Print Friendly

GU; Namn att minnas – Harald Edelstam

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
\!
Namn att minnas
Harald Edelstam
Den uppmärksamme vandraren på Djurgården
i Stockholm kan inte underlåta att förr eller
senare stöta på Edelstams väg. Den är dock
inte uppkallad efter Harald Edelstam – trots
att man redan i rikets metropoler kan finna
exempelvis Dag Hammarskjölds väg, Dag
Hammarskjöldleden etc. I själva verket torde
den vara avsedd att hedra minnet av en aktningsvärd lagstiftare och konstfrämjare, justitierådet Axel Edelstam, som på sin tid var
såväl ordförande i Sveriges allmänna konstförening som preses i Konstakademien.
Han är emellertid knappast släktens – före
Harald – mest berömde ledamot. Såsom så-
dan lär man få räkna ättens själve grundare,
den så förhållandevis sent som år 1809 i adligt stånd upphöjde Gustaf Fahlander. Den
förste Edelstam, som slutade sin bana som
landshövding i Västerbottens län, var en av
hjältarna under 1808-9 års finska krig, och
det var för sina bedrifter som sådan han adlades. Att dessa bedrifter gått till eftervärlden
beror väl framför allt på att de besjungits av
Runeberg i ”Fänrik Ståls sägner”, där Fahlander i en dramatisk episod figurerar som Sandels’ närmaste man: ”Och den tappre Fahlander han dröjde ej mer …” Det är uppenbarligen mindre på den blide konstälskaren än
på den tappre krigaren vid Virta bro, som
Harald Edelstam brås när han hemför sina
landsmän i säkerhet.
Numera finns det två sätt att göra diplomatisk karriär. Det ena är det gamla vanliga,
konventionella för att inte säga reaktionära,
representerat av namn som låt oss säga Erik
Boheman och Gunnar Hägglöf. Det andra är
det moderna, okonventionella och om inte
direkt revolutionära, så åtminstone revolutionerande, representerat av exempelvis Lennart
Klackenberg och Jean-Christophe Öberg. Det
förra är förknippat med begrepp sådana som
neutralitet, objektivitet, opartiskhet, protokoll,
lojalitet och diskretion. Det senare är förknippat med begrepp sådana som engagemang,
subjektivitet, partitagande, publicitet och indiskretion.
Man kan kanske säga att det är först sedan
den gamle juristiske Östen Unden lämnade
UD och efterträddes av en ordförande i Stock·
holms arbetarkommun, som den tidsenligare,
mera samhällstillvända eller rättare samhälbomstörtande diplomatin börjat tillämpas. Men
ära den som äras bör. Det var inte Klackenberg eller Öberg, som kom först när det gällde
att introducera den nya diplomatiska tekniken
i svensk utrikesförvaltning. Det var Harald
Edelstam.
Riktigt när Harald Edelstam övergick från
den reaktionära till den revolutionerande
diplomatin är svårt att med bestämdhet fixel’3,
men då han i början av detta decennium för
första gången framträdde som vänsterradikal
gerillakämpe kom det onekligen som något a1
en överraskning för hans gamla vänner och
bekanta hemma i Sverige. Edelstam – sonson
till en häradshövding och son till en kammar·
herre – började nämligen sin verksamhet i
utrikesförvaltningen som en nästan karikaty·
ristiskt konventionell ung diplomat. Ar 1939,
sedan han efter avlagd jur kand-examen an·
tagits som attache i VD, var han djupt medveten om sin nya värdighet. Han umgicb
ogärna med andra utomstående än sveagar·
dister, han bar näsduken instucken i manschetten, och den örnnäsa till vilken han nå·
gon gång förde denna duk hölls högt i vädret
Snart skulle han emellertid få stifta bekant·
skap med tillvarons allvar i form av krigsårens
bistra realiteter. Krigsutbrottet upplevde han
som attache vid beskickningen i Rom och efta
ett år i Berlin placerades han år 1943—44
som attache vid svenska generalkonsulatet i
Oslo. Det blev på många sätt avgörande för
honom. Sverige hade som bekant vid de!lll1
tid ingen beskickning i Oslo och generalkonsulatet var vårt lands högsta diplomatisb
myndighet i Norge. Det var därmed också en
replipunkt för alla norska patrioter. Nu uppkom legendbildningen om ”den sorte Pimpernel” – en benämning härledd ur Edelstams
likhet med en zigenarprimas eller indianhövding – som dolde norska motståndsmän i sin
källare. Själv har Edelstam klokt och klädsamt
nog varit förtegen i detta avseende. Att de
historier om hans bedrifter, som den gången
vann spridning och nu av massmedia upprepats
isamband med den chilenska tragedien, innehåller mer än ett korn av sanning kan knappast betvivlas. Till de rena legendernas värld
kan man nog däremot förvisa påståendet om
att han efter sin hemkomst skulle ”bestraffats”
med att få sitta och sortera papper på UD:s
vind. Eldiga eftermiddagsjournalister tycks anse att det går en rät linje mellan Edelstams
verksamhet i Norge och den för vilken han
30 år senare vunnit berömmelse. Den synpunkten kan diskuteras. Däremot ligger det
onekligen nära till hands att förmoda, att
Edelstams upplevelser i Norge var en psykolo- ~sk förberedelse för den okonventionella typ
av diplomati han senare skulle företräda.
Tills vidare fortsatte han emellertid med
den konventionella. Efter att under ”skördetiden” ha varit utrikesministerns handsekreterare pendlade Edelstam under 50-talet mellan UD och Warszawa, Haag och Wien för
att år 1962 bli generalkonsul i Istanbul. Fyra
år senare blev han sändebud i Djakarta. Riktigt vad som förvandlade Edelstam från en
äventyrslysten men mycket ståndsmedveten
playboy till en vänsterradikal frihetskämpe är
som ovan framgått inte fullt klart. När han
år 1969 utnämndes till ambassadör i Guatemala väckte han i varje fall snart uppseende
ej blott genom att hålla sig med en gris som
gårdvar i stället för en hund utan framför allt
genom att hålla öppet hus för sina vänner och
meningsfränder i den guatemaltekiska guerillan. Tack vare en lycklig slump råkade Edelstams sinnesändring i tiden sammanfalla med
427
en liknande sinnesändring hos utrikesledningen,
och som svenska regeringens sändebud i Allendes Chile, dit han anlände 1972 och som
då blivit ett av den svenska biståndsverksamhetens huvudmottagarländer, passade givetvis
Edelstam som hand i handske. Denna gång
hängde alla bitarna i pusslet samman: den
regering hos vilken han var ackrediterad hade
också hans öppet uttalade politiska sympatier.
Naturligtvis har situationen efter den desperata militärkuppen blivit mera problematisk,
men att Edelstam redan hunnit utföra en uppseendeväckande insats för att skydda icke blott
svenska medborgare utan också latinamerikanska vänstermän från skilda länder mot
övergrepp från juntan är uppenbart. Sedan
veckor hör han till eftermiddagspressens förklarade hjältar, där han från den till ”gerillanäste” förvandlade kubanska ambassaden –
Sverige är givetvis Kubas skyddsmakt i Chile
– ”med fara för eget liv” leder befrielseaktionerna, som nu skall ha räddat flera hundra personer. Det är som om man såg den tappre Fahlanders vålnad. Själv säger Edelstam
mera nyktert att det nog dröjer innan man
kommer sig för med att skjuta ned den svenske ambassadören.
Hur som helst skall man inte underskatta
betydelsen av all denna publicitet kring den
svarta nejlikan, som blivit röd. Klackenberg
och Öberg har kommit alldeles i skuggan.
Sveriges utrikesförvaltning har fått sin egen
Robin Hood, eller kanske snarare Che Guevara. Ett memento, kanhända, för alla rätttrogna hemmavarande aspiranter på utrikesministerposten?
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner