Print Friendly

GU; Namn att minnas – Sven Andersson

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Sven Andersson
När ryktet spred sig att Krister Wickman nått
sina drömmars mål, nämligen att före fyllda
femti kunna dra sig tillbaka och njuta sitt otium som chef för riksbanken, ansågs det samtidigt klart att Olof Palme i avvaktan på den
väntade regeringsombildningen även formellt
skulle överta chefsskapet för utrikesdepartementet. I samband !härmed utbröt en våldsam
gissningstävlan. Vem skulle, när tiden väl var
inne, befria Palme från att behöva bära också
utrikesministerns titel?
Skulle det vara statsrådet Carl Lidbom, som
redan vid tidpunkten för Wiakmans utnämning
erbjudit sina bona officia och otåligt skrapat
med foten och hängt på låset i den avgående
utrikesministerns antichambre? Eller skulle
det vara den gemytlige miljöförstöraren Ingemund Bengtsson, som vunnit en paradoxal internationell popularitet som president vid miljövårdskonferensen i Stockholm? Eller skulle
det vara någon av våra progressiva diplomater,
typ statssekreterare Lennart Klackenberg, ambassadör Harald ”Che” Edelstam eller ambassadör Jean-Christophe Öberg? Eller skulle det
rentav vara ambassadör Inga Thorsson, som
nästan pinat livet ur sig genom att tiga ‘i mer
än ett års tid för att äntligen bli regeringsfähig?
Nej, alla dessa spekulationer kom på skam.
När regeringsombildningen helt oförmodat tillkännagavs redan den 31 oktober, visade det sig
att den som tilldelats utrikesministerns namn
var statsrådet Sven Andersson.
Och varför inte?
Det fanns, om man så vill, prejudikat på
saken. Torsten Nilsson var på sin tid partisekreterare, blev därefter kommunikationsminister, småningom försvarsminister och slutligen
utrikesminister. (Det var inom parentes sagt
då den s k utrikesledningen en gång för alla
ersattes med partistyrelsen eller vid förfall för
denna av Stockholms arbetarkommun.) Varför skulle inte ·Sven Andersson kunna göra om
bedriften?
Han har emellertid även .andra meriter för
befattningen än att ha gått i Torsten Nilssons
fotspår.
Talleyrand hade som bekant ett stående råd
till blivande diplomater: ”Surtout pas trop de
zele!” -var framför allt inte för nitisk! I det
avseendet fyller Sven Andersson de högst ställ·
da krav. Han förtar sig inte och han förhastar
sig inte. Hans uppriktiga beundrare talar i an·
ledning av detta om hans kallblodighet, de
mindre uppriktiga om hans liknöjdhet.
Porträttörens första minne av Sven Anders·
son hänför sig till ett kalas hos herrskapet
Wenner-Gren på den tid det begav sig, deras
storhetstid. Axel Wenner-Gren hade just bör·
jat engagera sig i Alweg, den enspåriga höjd·
banan, och fann lämpligt att söka intressera
Sveriges kommunikationsminister, som då rå·
kade heta Sven Andersson, för sitt projekt.
Statsrådet var hedersgäst och hade följaktligen
fru Marguerite till bordet. När gästerna bän·
kat sig i Laboratoriegatan 10:s djupa källar·
valv uppstod ett ögonblicks tystnad. Värdin·
nan kastade en häpen blick på sin totalt okän·
de bordskavaljers placeringskort och utbrast
därefter med sin mörka, gutturala röst, som
hördes genom •hela lokalen: ”Andersson …
Andersson … du måste vara ‘fin som fan ef.
tersom du har mej till bordet!”
Andersson åhörde dessa hälsningsord, höll ett
till intet förpliktande tacktal och dansade wie·
nervals med värdinnan, allt utan att tappa
fattningen – dymedelst visande gott diploma·
tiskt gry.
Sin bana började Sven Andersson som bygg·
nadssnickare i Göteborg. Han kom snart in i
SSU och fortsatte via kommunalpolitiken in i
riksdagen, där han först hamnade i andra och
småningom i första kammaren. Hans glada,
trevliga sätt och odoktrinära läggning gjorde
honom allmänt omtyckt, och år 1945 utsågl
han till partisekreterare. Redan tre år senart
inträdde han, vid mindre an 40 års ålder, som
konsult i regeringen Erlander. Den unge v~
kingen från Bohuslän, blond, gråögd och ståt·
lig, såg ut som en biperson i ”Fritiofs saga”
ifövd väls~ttande cheviotkostym. Populärpres·
sen skyndade sig oakså att kora honom till
regeringens bäst klädde ledamot – ytterligare
en diplomatisk merit, låt vara att konkurrensen, vilket förre statsminister E11lander borde
vara närmast <till att intyga, iknappast var besvärande om ens förefintlig.
Såsom en av regeringens få medlemmar ur
kroppsarbetarklassen och dessutom f d partisekreterare ansågs Sven Andersson på goda
grunder ha speciellt nära förbindelser med
”rörelsen”. Han åtnjöt följaktligen hr Erlanders synnerliga förtroende och räknades snart
nog till den inre kretsen av ”tunga” statsråd.
Ar 1951 ansågs han mogen att bli kommunikationsminister – en befattning där han om uttrycket må tillåtas inte lämnade många spår
efter sig – och år 1957 fick han förtroendet
att efterträda Torsten Nilsson även som försvarsminister. På denna post fick ‘han tillfälle
att ge prov på sin förmåga att inte förivra sig
särskilt under Wennerströmaffären. Säpo lyckades visserligen övertala honom att inte placera Wennerström i flygstaben, men han placerade i stället vederbörande i UD och när
han underrättades om det värsta förräderiet
i Sveriges historia sedan Sveaborg, meddelade
han att han inte fann anledning att avbryta
sin semester i sommarstugan på Orust. Det
kan man kalla kallblodigt.
Den sparsamma energi Sven Andersson nedlagt på försvaret har huvudsakligen ägnats åt
att avrusta detsamma. Därtill rådd av de säkerhetspolitiska experter ( =icke-militärer) som
med kansliråds titel svärmar i försvarsdepartementet har han anslutit sig till den gamla
vördnadsvärda centralförsvarsprincipen. Enkelt
uttryckt kan den sägas bestå i att när örlog utbryter församlas krigsmakten i Arvidsjaur under namnet fredsförband och med uppgift att
477
vid fiendens åträngande invänta och pacificera
denne. När det gäller värnpliktsriksdagar, regementsstrejker och IB, har Andersson först
sagt nej, sedan ja och därefter jaså med en
diplomatisk mångtydighet höjd över allt beröm.
Beträffande kompetensfördelningen mellan
hrr Palme och Andersson kan man ju överlåta åt Palme att stormskälla på USA, medan
Andersson kan få ägna sig åt den mera konventionella diplomati som förutsätter takt, diskretion och vanlig hyfsning.
Därvid kommer han säkert att ha ovärderlig
hjälp av sin hustru. Länge änkling gifte han
härom året om sig med en av de vackra flickorna Brambeck. Redan för något decennium
sedan kallades hon den diplomatiska kårens
okrönta drottning, och vad ‘hon inte känner
till om protokoll och savoir-faire är inte värt
att veta. Välutseende, väluppfostrad och välklädd blir hon utan tvivel den mest representativa värdinnan i Arffurstens palats sedan fru
Gi.inthers tid. (Annars är vår favoritkandidat
till sysslan ambassadörsdottern, statsrådinnan
Feldt, f friherrinna von Otter – detta i förhoppning om att barfotadans a la Isadora
Duncan äntligen skall bli comme il faut i regeringens representationsgemak.)
Till skillnad från Torsten Nilsson behöver
Sven Andersson inte låta utnämna någon statssekreterare till landshövding för att komma
över en lämplig bostad. I samband med sitt
giftermål härförleden flyttade han från Sundbyberg till en sexrumsvåning i von Rosenska
palatset vid Strandvägen. Och så påstår Mtonbladet att det inte förekommer någon ståndscirkulation i Sverige . ..
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner