Print Friendly

Guds tjänares tjänare: Vatikanens smutsiga pengar

Av Sten Niklasson | 12 januari 2018



Vatikanens ekonomiska tillgångar är omfattande, liksom strukturerna och hemlighetsmakeriet som omgärdar pengarna. Sten Niklasson gräver djupare i de påvliga finanserna och hittar skandaler, konkurser och maffiakopplingar.

Kring Vatikanens ekonomi råder sedan länge dunkel. Formellt är den uppdelad på tre ansvarsområden, vilkas reella inbördes förhållanden är praktiskt taget omöjliga att genomskåda: Vatikanstaten, Den heliga Stolen samt Vatikanbanken (Instituto per le Opere di Religione). Den ekonomiska grunden är avkastningen på den förmögenhet som ursprungligen tillföll påvestolen i samband med Lateranavtalen. Brister täcks bland annat av en kollekt, som kallas ”Peterspenningen”, och som i slutet av juni varje år upptas över hela världen.

Förvaltningen av Vatikanens ekonomi övervakas av ett antal kardinaler och innefattar flera rådgivande grupper av experter. Organisationsstrukturen är inte lättförståelig. Den inbegriper en ”Prefektur för Heliga Stolens ekonomiska ärenden”, ”Apostoliska Stolens administration av tillgångar” , ”Kardinalsrådet för studium av organisatoriska och ekonomiska problem” samt den oberoende ”Myndigheten för finansiell information”, som 2010 inrättades av Benedictus XVI.

Av alla organisationer som direkt eller indirekt befattar sig med Vatikanens ekonomi är Vatikanbanken den mest famösa. Dess ledning rapporterar till en grupp kardinaler samt då och då till påven själv. Det slottsliknande huvudkontoret bevakas av schweizergardet. Banken uppges ha drygt 30 000 hemliga konton och minst USD 10 mdr i tillgångar. Mycket tyder på att ett flertal av dessa konton öppnats för välbeställda personer utanför kyrkan, vilka på så sätt undgår skatt. Till Vatikanens tillgångar kan läggas ett antal fastigheter samt omätbara, men näppeligen realiserbara, konst- och biblioteksskatter.

Benedictus XVI utsåg 2009 bankiren Ettore Gotti Tedeschi till ordförande i Vatikanbanken med uppgift att anpassa dess verksamhet till det internationella regelverket mot penningtvätt. I maj 2012 avskedades Tedeschi på grund av anklagelser om maktmissbruk. Han lät efter sin avpollettering massmedia veta att hans insyn i bankens aktiviteter lett honom ”alltför nära sanningen”, och att han förberett avslöjande skrivelser till ett antal makthavare att öppnas i händelse av hans plötsliga frånfälle. Tedeschis huvudmän svarade med att offentligt ifrågasätta hans mentala hälsa.

Enligt Lateranfördragen är det inte ocker att låna ut pengar mot ränta, endast att ta ut ”oskäliga” vinster. Denna vida definition tillät Vatikanbanken att snabbt bli mycket framgångsrik. Numera är bankens investeringar i olika företag världen över värda många miljarder dollar. Dock sker inga investeringar i läkemedelsföretag som tillverkar preventivmedel. Lönsamheten uppges inte enbart ha berott på ränteintäkter och utdelningar, utan på att banken mot en ansenlig avgift åtagit sig att tvätta svarta pengar åt personer och företag med goda förbindelser i Vatikanen.

För att undvika den skandal som skulle bli följden om allmänheten fick kännedom om att bankens vinstmedel inte huvudsakligen gått till de kyrkliga ändamål som statuterna föreskriver utan till hejdlös expansion av bankverksamheten, rekryterade påven Paulus VI på 1970-talet en med maffian lierad finansman vid namn Michele Sindona med uppdrag att sälja tillgångar och under största diskretion flytta pengarna utomlands. Sindona gick till verket med stor energi. I tillägg till sitt ursprungliga uppdrag tvättade han via ett bolag, kallat ”Mabusi”, pengar som den brottsligt belastade familjen Gambino med flera tjänat på narkotikahandel, allt mot en provision på 50%.

Sindona rapporterade till Vatikanbankens dåvarande chef, biskopen Paul Marcinkus, som 1982 åtalades för en rad ekonomiska brott av italienska åklagare, men som aldrig kunde ställas inför rätta i Italien på grund av den immunitet han åtnjöt som anställd i Vatikanen.

När Johannes Paulus I tillträdde som påve, fick han via läckor kännedom om bankens aktiviteter och instruerade omgående kurians statssekreterare Jean Villot att inleda en undersökning. Några dagar senare fick påven underhand veta att Villot, Marcinkus och flera kardinaler hade relationer med maffian. Endast 33 dagar efter sin installation dog påven, just efter det att han avsatt Villot och meddelat sin avsikt att offentliggöra bankskandalen samt de åtgärder denna föranledde. Ihärdiga men obekräftade rykten gör gällande att Johannes Paulus I inte dog en naturlig död. Och förvisso skulle ett stort antal mäktiga män inom och utom Vatikanen ha haft mycket att vinna på att han röjdes ur vägen, innan han hann ge offentlighet åt sin plan för upprensning.

Efterträdaren Johannes Paulus II ignorerade bankskandalen och lät Marcinkus fortsätta sin ljusskygga verksamhet ända till dennes pensionering 1989, trots att Vatikanbankens kriminella aktiviteter nu blivit en offentlig hemlighet. Marcinkus bosatte sig i Sun City, Arizona, där han kort därpå avled.

Sindona dömdes av en italiensk domstol till 25 års fängelse för mordet på en känd bankir men giftmördades i sin cell 1986, sedan han låtit förstå att han förberedde ett överklagande och avsåg att avslöja en rad detaljer om samröret mellan Vatikanbanken och maffian.

1997 offentliggjordes ett memorandum författat femtio år tidigare av en anställd vid amerikanska finansdepartementet, enligt vilket nazi-kroatiska tjänstemän i andra världskrigets slutskede skickat CHF 350 miljoner till ”förvar” i Vatikanbanken. Den hemliga överföringen av vad som betecknades som ett nazistiskt rov avslöjades emellertid, när brittiska myndigheter lyckades stoppa en betydande del av beloppet vid gränsen mellan Österrike och Schweiz.

1999 stämdes Vatikanbanken i en amerikansk domstol av ett stort antal överlevande från de nazistiska koncentrationslägren. Stämningsansökan gick ut på att banken skulle ha finansierat Odessa, det vill säga den hemliga organisation som smugglade ut nazistiska krigsförbrytare från Tyskland efter andra världskrigets slut. Vissa uppgifter gör vidare gällande att Vatikanbanken dessutom finansierat Ustasha, den fascistiska rörelse som styrde Kroatien under kriget och begick brutala mord på tusentals judar och andra oliktänkande. Under senare tid har Vatikanbanken bland annat förknippats med finansiell hjälp till den Reaganstödda gerillagruppen Contras som attackerade sandinistregeringen i Nicaragua.

2012 läcktes en rad komprometterande dokument av Benedictus XVIs förre butler, vilka visade att Vatikanbanken utbetalt tiotals miljoner dollar till katolska biskopar i USA som finansiellt stöd i de skadeståndsprocesser rörande sexuella övergrepp på barn som katolska präster gjort sig skyldiga till.

Vatikanbanken var länge majoritetsägare i Italiens näst största privata bank, Banco Ambrosiani. 1978 offentliggjorde Italiens centralbank en rapport, enligt vilken Banco Ambrosiani i strid mot italienska valutabestämmelser överfört flera miljarder lire till utlandet. 1981 häktades bankens ordförande Roberto Calvi. Han släpptes mot borgen ur häktet och behöll sin ställning i banken.

Ett år senare gick Banco Ambrosiani i konkurs, sedan USD 1,4 mdr i dittills väl dolda skulder upptäckts av revisorerna. Kort därefter flydde Calvi landet med ett falskt pass, utställt i namnet Roberto Calvini. Han hade rakat av sin mustasch och hade i Genua hyrt ett privatplan till London. På morgonen fredagen den 18 juni 1982 hittade en brevbärare Calvi hängande i en byggnadsställning under Blackfriars Bridge i Londons finanskvarter. Bankirens fickor var fyllda med sten och innehöll dessutom ca GBP 15 000 i olika valutor. Dagen innan Calvis kropp hittades, hade han fråntagits alla sina uppdrag i den italienska finansvärlden. Samma dag hade hans 55-åriga sekreterare Graziella Corrocher tagit livet av sig genom att hoppa ut från ett fönster på femte våningen i Banco Ambrosianis huvudkontor.

I början ansågs att Calvis död var resultatet av självmord. På begäran av Calvis familj öppnades graven 1998, och en ny undersökning av liket ledde till slutsatsen att han blivit mördad.

2003 återupptog Londonpolisen utredningen rörande Calvis död. Redan året dessförinnan hade italienska åklagare utpekat medlemmar av den sicilianska maffian som delansvariga för mordet på Calvi. Den detektiv som ledde den italienska delen av mordutredningen, Luca Tescaroli, hade kort därefter mottagit en brevbomb med meddelandet ”Detta är ett ultimatum. Sluta!”

Vatikanbanken tvangs, för att reparera sitt skamfilade rykte, betala ut USD 224 miljoner till drabbade kunder i Ambrosianikraschen. Men historien tar inte slut här. I likhet med många andra skandaler i Italien, visade sig också denna fylld av förbluffande förgreningar och sidointriger.

År 1992 hade en herre vid namn Licio Gelli dömts till tolv års fängelse för en rad brott i samband med konkursen i Banco Ambrosiani. Kvällen innan han skulle påbörja sin fängelsevistelse försvann han, men arresterades kort därefter i Cannes.

Gelli hade varit inblandad i flertalet politiska skumraskaffärer i Italien under de föregående fyrtio åren. På 1930-talet hade han anmält sig som frivillig till den hjälpkår av ”svartskjortor”, som på Mussolinis order sändes till Spanien för att bistå Franco. Under andra världskriget hade han tjänstgjort som förbindelseofficer mellan den italienska fascistregeringen och nazistregimen i Berlin. I hans uppgifter ingick att vara informatör åt Gestapo. Efter krigsslutet skaffade sig Gelli parlamentarisk immunitet genom att bli medlem i det neofascistiska partiet MSI och kunde i skydd därav inleda ett samarbete med ett antal västliga underrättelsetjänster.

Morden på domarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino, liksom de bombattentat som 1993 dödade 10 människor i Palermo uppgavs av italienska rättsvårdande myndigheter utgöra delar i en plan för Siciliens frigörelse uppgjord av Gelli och den sicilianska maffian med stöd från Libyen.

I mars 1981 genomförde den italienska polisen en räd mot Gellis villa. Den ledde till upptäckten av en lista, omfattande 962 medlemmar i en hemlig loge inom den italienska frimurarorden, som kallades ”Propaganda due” (P 2). Det visade sig att Gelli var logens stormästare, och att listan innefattade cheferna för Italiens samtliga tre underrättelseorganisationer, arméchefen, fyra regeringsmedlemmar, 48 parlamentsledamöter, samt 160 storföretagsledare, diplomater och högre ämbetsmän. Silvio Berlusconi fanns med, liksom tronpretendenten Vittorio Emanuele och ett antal kardinaler i Vatikanens innersta krets. Polisen hittade vidare ett dokument med titeln ”Piano di rinascita democratica” (Plan för demokratisk pånyttfödelse), som innehöll riktlinjer för återinsättandet av en autoritär regim i landet.

Gelli flydde till Geneve, där han häktades efter ett misslyckat försök att ta ut en betydande penningsumma från ett bankkonto. Han lyckades emellertid fly ur fängelset och ta sig till Argentina. Efter fyra år återvände han till Schweiz, arresterades igen och utlämnades därifrån till Italien.

I juli 2005 åtalades Gelli tillsammans med ett antal maffialedare för delaktighet i mordet på Roberto Calvi. Enligt åklagarna hade Calvi mördats för att förhindra avslöjanden om Vatikanbankens tvättning av maffiapengar. 2011 frikändes samtliga åtalade för detta brott ”i brist på bevis”. Efter att ha tillbringat sina sista år i sin villa i den toscanska staden Arezzo dog Gelli 2015.

Inte heller med detta är emellertid härvan av komplotter och brott utredd. Den nuvarande påven Franciscus förklarade i början av sin ämbetsperiod att upprensningen av Vatikanens finansiella förehavanden hade högsta prioritet. Han gav det operativa ansvaret till den australiske kardinalen George Pell, som emellertid har stött på hårt motstånd i de egna leden, inte minst från biskopar och kardinaler som använt pengar avsatta för kyrklig hjälpverksamhet för lyxrenovering av sina bostäder.

Fortsättning följer

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner