Print Friendly

Gunilla Sjöberg; Fenomenet Hagen i norsk politik

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNILLA SJÖBERG:
Fenomenetilagen
inorsk politik
Genom alltför stort strävande
efter samförstånd och bristande
handlingskraft skapade de
norska etablerade partierna själva utrymme för fremskrittspartiet. Väljarna ansåg att deras
egna värderingar och prioriteringar saknades hos de existerande partierna och stämde in i
Hagens skarpa kritik av välfärdsstaten.
Av allt att döma skulle ett parti på högerkanten inte ha lika lätt
att etablera sig här trots likheterna med stor offentlig sektor och
alltför mycket politikerbestämmande. Moderaterna lämnar
inte samma tomrum på högerskalan som Höyre och inte minst
håller partiet en högre profil. Att
14 % av svenska folket avstod
från att rösta i senaste valet är
dock en tankeställare.
Gunilla Sjöberg är statsvetare.
F
remskrittspartiet har, från att tidigare ha betraktats som en marginell företeelse i norsk politik, nu
etablerat sig som Norges tredje största
parti och som ett parti att räkna med. Med
det som bakgrund är det av intresse att
fråga sig varför fremskrittspartiet lyckades så bra och, inte minst, om det skulle
kunna hända här i Sverige också.
Hagens fremskrittsparti har kallats ett
missnöjesparti. Men vad är egentligen ett
missnöjesparti och på vad vis skiljer det
sig från andra partier? Skulle inte alla partier, som befinner sig i opposition, och
som inte är nöjda med regeringspolitiken,
egentligen kunna kallas missnöjespartier?
Men var och en vet att det bara är en speciell kategori som brukar kallas missnöjespartier. Och när kallades för övrigt
ett vänsterparti för missnöjesparti senast?
Vad som dock kan sägas vara kännetecknande för ett missnöjesparti är dess
ovilja att ta regeringsansvar. Ett parti, som
bara grundar sig på opposition och saknar egna politiska visioner, kan aldrig
framgångsrikt ingå i en regering. Genom
att tvingas konfronteras med vardagspolitiken undergräver det sitt agerande.
Miljöpartiet skulle, utifrån sitt agerande i förra valrörelsen, i allra högsta grad
kunna kallas ett missnöjesparti. Man var
inte bara uppenbart missnöjd med den
förda miljöpolitiken. Man kritiserade den
förda politiken och den traditionella politikerrollen. Men miljöpartiet kallades inte
för missnöjesparti. Snarast utmålades det
som något nytt, fräscht och spännande av
massmedia.
Tyngdpunktspartier
Sanningen är att varken miljöpartiet eller
436
fremskrittspartiet är några missnöjespartier, i ordets egentliga bemärkelse.
Möjligtvis skulle man kunna kalla dem
tyngdpunktspartier. Miljöpartiet vann
delvis sina framgångar på att väljarna
tyckte att miljön var eftersatt i svensk
politik, och att det därför var angeläget att
markera en ökad prioritering. Visserligen
ställer kanske inte alla miljöpartiets väljare upp på hela miljöpartiets handlingsprogram, men de ville förskjuta tyngdpunkten i den svenska politiken från ett
alltför materialistiskt synsätt mot ett ökat
miljötänkande.
Samma fenomen kan skönjas igen när
det gäller fremskrittspartiet. Vissa norska
väljare tyckte kanske att det gått för långt
med bidrag och höga skatter, och även om
de kanske inte sympatiserar med allt
fremskrittspartiet står för, så ville de ha en
förskjutning mot höger i den norska politiken.
Hagens höga opinionssiffror under en
tid av valrörelsen kan utifrån det här perspektivet snarast ha varit en belastning för
honom och hans parti. En så stor förskjutning mot höger var kanske inte vad alla
hans sympatisörer hade tänkt sig.
Att fremskrittspartiet kunde öka från
knappt 4 procent i förra norska valet till
13 procent är också av intresse att fundera över. Det är i och för sig ingen unik
framgång. Folkpartiets frammarsch mellan 1982 och 1985 är jämförbar. skillnaden mellan fremskrittspartiet och folkpartiet är dock att folkpartiet i tidigare val
legat på högre nivåer medan tremskrittspartiet är ett nytt parti, som inte kan vinna
framgångar genom att locka tillbaks gamla väljare.
Hagens massmediala framtoning har
ibland nämnts som en förklaring till hans
framgångar, och Hagen är utan tvekan
mycket massmedial, men det är långt ifrån
hela förklaringen.
Förklaringen är att väljarna, genom sitt
röstande, låtit fremskrittspartiet växa sig
precis så starkt som väljarna ville. Det
finns helt enkelt en efterfrågan på den politiska marknaden av de politiska ideer
och värderingar som Hagen för fram.
Kritik mot välfärdsstaten
Fremskrittspartiets politik kännetecknas
främst av kraftig kritik mot välfärdsstaten
och den får ses i relation till den politiska
situation Norge befinner sig i. Höga skatter, en stor offentlig sektor och alltför
mycket politikerbestämmande leder i
Norge, precis som i Sverige och överallt
annars där det prövas, till dålig ekonomisk tillväxt, vårdköer och låg produktivitet.
Invandrar- och flyktingpolitiken, som
man ibland av massmedia fått intrycket
skulle vara fremskrittspartiets huvudsakliga beståndsdel, skiljer sig dels i liten utsträckning från andra länders politik.
Dels är det ingalunda någon huvudfråga
för fremskrittspartiet. Enbart en fragmentarisk rasistisk politik skulle inte räckt för
att vinna så många röster som Hagen gjorde.
Väljarna vill förmodligen egentligen
inte att politiken skall vara komplicerad.
De vill definitivt inte att den skall vara
fylld med svårbegripliga teoretiska resonemang. Resonemang, som i och för sig
kan vara nödvändiga för den ideologiska
basen i politiken, men som har mycket lite
med den politiska kampanjen att skaffa.
Väljarna vill höra politikerna tala om de
frågor väljarna tycker är viktiga och de vill
ha klara besked om vad politikerna vill
göra för att lösa olika problem.
Hagen förde ut sitt budskap på ett sätt
som väljarna förstod och kände igen sig i.
Mycket förenklat kan man hävda att
Hagen helt enkelt sa hur det var.
Genom ett alltför stort strävande efter
samförstånd och en bristande handlingskraft har de norska etablerade partierna
dessutom själva skapat utrymme för
fremskrittspartiet. För ett sådant utrymme skapas när väljama anser att deras
egna värderingar och prioriteringar saknas hos de existerande partierna. En
karismatisk person, som symboliserar de
värderingar som väljarna saknar, kan fylla
det tomrum som de andra partierna lämnat. Det är vad Hagen har gjort.
Kan det hända här?
Naturligtvis skulle det kunna hända här i
Sverige också, även om det förmodligen
inte skulle ske på precis samma sätt som i
Norge. Ungefär 14 procent av svenska
folket gav aldrig något parti sin röst i valet
förra året. En hel del av dem tycker
uppenbarligen inte att det i dag finns ett
parti som är bra nog att rösta på. Mer än
var tionde svensk har alltså värderingar
och prioriteringar, som de inte tycker
finns representerade hos partierna. Och
även om värderingarna och prioriteringarna kanske till viss del finns representerade hos vissa partier, så finns det hos
dessa partier andra hinder, som gör att
man inte vill rösta på dem.
Men av allt att döma skulle dock inte
ett parti på högerkanten ha lika lätt att
etablera sig här, eftersom Moderaterna
inte lämnar samma tomrum på högerskalan som Höyre i Norge och, inte minst,
437
håller en högre profil. Måhända skulle det
kanske finnas utrymme för ett allmänborgerligt parti. Och om man tror på opinionsundersökningarna, som visar att
socialdemokratiska väljare på sistone
lämnat sitt parti, så borde det finnas utrymme för ett parti för dessa väljare.
Valrörelserna ökar i betydelse
Vad som har skett i Norge visar dessutom
att valrörelsen i sig blivit allt viktigare.
Under senare år har man, bl a i Sverige,
kunnat notera att partiledarna kommit att
spela allt större roll för partiernas framoch nedgångar. Vid sidan av dessa ”partiledareffekter” borde man nu också kunna
tala om ”valrörelseeffekter”.
Att det skulle vara något nytt, och anmärkningsvärt, att valrörelsen i sig skulle
kunna leda till speciella effekter kan kanske tyckas paradoxalt, men valrörelserna
har långt ifrån alltid varit så betydelsefulla
som i dag.
Detta beror på att väljarna under senare år har blivit allt mer rörliga delvis
beroende på att parti-identifikationen har
minskat. Men de svenska väljarna har
också förändrats från klassröstare till
åsiktsröstare. Fler och fler väljare, i synnerhet de unga, bestämmer dessutom sitt
partival sent.
Den ökade massmediala exponeringen
och bevakningen av valrörelsen har också
förstärkt dess betydelse.
Opinionsundersökningarna från Norge
visar också att det i valrörelsens slutskede
skedde tvära kast iväljarströmmarna mellan partierna.
Detta talar för allt mer spännande och
intensiva valrörelser även i Sverige.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism