Print Friendly

GU; Namn att minnas – Stig Strömholm

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Stig Strömholm
Grillparzer, Tyska herrar, En fransk litteratör,
Data och integritet, Vänstern och kulturinnebållet, Mot S: t Just, Juristjubileum med framtidsoro, Rätten till glömska i dataåldern, Ett
ord och dess grannar, Kan försoning reglementeras, Stort öppet kungligt elände, Blaise Pascal, Alfred de Vignys dagbok.
Vad i all sin dar är detta? frågar sig må-
hända en konfunderad läsare. Ett surrealistiskt
poem?
Men frågan kan aldrig ställas av den läsare
som samtidigt – vilket vi utgår från vara
fallet med den stora majoriteten av denna
tidskrifts publik – är finsmakare på Svenska Dagbladets kulturavdelning. Han skulle genast säga att detta är rubriker på kulturartiklar i SvD och i samma andetag tillägga att
det bara finns en person i Sverige (kanske på
jorden!), som skulle ha kunnat skriva dem
alla. Hans namn är Stig Strömholm.
Ännu för ett par år sedan var det namnet
praktiskt taget okänt utanför den akademiska
världen och närmare bestämt dess juridiska
sektion jämte den nyss nämnda kretsen av
finsmakare. Stig Strömholm hade genom sina
artiklar i SvD, avsiktligt eller icke, gjort sitt
bästa att motsvara den gamla, gängse fördomen om en excentrisk professor, och den uppmuntrar knappast några andra än just finsmakarna till närmare bekantskap. Både i frå-
ga om ämnesval och kanske framför allt stilkonst har Stig Strömholm på det hela taget
bållit sig fjärran från allmänningen. Gamla
glömda författare analyserade på ett språk,
som habitueema kallar subtilt och alla andra
snårigt men som i sin bizzarra blandning av
tysk lärdom och fransk logik framför allt försmår korta satser, har länge varit hans specialitet. Mitt personliga Strömholmsrekord
– men det kan säkert överträffas – är en
mening i en understreckare omfattande 21 rader; meningen alltså.
Dock – enligt den vedertagna vidskepelsen skall en professor inte bara vara excentrisk utan också som bekant ein Herr anderer
M einung. I den egenskapen har Stig Strömholm, avsiktligt eller icke, blivit en känd person. För ett halvsekel sedan skulle en professor här i landet för att kunna berömma sig
av att ha en annan mening vara radikal. Nu
är det som bekant tvärtom, och följaktligen är
Stig Strömholm konservativ – värdekonservativ för att begagna ett av honom själv präglat uttryck – och som sådan har han väckt
allmän uppståndelse. Det började med att han
inledde en stor debatt på SvD: s kultursida
under den enligt porträttörens mening synnerligen olämpliga rubriken ”Är konservatism
möjlig?” -en debatt, vars inlägg småningom
samlades i bokform under titeln ”Kämpande
konservatism”. Rubriken må dock vara Strömholm förlåten, eftersom artikeln inte bara gav
upphov till nyss nämnda bok utan också förmådde Strömholm att gå till botten med problematiken i en egen, långt tyngre vägande
bok, nämligen ”Sverige 1972”.
Detta är inte avsett som en lättköpt kvickhet. Även om en och annan otålig läsare kanske tycker att Strömholm inte skulle behöva
ta 500 sidor på sig för att komma underfund
med att han måste avstå från att vara socialdemokrat, så har denna otåliga läsare fel.
Strömholms bok är trots sitt avskräckande
omfång värd att läsas och att läsas om igen.
Den är något så ambitiöst och i Sverige sällsynt som en systematisk analys av våra stora
samhällsfrågor ur ideologisk synpunkt och
denna analys, som leder fram till ett förkastande av socialismen och ett accepterande av
värdekonservatismen, bygger på en inträngande diskussion under vilken författaren håller domedag med sig själv.
Boken har recenserats i denna tidskrifts
spalter och skall här inte recenseras på nytt.
Men det förtjänar framhållas att ”Sverige
1972” inte uteslutande är en djupsinnig tankeövning. Förvisso är den imponerande i sin intellektuella energi, sin vilja till systematik och
klarhet. Men man skall icke låta avskräcka
sig av den grundlärde professoms juridiska
376
skarpsinne och humanistiska bredd. Hans bok
är inte någon vetenskaplig avhandling, utan
en mycket personlig bekännelseskrift, där han
genom självrannsakan söker komma fram till
en hållbar livs- och samhällsåskådning. I denna självrannsakan saknas varken ironi eller
självironi, varken humor eller självkritik. Ja,
Strömholm kan tillåta sig en tankeflykt, som
endast mycket uppmärksamma läsare av hans
understreckare skulle kunna misstänka honom
för. De övriga läsare, som måhända skrämts
av hans ibland något invecklade resonemang
och däremot svarande satsbyggnad, bör inte
underlåta att stifta bekantskap med Strömholm, när han släpper gäcken lös, vilket just
sker i de satiriska avsnitten av ”Sverige 1972”.
Stig Strömholm föddes år 1931 i Boden
som son till en i förtid bortgången officer och
är f ö själv en mycket aktiv och ansvarsmedveten kapten i pansartruppernas reserv. Man
skulle knappt tro det när man ser honom,
men under den snarast veka ytan, som kan
föra tanken till en abbe under det stora seklet, finns en hård kärna av beslutsamhet, målmedvetenhet och viljestyrka. När han någon
gång förfaller till självbespegling är han benägen att tro att det militäriska i hans natur
som ett slags komplement framlockat sinnet
för det subtila, det sällsynta och det sällsamma. Det ena skulle inte kunna existera utan
det andra, därav balansen i hans harmoniska
läggning. Hur det nu kan förhålla sig med den
saken, blev han fil kand 1952, jur kand 1957
och jur lic 1960, allt i Uppsala. Ar 1964 blev
han dr jur i Miinchen och två år senare disputerade han i Uppsala på en avhandling
med titeln ”Le droit moral de !’auteur”. Som
om han inte vore tillräckligt abstrakt redan
som det är, heter hans juridiska specialitet
immaterialrätt.
Han satt ting 1958-60, blev fiskal i Svea
hovrätt 1961, fick en forskartjänst hos statens
råd för samhällsforskning 1966 och blev samma år docent i jämförande rättsvetenskap vid
Uppsala universitet. Ar 1969 utnämndes h•
till professor där i allmän rättslära. Förutoa
fortsatta studier i immaterialrätt har han aiJt.
så sedan dess publicerat det digra verket 011
”Sverige 1972” och för inte länge sedan dessutom en förintande kommentar till det D)1
grundlagsförslaget. Aftonbladet & Co har hd
ler inte försummat att utpeka denne svårett
ketterade man som ”högerextremist” och btJDo
tat ihop denne intelligensaristokratiske indil”ldualist med samhällskritiker av typ advoki
Lennart Hane. I början torde Strömholm –
ovan som han var vid atmosfären utanför d
fenbenstornet – ha tagit angreppen hårt, mes
numera tycks han ha insett att de är lib
ofrånkomliga som futila.
Hur hinner han? Han är onekligen Cl
mångsysslare: akademisk lärare och forskaR,
kulturpublicist, politisk polemiker och god fa.
miljefader därtill, samt, låt oss för all del iJio
te glömma det, reservofficer. Men han är Cl
man som kan organisera sin tid och har soba
vanor. Han dricker inte sprit, röker inte tobal
och stiger enligt förljudande upp varje m01
gon klockan sex för att efter att ha läst någn
sidor Homeros – på originalspråket give ·
– tillbringa en timme på hästryggen. Däref
är han beredd att börja dagens id. Är ha
verkligen så övernaturligt omänsklig? Han Br
själv svara på frågan med de vemodiga sb•
raderna i hans bidrag till SvD: s serie ”Des
lustgård, som jag minns”, ett bidrag som 1’1
betitlat ”Idyll modell/40”: ”Ett sista drag hl
det varma lampljusets och den goda frihetcl
lustgård: där fanns inte längre någon trädgårdsmästare. Om det förhåller sig så, att da
är rådligare och bättre för den fortsatta va»
ringen att minnas slagfält och grussträckor1
att se tillbaka på lustgårdar, då är W,.
trädgårdarna utan den auktoritative väbt
ren de allra farligaste. De föder lojalitet, i
det kanske varit matnyttigare med op~
tion.”
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner