frestelser.
Den vemodige Predikaren tycker närmast synd om den rike. ”Hans överflöd
tillstädjer honom icke att sova”. Den
vise konung Salomo finner att ”den som
fikar efter att varda rik han bliver icke
ostraffad” . Men framförallt är det profeterna som går tillrätta med de rikas orättfärdighet – ”de som till de fattiga sålde
avfall av säd som riktig säd och ökade
sin vinst genom falska vikter” .
Jesus är inne på liknande tankar.
” Samlen eder icke skatter på jorden”
säger han och ”ingen kan tjäna både Gud
och Marnon”. Det är lättare för en kamel
att gå genom ett nålsöga än för en rik att
komma in i Guds rike. Den rike ynglingen, som vill bli frälst, får rådet att sälja
allt vad han äger och ge det åt de fattiga.
Men samtidigt kan Jesus röja en likgiltighet för råd i praktiska ting. ”Vem har
satt mig till att vara skiftesman?” Om
skatt säger han: man ska ge kejsaren vad
kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör
och till Pilatus säger han direkt: ”Mitt
rike är icke av denna världen”. Men han
kan i en liknelse som den om de förval- 132
tade punden ge en syn på förvaltning
som belönar den som planerar för den
största vinsten och bestraffar den som
låter kapitalet ligga obrukat. En predikotext lika besvärande för den kristne socialisten som bröllopet i Kana för den
kristne godtemplaren.
Drömmen om en rättvis fördelning
Med varningen för rikedomens frestelser
och med de flestas fattigdom för ögonen
har genom den kristna kyrkans historia
också gått drömmen om gemensam
egendom som mera rättfärdig fördelning
av jordens rikedomar. Men var gång man
sökt förverkliga drömmen har man tvingats lämna världen – ensam ut i öknen
eller med några likasinnade in i klostret.
Den första kristna församlingen, som vi
läser om i Apostlagärningarna, hade allting gemensamt, men tydligen gick det
inte så bra, för Paulus blev tvungen att
organisera en kollekt för dem.
Hur gick det i fortsättningen? Den
äldsta kyrkans teologer – kyrkofäderna
– Basilios den store, Gregorius, Krysostomos och vad de nu heter – understryker alla skriftens varningar för rikedomens frestelser och inskärper allas rätt
till Guds gåvor. Att bli rik på andras
bekostnad är orätt. De rika, skriver Basilius, är lika dem som reserverar alla
platser på teatern för sig själva.
I fortsättningen tvingades man till en
kompromiss med världen såtillvida att
man sökte finna regler för vad som var
rätt inom ett orättfärdigt system. Man
sökte komma fram till vad som var jus
pretium, dvs det rätta priset, och man
hade skarpsinniga utredningar om räntan.
I den lavin, som Luther satte i rörelse,
följde en proletär revolution i bondeupproret. Det slogs ner. Om sambandet –
om det nu finns ett sådant mellan protestantism och kapitalism – har som bekant
åtskilligt blivit sagt men så mycket är väl
ändå riktigt att med reformationen följde
en nyvunnen frihet som berörde också
det ekonomiska livet.
”Kristen” socialism och kommunism
Nästa gång kristendom och ekonomi
väcker debatt om arbete, lön och kapital
kommer som en följd av industrialismens
genombrott i England. Den anglikanske
. prästen Charles Kingsley kräver en kristen socialism – han är för övrigt den från
vilken Karl Marx lånade uttrycket ”opium för folket” . Kravet var en reaktion
mot slummen som vuxit upp i fabrikernas närhet, en protest mot manchesterliberalismen. Man fann att den osynliga
handen hade annat för sig än vad Adam
Smith utlovade.
Åter och åter återkommer tanken på
ett broderligt ägande och hur det ska förverkligas i den samtida verkligheten. Vid
sekelskiftet var Friedrich Nauman tankens profet i det wilhelminska Tyskland.
Han ville med kristen motivering i stället
för en internationell, gudlös, marxistisk
socialism skapa en nationell, kristen, socialism. Men han finner att en kristen är
lik en vegetarian tvungen att välja bland
kötträtterna om han överhuvud ska få
något att äta. Vår statsbyggnad, säger
han, är inte uppförd av cedrar från Libanon utan av stenblock från Capitolium. Han sökte en kompromiss men
misslyckades. Ett decennium senare
skulle en kompromisslös, okristen nationell socialism komma.
Under 1930-talets depression lät den
engelske bokförläggaren Victor Gollancz
– mannen bakom Left Book Club – en
rad prominenta kyrkomän komma till
tals i en bok ”Christianity and the Crisis”. Krisen är kaptalismens och man
ser gryningen till en ny dag i socialismen
eller som man direkt .säger kommunismen. Lösenordet är planhushållning. Så
kom kriget och allt vad det innebar av
upp- och nedvända begrepp.
Efter krigets och sextiotalets oro kom
Kyrkornas Världsråd med sin generalförsamling i Uppsala 1968. Där talade
man om nya ”strukturer” vad det nu
innebar. Mitt intryck är att det var en
opportun attityd särskilt med tanke på
tredje världens kyrkor som nu inträtt i
den ekumeniska gemenskapen.
Tidsmässigt ligger de katolska moralteologerna långt före protestanterha.
När den schweiziske teologen Emil
Brunner under andra väldskriget skrev
sin RÄTTVISA – en lära om samhällsordningens grundvalar, påstod han sig
vara den förste protestanten på 300 år
som systematiskt sökt överblicka fältet.
Ur skapelseordningen finner han att all
egendom är ett lån av Skaparen. Skapelsen är dock inte inriktad på likhet – snarare tvärtom – men väl utjämning. Endast ifråga om människovärdet är vi alla
lika. Vi har alla behov av varandra och
ska därför tjäna varandra. Utbyte av
tjänster är en marknad där rättvisa ska
råda. Mellan en kapitalism som är individualism och en socialism som är kollektiv tror han sig finna möjlighet för en
marknadsekonomi med bevarad frihet.
När man i dag läser honom kan man
inte annat än beundra hans överblick och
skarpsinniga reflektioner, men samtidigt
133
måste man konstatera, att det hänt så
mycket sedan han skrev sin bok, att den
verkar mycket avlägsen. Arbetslöshet,
befolkningsfrågan, tredje världens behov, nya former av teknik och hela samhällets omdaning ligger utanför hans betraktelser liksom de flesta teologers och
filosofers. Tankarna har inte hunnit i
kapp med den nya situationen.
Docenten AlfTergel, kyrkohistoriker i
Uppsala, har i en nyutkommen bok
”Kyrkan och kapitalismens kris” – varför inte också socialismens kris? –
granskat katolska och protestantiska
uppfattningar. Han finner att bägge tar
avstånd från såväl en renodlad kapitalism som en renodlad socialism men att
den katolska kyrkan genom sitt starka
hävdande av den privata äganderätten
visar sig mera avvisande gentemot socialismen än vad protestantismen gör. Bägge konfessionerna är varandra lika däri
att de bägge avvisar klasskampen och
vill verka för klassamverkan. Tergel går
inte iängre fram i tiden än till andra
världskrigets utbrott och har alltså lång
väg att gå innan han hinner fram till dagens situation.
Överhetens roll har förändrats
Vad ska man tänka om dessa ting? Det är
så mycket som ändrat sig, så mycket
som kommit till. De gamla kartorna
tycks inte vara användbara. Man får frå-
ga sig fram i hopp om att få svar – men
vilka?
Vad betyder överheten, lagar, myndigheter? Det var en kristen plikt att lyda
överheten men såväl Paulus som apostlarna förutsatte att överheten skulle vara
Gud underdånig. Man måste lyda Gud
134
mer än människor. Om kusken är galen,
sa Luther, får man ta tömmarna ifrån
honom.
Överheten skulle skydda liv och egendom. Det var man tacksam för. Mindre
uppskattat var att överheten krävde
skatt. Sammanställningen publikaner
och syndare visar inställningen. Utanför
den sektor som överheten reglerade
fanns utrymme för handlingar som bestämdes av moral och samvete. I dag har
överhetens regler och lagar blivit alltmer
omfattande och det enskilda ansvaret
desto mindre. Staten är som den påstått
traditionella franska husmodern som tar
hand om veckans lön för att sedan dela
ut efter vad hon anser rätt och rimligt.
Men också överheten har fått medtävlare om ledningen. Den ene skyller på
facket, den andre på multinationella fö-
retag.
Vi svarar med att avsäga oss ansvar.
Om samhället, det allmänna. tar vad jag
förtjänar så får det också övertaga mina
skyldigheter. Även det ekonomiska livet
är så reglerat att individen tvingas ta genvägar genom kryphål. ”Det är helt lagligt” har blivit ett talesätt som får försvara allt. Om det sedan är hedrande eller ej
– det är en annan sak. ”Förresten gör
alla så.”
”I danska staten någonting är ruttet”.
Den vanliga löntagaren eller företagaren
känner sig desorienterad. Inte kan han
som Mr Micawber i David Capperfield
säga att sparade sixpence på årslönen
leder tilllycka och välgång men sixpence
som underskott till elände och ruin. Så
enkelt är det inte. Sparbanksboken som
en gång ersatte sängbotten är inte mycket att komma med bland allt vad som
finns av sparformer, räntesatser, bonus,
utlottade vinster, subventioner, lönemöjligheter, bidrag, krediter och allt vad
det nu är. Och överheten? Förr kunde
man storma Bastiljen. Men vad gör man
nu? En privatkapitalism kan man dock
kontrollera men en överhet som är statssocialism skriver sina egna lagar.
Ordens betydelse färskjutes
En annan fråga – varför har så många
ord och begrepp ur det ekonomiska livet
fått en så negativ innebörd? Det rent sakliga tyska Geschäft har kommit att betyda skojeri. Det engelska profit har blivit
proffi dvs något tvivelaktigt. Även det
svenska förtjänst börjar bli misstänkt.
Likaså vinst för så vitt det inte är tipsvinst. Vi ska nu bara inte tala om något
så förfärligt som ”övervinst” – ett nytt
ord.
Aktieinnehav har genom kampanjen
för aktiesparande på sistone blivit något
som även hederliga människor kan ägna
sig åt bara det inte blir för mycket av det.
Nu ska regeringsledamöter deklarera sitt
aktieinnehav och det är ju tydligt att det
är mest hedervärt att inte ha några aktier
alls – i vatje fall får de inte vara värda
något. Kommunister och syndikalister
vill inte använda ordet arbetsgivare utan
säger arbetsköpare. I själva verket är det
ju riktigare och vad är det för fel med att
betala för vad man får? Men meningen
med ordet är naturligtvis att antyda nå-
got mindre hedervärt. Så har vi ”kommersialism” och vad däri ligger av oetiska motiv. Nu vill man inte ens att nä-
ringslivet ska få stödja kulturen.
Ekonomiska system kräver etik
Det har alltid funnits och kommer alltid
att finnas ohederliga affärer och de bör
sluta i domstolen. Men det räcker inte
som förklaring till att nyssnämnda ekonomiska begrepp blivit negativt färgade.
Det har säkert med en medveten antikapitalistisk propaganda att göra, en aldrig
upphörande ström av attacker. Det är
förvånande att det ekonomiska livets fö-
reträdare låtit detta ske och liksom bara
hukat sig. såtillvida har man gjort motaktioner som man angripit socialismen
men varför har man inte följt en vedertagen och beprövad regel för försäljning att
man ska tala för den egna varan och inte
spilla ord och tid på att angripa konkurrenterna? Man har övervägande hållit sig
på defensiven med de olyckliga följder
det haft. Låtit sig behandlas som en
hackkyckling.
Men viktigare är att man inom affärer
icke ger anledning till misstänksamhet
eller direkt klander. Det finns en sektor,
där ekonomiska handlingar visserligen
ligger inom gränserna för det lagliga och
även inom gränserna för vad som kan
vara vanligt för att inte säga regel men
ändå är av det slag att det utmanar rättsmedvetandet eller i valje fall ger anledning till berättigad undran. Smarthet är
icke något att beundra. Färgade sedlar,
även om de är rätt förvärvade ska man
inte befatta sig med.
Edward Heath fällde under sin tid som
premiärminister några ord om kapitalismens tvivelaktiga sidor – ett yttrande
som vädjade till självrannsakan. Vi behöver förvisso inte gå över ån för att
finna exempel på vad jag menar. ”En
förutsättning för att kapitalismen skall
överleva är att kapitalismens praktiker
inser att den såsom valje annat ekonomiskt system har sin egen etik”. Denna
sista mening är inte min utan tagen från
135
en ledare i Svenska Dagbladet förra
våren.
Att försvara oetiska transaktioner med
hänvisning till socialistiska pålagor och
doktriner är ett dåligt försvar. Vi har legitimerade läkare och auktoriserade advokater men det får inte gå därhän att
staten ska behöva lagstifta för införandet
av legitimerade företagare och affärsmän.
Låt nybyggarandan frodas
Allt detta bör vara självklart. Men det är
något annat och viktigare som måste
komma till. Måste man inte söka återvinna något av skapaodets och tjänaodets tankar i marknadsekonomin? Något
av nybyggaranda och självförtroende,
vissheten om att man tryggar framtiden
och utför ett för alla viktigt arbete i utbyte av tjänster och arbete. ”Kapitalismen
är död” – det har vi hört och kommer
man att säga så länge den lever. Den
ohämmade helt individualistiska kapitalismen levde en kort tid helt enkelt därför att den var orealistisk och i strid med
den sociala verkligheten.
Och kapitalismens kris? Än sen? Är
inte kris något som kan sporra och utvinna nya perspektiv och resurser? John
Kennedy påminde en gång om att de
kinesiska ordtecknen för kris bestod av
två figurer – en för fara och en för möjlighet. Vilken utmaning gentemot en
världskris var inte Marshallplanen? Där
fanns den goda vilja och frimodighet som
är nödvändig för att kapitalismen ska
överleva. Men kapitalismens förespråkare bör med skam tänka på att det var
finansmannen Morgenthau som ville
göra tyskarna till ett folk av torpare och
136
hantverkare medan det var generalen
Marshall och politikern Truman som
hade visionen och djärvheten att satsa på
planen. Stalin hade hellre samarbetat
med Morgenthau.
En doktrinär planhushållning ritar en
karta utan hänsyn tilllandskapet och bebyggelsen. En marknadsekonom studerar landskapet för att utvinna det bästa
för hushållning och bebyggelse och resultatet blir en levande värld av tjänster
och gentjänster, en marknad för allas
bästa.
Det är inte min sak att göra ekonomiska analyser eller ge råd. Men jag skulle
vilja ställa frågan – såväl till dem som
handlar på börsen som kyrkans teologer:
är det inte tänkbart att en framsynt
marknadsekonomi av den gemensamma
egendom som jorden utgör. bättre än nå-
got annat ekonomiskt system åt alla
skulle ge största möjliga tilldelning och
därmed komma närmast det gemensamma ägandet?
UIlandssvenskar!
Dags att registrera utlandssvenskar som skall rösta i höstens val.
Registreringsblankett kan rekvireras från ambassader och konsulat i
utlandet, från RSV, 17194 Solna och från Moderaternas utlandsvalbyrå, Box 1243, 11182 Stockholm.
Blanketten måste vara RSV tillhanda före den l juni 1985.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner