Print Friendly

Gott och ont i politiken
Inflation i rättigheter

Av Maria Eriksson | 14 september 2012

”Det pågår en kamp med mänskliga rättigheter som slagfält.” Det hävdar Paulina Neuding, chefredaktör för Magasinet Neo. Svensk Tidskrift intervjuade henne om varför hon, tillsammans med tre medgrundare, valde att starta organisationen Freedom Rights Project. Och om hur man i en globaliserad värld där olika moraliska uppfattningar ska samsas, avgör vilka de mänskliga rättigheterna är.

”Mänskliga rättigheter är en av de bästa uppfinningarna mänskligheten har gjort.” Paulina Neudings ordval ger en antydan om hennes syn på hur dessa rättigheter kommer till. Om mänskliga rättigheter existerar i en idévärld, så måste de likväl plockas ner och omsättas i praktik genom en politisk och juridisk process som får rymma ett mått av pragmatism.

– Man måste vara pragmatisk. Att länder som Turkiet, Ukraina och Ryssland ställt sig under Europadomstolen och att dess domar följs är fantastiskt. Därför finns det en poäng att vi i Sverige underkastar oss det här systemet, även när vi har invändningar mot hur Europadomstolen dömer. Jag menar ju att Europadomstolen har tolkat sitt mandat alldeles för brett i vissa frågor, vilket är ett demokratiskt problem.

– I Storbritannien har man varit starkt kritisk mot domstolen, vilket resulterade i Brightondeklarationen nyligen. Den försvårar för offer för människorättsbrott att ta sina fall till domstolen, men löser inte problemet med domarnas juridiska aktivism.

Europadomstolens katalog över mänskliga rättigheter är sedan 1995 även svensk lag. I dag finns ett konstitutionellt skydd för mänskliga rättigheter som inte fanns där tidigare. Paulina nämner Centrum för Rättvisa och deras roll för att driva dessa frågor i Sverige.

– Det har hänt mycket i Sverige, och detta är faktiskt en av Alliansregeringens stora bedrifter. Vi har sett en rättighetsrevolution i Sverige. Bland annat genom att man tog bort uppenbarhetsrekvisitet i regeringsformen, vilket innebär att domstolar nu ska bortse från lagar och beslut som står i strid med högre lag, som det heter. Men förändringarna har också skett genom juridisk aktivism, som Centrum för Rättvisas arbete.

– Däremot har den politiska debatten inte bidragit så mycket till förändringen. Det är faktiskt snarare resultatet av enskilda eldsjälars arbete.

Men det finns saker som återstår att förbättra. Skyddet för äganderätten borde bli starkare menar Paulina som ger sin förklaring till varför det inte ser ut så.

– Det hänger nog ihop med den svenska konsensuskulturen. Om majoriteten bestämmer att ditt hus ska rivas är det så. Detta har kommit att ifrågasättas på senare år, tack vare att vi är anslutna till Europakonventionen, men också tack vare att Centrum för Rättvisa har drivit fall av expropriering till domstol.

– Europakonventionen har betytt mycket för Sverige i det avseendet. Vi var väldigt självgoda när vi skrev under konventionen på 1950-talet. Då räknade vi med att den inte skulle vara ett problem för oss, eftersom vi bara bekräftade vilket rättvist land Sverige var. Sedan dess har Sverige dömts en rad gånger, vilket har gett svenska politiker viktiga lärdomar.

Internationellt sett finns det andra problem. ”Det pågår en kamp med mänskliga rättigheter som slagfält”, hävdar Paulina Neuding. Det är också anledningen till att hon tillsammans med tre medgrundare valde att starta organisationen Freedom Rights Project, som ägnar sig åt forskning kring hur människorättsbegreppet har försvagats de senaste decennierna, och som opinionsbildar för att vända trenden. Bokmanus, rapporter och konferenser är på gång.

– Det pågår en inflation i rättighetsbegreppet och det finns två stora problem med detta: Diktaturer utnyttjar det genom ta fasta på relativismen. Exemplet är när Kuba säger: ”vi har ju fri sjukvård, det har inte USA”. Men det finns också ett problem med att vi slår fast att något är en mänsklig rättighet eftersom vi då krymper utrymmet att besluta över frågan politiskt.

– I Europa finns ytterligare en dimension: När Europadomstolen till exempel slår fast att bidrag kan vara en mänsklig rättighet, så inskränker vi den nationella politiska domänens utrymme att att fatta beslut i frågan. Då bygger man in socialdemokrati i grundlagen, via domare i Strasbourg som inte är folkvalda.

Det finns en tendens, inte minst i Sverige, att göra felslutet att allt som är gott, eller nödvändigt, också måste vara en mänsklig rättighet. Men det synsättet i kombination med tanken att mänskliga rättigheter är odelbara leder till problem.

– I EU har man slagit fast envars rätt till gott konsumentskydd, till exempel. Visst, driv gärna det. Men det har inget att göra med rätten att inte bli torterad.

Men hur avgör vi, i en globaliserad värld där olika moraliska uppfattningar ska samsas, vad som ska upphöjas till att bli en mänsklig rättighet?

– Det är viktigt att inte bli relativist. Vi ser särskilt på yttrandefrihetens område hur enskilda grupper försöker inskränka friheten att tala fritt med hänvisning till ”rätten” att inte bli kränkt. Muhammedkarikatyrerna har väckt krav på en global ”rätt att slippa religiöst hån” till exempel. Och i Frankrike drar man människor inför rätta för uppmaningar till bojkott av israeliska varor, vilket kallas ”uppmaning till diskriminering på grund av nationalitet”. Det är viktigt att inte ge efter för den sortens krav på inskränkt yttrandefrihet.

Vi har rätt att inte bli fysiskt kränkta, menar Paulina.

– Vi lever i en exceptionell tid och plats såtillvida att våldtäkt inom äktenskapet är ett brott, till exempel. De flesta samhällen har inte sett på det som vi gör. Sett ur det perspektivet är det säkert lätt hänt att man blir relativistisk. Men vi har ju rätt!

Vissa rättigheter är tydliga, till exempel rätten att inte bli torterad. Och de rättigheterna ska vara de samma för alla människor.

– Idén med mänskliga rättigheter är att de inte ska relativiseras. Vi kan inte säga att olika grupper ska ha olika rättigheter.

Däremot kan vi diskutera vilka rättigheterna ska vara. Till skillnad från rätten att inte bli fysiskt kränkt kan yttrandefriheten inte vara absolut, menar Paulina.

– Tänker man efter vill vi inte att den ska vara det. Vi vill inte att den som bryter mot sekretess, uttalar hot eller ägnar sig åt förtal ska omfattas av yttrandefriheten. Man måste göra en inskränkning.

Hur den inskränkningen ska se ut blir då något vi får resonera oss fram till. ”Det finns ingen formel.” För egen del anser hon dock att USA:s förhållningssätt är mer rimligt, där man nöjer sig med att förtal mot en enskild person eller uppvigling inte är tillåtet – men där det inte är brottsligt med hets mot folkgrupp.

Det låter som en komplicerad uppgift Freedom Rights Project har tagit på sig. Att verka för universella mänskliga rättigheter, som är lika för alla. Samtidigt som det i vissa fall är en öppen fråga exakt hur rättigheterna ska se ut. Principfasthet och pragmatism på samma gång. I en värld där synen på vad som är rätt och fel, gott och ont inte alltid sammanfaller är det kanske det enda möjliga förhållningssättet.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.

Läs mer ur vår serie Gott och ont i politiken:
För en friare värld, intervju med Mats Johansson om tankesmedjan Frivärld (7/9)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner