Print Friendly

Gösta Bohman; Palmebilden

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GÖSTA BOHMAN:
Palmebilden
Den som vill fördjupa sig i Olof
PaJmes roll i svensk politik och
vinna ökad klarhet om vad som
skedde bakom det som syntes
ske, får av Gösta Bohman rådet
att studera den nyligen utkomna
boken av Björn Elmbrant parallellt med Bertil Ostergrens ”Vem
är Olof Palme?”
Elmbrant har tecknat en
fängslande bild av Olof Palme.
Han har däremot inte lyckats i
fråga om beskrivningen av den
faktiska och politiska bakgrunden för bedömningen av Palme.
Riksdagsman Gösta Bohman
har varit ekonomiminister och
ordförande i Moderata samlingspartiet.
D
et är ingen dålig bok som Björn
Blmbrant åstadkommit om Olof
Palme. Den är tvärtom välskriven, lättläst, intressant och i många hänseenden klarläggande. Skildringen av personen – eller personligheten – Olof
Palme kommer säkert att uppfattas som
trovärdig av både anhängare och vedersakare. När förlaget på bokens omslagssida emellertid gör gällande, att Blmbrant
demaskerar några av ”myterna om vår
tids mest kontroversiella men kanske
också mest betydelsefulla politiker”, torde detta bara i så måtto vara sant, som
Blmbrant lyckats teckna en fängslande
bild av den kontroversiella, begåvade, intellektuellt rörliga och temperamentsfulla
människan. Däremot inte i fråga om beskrivningen av den faktiska och politiska
bakgrunden för bedömningen av den ”betydelsefulla politikern”. Blmbrants hantering av källmaterialet lämnar mycket övrigt att önska. Han är – skriver Gunnar
Wetterberg i en recension i LO-tidningen
– ”radioreportern som bara bryter in ett
par-tre meningar i intervjun för att föra
sin egen kommentar vidare”.
Blmbrant säger sig vara socialdemokrat. Just därför borde han ha eftersträvat
strikt objektivitet och kritisk källgranskning. Att skriva en biografi – en levnadsbeskrivning- av en ledande politiker kan
inte bara syfta till en värdering av dennes
personliga egenskaper. Föremålet kan
aldrig isoleras från övriga aktörer på den
politiska scenen. skådespelets innehåll
och mening är beroende av de allmänna
förutsättningar – de bindande scenanvisningar – som råder.
Just i dessa hänseenden uppvisar Blmbrants biografi påtagliga brister. Han har
förbigått, förenklat eller förvanskat företeelser och fakta, ägnade att belysa Olof
PaJmes motiv och handlingar.
Elmbrant har som journalist gjort sig
känd som veritabel moderatätare. Detta
avspeglas i Palme-boken. Genom här och
var lämpligt inflikade nedsättande eller
dåligt underbyggda stickord mot moderata samlingspartiet och dess företrädare,
– som jag här inte skall gå in på- bekräftar han ytterligare sitt beroende av sina
egna förutfattade meningar.
östergrens Palme-bok
Ar 1984 gav den för några år sedan tyvärr
avlidne ledarskribenten i Svenska Dagbladet Bertil Östergren på Timbros förlag
ut boken ”Vem är Olof Palme?”. Den
möttes av ramaskri från Olof Palme själv
och från fräna kritiker inom det socialdemokratiska etablissementet. Den tegs
-vågar jag påstå- till sist i stort sett ihjäl.
Bertil Östergren var förvisso icke socialdemokrat. Hans bedömning av Olof
Palme kan sägas vara präglad därav. Men
det är likväl svårt, att i hans redovisning
av de politiska fakta och förlopp på vilka
hans värderingar vilar, finna blottor i sakligt hänseende motsvarande dem som
kännetecknar Elmbrants biografi. En biografi som förlaget presenterar som ”den
efterlängtade första biografin över Olof
Palme”. Ett felaktigt och minst sagt oförsynt påstående!
Den som vill fördjupa sig i Olof Palmes
roll i svensk politik och vinna ökad klarhet om vad som skedde bakom det som
syntes ske, bör parallellt studera Elmbrants och Östergrens böcker. Elmbrants
historieskrivning kommer – hur flyhänt
den än må vara – inte att mötas med
störst trovärdighet.
563
Nationellt intresse eller partitaktik?
Olof Palme var patriot. Samhällsnyttanskriver Elmbrant – ”vägde för honom
ofta tyngre i vågskålen än snäva partiintressen”. Landets bästa var vägledande
för hans handlande i kritiska lägen.
Jag håller med författaren i hans första
påstående. Olof Palme var patriot. Likaså
vad gäller det andra, men bara under den
förutsättningen, att socialdemokraternas
fortsatta regeringsutövning skulle vara
bättre för Sverige än andra alternativ. Annars inte. Vid stora och avgörande ställningstaganden av nationell betydelse under 1960- och 1970-talet – bland annat
det försvarsbeslut under andra hälften av
1960-talet som bröt borgfreden rörande
vårt försvar, frågan om Sveriges anslutning till EG och kärnenergins fredliga utnyttjande – blev Olof Palmes vägval helt
avhängigt av hans farhågor för att partiet
skulle splittras. Det långsiktiga nationella
intresset fick vika för det kortsiktiga partipolitiska.
Olof PaJmes starka till synes personliga
engagemang i Vietnamfrågan torde också
mera ha påverkats av partitaktik än av
hänsynen tilllandets bästa. Jag har, då frå-
gan var aktuell, vågat påstå, att hans
okontrollerade utfall mot USA hade sin
grund i hans egna och regeringens farhågor för att ”vänsterkrafterna” i Sverige
skulle ta över den växande folkopinionen
mot USA:s militära insatser i Ostasien.
Tidigare har detta bestridits från socialdemokratiskt håll. Trots att den dåvarande utrikesministern Torsten Nilsson personligen öppet för mig bekräftat mina
uppgifter.
När historiens damm numera lagt sig
över händelserna i slutet av 1960-talet
och början av 1970-talet har alltfler inom
564
partiet – nu senast Blmbrant – medgivit
att jag haft rätt. Detta behöver inte innebära, att Olof Palme inte blivit alltmer intensivt personligt engagerad. Men han
spelade över. Hans utpräglade sinne för
det dramatiska fick ursäkta klar faktaförfalskning. Och det ledde dessutom till
brytning med de neutralitetsgrundade
principer som Östen Unden dragit upp
redan på 1950-talet och vilka bland annat
ledde till den så kallade Hjalmarsonaffären.
Blmbrant förtiger att moderaterna
åberopade just dessa vedertagna principer när vi som villkor för att skriva på
uppropet för fredsförhandlingar och
bombstopp krävde att detta skulle riktas
till båda de stridande parterna – ett krav
som vi till sist fick igenom.Men dessförinnan hade jag av Aftonbladet blivit beskylld för att vara ”en säkerhetsrisk” och
av Dieter Strand i samma tidning jämförd
med Adolf Hitler.
Blmbrant godtar i stort sett den vedertagna socialdemokratiska historieskrivningen rörande skeendet julen 1972 samt
motiven till Olof PaJmes julaftontelegram
till president Nixon efter sitt någon dag
tidigare gjorda ”Treblinka-uttalande, i vilket han jämförde de amerikanska julbombningarna med bl a Hitlers judeutrotningar. Blmbrant nöjer sig i stort sett
med att hänvisa till att ”den reträtt”- som
jag i mina memoarer påstått att telegrammet till Nixon utgjorde- ”enligt två historiker i själva verket bara var en anklagelse
för att USA brutit mot sin författnings och
frihetstraditions grunder”.
De två historiker Blmbrant hänvisar till
(Alf W Johansson och Thorbjörn Norman. Se SvT 7/ 89, s. 460) har visserligen i
den på Tidens förlag i våras utgivna boken ”Socialdemokratins samhälle” gjort
detta enligt min mening osannolika på-
stående. Den vetgirige behöver för att få
detta klart för sig, bara lägga de två texterna bredvid varandra – den ena dagens
hätska Treblinka-uttalande och den andra
dagens försonligajulaftonstelegram. Samt
därvid beakta att USA:s mycket hårda
Sverigereaktion blivit känd för Olof
Palme mellan de två försändelserna.
Mellan raderna uttrycker Blmbrant
onekligen viss förvåning över Olof PaJmes ordval i det första uttalandet. Men
han försvarar det: ”Även om Palme retade
Hans utpräglade sinne för det dramatiska fick ursäkta klar faktaförfalskning.
en del svenskar till vanvett med sitt provokativa uttalande, var det inte onaturligt att
en svensk regeringschef använde ett så
idealistiskt och dramatiskt språkbruk”.
Idealistiskt? Och Blmbrant tillägger:
”Även om det inte var tänkt på det sättet . .. stärktes socialdemokraterna inför
1973 års val. ”Inte tänkt på det sättet”?
Blmbrant motsäger sig genom att apostrofera ”den mobilisering av partiets
väljare som därmed åstadkoms” samt talar om ”stigande valtemperatur”. Och om
hur socialdemokratiska valarbetare
”tvingades ur vinteridet ut på gator och
torg”.
Blmbrant medger, att vi i dag vet att
FNL ”efter befrielsen inte kom att betyda
någonting. Det var det nordvietnamesiska
kommunistpartiet och militären som tog
över”. Men han förbigår helt Olof PaJmes
passivitet och tystnad om händelseutvecklingen efter Parisfreden. Hans likgiltighet då det gällde det hämningslösa
förtrycket från Nord-Vietnams sida,
terrorn och förföljelserna samt de hundratusentals människor som tvingades fly
från förintelsen, tyder inte på att det var
enbart personlig medkänsla, förtvivlan
och vrede som drev fram hans juluttalanden. När sanningen om Nord-Vietnam
och FNL avslöjades, då tycktes han också
ha förträngt sin försäkran om att demokratin i Vietnam ”i betydligt högre grad
representerades av FNL än av Förenta
Staterna …”
Lotterivalet 1973
Elmbrant erinrar- stillsamt och i korthet
– om socialdemokraternas bekymmer
våren och sommaren 1973. Han citerar
den avgående LO-ordföranden Arne
Geijer som vid LO:s 75-årsjubileum varnat: ”Kanske har vi inte sedan 1932 stått
så nära ett valnederlag som nu …”
Socialdemokraterna vann trots detta valet, i så måtto som de med kommunistisk
hjälp kunde sitta kvar, trots att antalet socialistiska mandat inte blev flera än de
borgerliga. Den famösa lotteririksdagen
inleddes.
Att Palme efter ”lotterivalet” inte avgick och att de borgerliga inte framhärdade i sina krav på avgång motiverar Elmbrant med att en borgerlig regering iså fall
skulle ha blivit ”en ministär på socialdemokratisk nåde” – ett minst sagt
dubbelbottnat argument. Socialdemokraterna ledde ju nu under tre år ”en ministär
på borgerlig nåde”.
565
Radikal vänstervridning
”Lösryckta detaljer från den socialdemokratiska partikongressen 1975 och LOkongressen året därpå kom som en skänk
från ovan för moderaterna” – skriver
Elmbrant rörande den radikala vänstervridning som – med rötter i det sena
1960-talet- präglade socialdemokraternas framträdande inför 1976 års val. Det
hot mot Sveriges fria ekonomi som då
kom till uttryck och som – om det hade
förverkligats skulle ha förändrat hela vårt
samhällssystem – betraktar alltså journalisten Elmbrant enbart som ”en partitaktisk skänk”. Bakom socialdemokraternas
och LO:s gemensamma näringspolitiska
rapport, stod emellertid en massiv kärna
av arbetarrörelsens politiska krafter. Rapporten – som partikongressen ställde sig
bakom – bestod inte bara av fromma till
intet förpliktigande ord. Den förtjänade
tvärtom att tas på allvar. Och det gjorde vi.
Inte av taktiska skäl. Utan därför att vi utgick ifrån att socialdemokraterna menade
vad de skrivit och beslutat.
Allvar är inte Elmbrants starka sida.
Om han överhuvud läst rapporten? Han
var dock inte ensam i sin likgiltighet inför
de socialdemokratiska radikala framtidsvisionerna. Sedan jag själv hösten 1975
och främst våren 1976 i anförande efter
anförande gjort mitt bästa att övertyga
lyssnare och media om vidden av våra farhågor och om hur väl underbyggda de var
i de socialdemokratiska dokumenten,
gick plötsligt Thorbjörn Fälldin på försommaren 1976 in i debatten. Han sparade inte på kraftuttryck. Då plötsligt blev
det eld i mediabrasan. Socialdemokraterna kom i försvarsposition och började slå
till reträtt, en reträtt som blev alltmer
patetisk och snitslades med allt fler bort- 566
förklaringar: Den socialdemokratiska
partistyrelsen hade inte menat vad den
beslutat. Innebörden var en annan än vad
rapporten gav uttryck åt. Särskilt Gunnar
Sträng fann situationen alltmer olidlig.
Denna grundläggande ideologiska debatt och dess troliga konsekvenser för
1976 års valutgång viftar Blmbrant först
bort med den partitaktiska reflektionen
om ”skänken från ovan”. Men bara några
rader längre fram i boken gör han i sak ett
slags helomvändning: ”Medan alltså socialdemokraterna i regering och riksdag
lät kursen gira en aning i borgerlig riktning för att utan majoritet ändå kunna
klara besluten, befästes och möjligen
också skärptes den radikala politiken av
partikongress och LO-kongress”.
Dubbelmoralen – för att använda en
förenklad term för vad som ägde rum i det
socialdemokratiska partiet – hade, och
har alltjämt sin grund i att den socialistiska löftes- och utjämningspolitiken med
tiden kommit att alltmer stå i strid med
ekonomiska realiteter och med den liberala ”frihetsvåg” som svept fram inte bara
genom vårt land utan hela vår omvärld.
Kjell-Olof Feldt och hans pojkar i finansen samt LO:ledningen med Stig Malm i
täten har alltmer kommit att framstå som
företrädare för de växande ideologiska
klyftorna i partiet.
Sommaren 1976 – efter de två Hagauppgörelserna och de första stora internationella oljeprishöjningarna samt den
misslyckade svenska så kallade överbryggningspolitiken-befann sig Sverige i
en ekonomisk kris allvarligare än någon
tidigare efter första världskrigets slut.
Svenska folkets insikter i vad krisen krävde, utgjorde en viktig förutsättning för att
en krispolitik värd namnet skulle lyckas.
Detta hade alla ekonomer – och självfallet den nye ekonomiministern – klart för
sig.
Opposition utan samhällsansvar
För Olof Palme var emellertid opposition
för oppositionens egen skull viktigare än
landets ekonomiska hälsa. ”Samhällsekonomin var stark och statsfinanserna sunda” – förklarade han gång på gång. Mot
bättre vetande! Även hans slagord om det
”dukade bordet” bidrog till att försvåra
Socialdemokraterna ledde under
tre år ”en ministär på borgerlig
nåde”.
det ekonomiska återställningsprogram
som tillhörde den nya regeringens mest
angelägna uppgifter. Jag själv döptes till
”svångremsminister”, när jag försö.kte förklara för Sveriges folk hur allvarligt det
samhällsekonomiska läget var.
Även om man anser att en oppositions
uppgift är att opponera, måste en konstruktiv opposition bygga på samhällsansvar. Jag påstår att detta saknades, inte
bara hösten 1976 utan i stort sett under
hela den borgerliga regeringsperioden.
Härom har Björn Blmbrant inte mycket
att säga. Det strider ju mot hans tes om
Palmes samhällsansvar. Han gör tvärtom
gällande, att socialdemokraterna i början
av 1977, hade ett mera verklighetsanpassat och ansvarsmedvetet ekonomiskt
program än regeringen samt att de socialdemokratiska partimotionerna i Qpposition ”var välmatade och faktaspäckade
jämfört med de tunna saker som de
borgerliga på sin tid ofta lämnat in! De
borgerliga regeringarnas konjunkturpolitik – heter det vidare – ”var helt ur fas
med vad som borde ha gjorts”.
Detta är inte sant. Det vederlägges av
de ekonomiska historieskrivare som efteråt analyserat den borgerliga regeringspolitiken. Visst kunde en del ha gjorts
bättre och mer effektivt. Men ijämförelse
med vad socialdemokraterna i opposition
ville ha genomfört, framstår de borgerliga
åren i nära nog ljus dager. Att grunden för
Sveriges balansproblem lagts redan i slutet på 1960-talet och att de förvärrades
Feldt och Malm har alltmer kommit att framstå som företrädare för
de växande ideologiska klyftorna i
partiet.
under första hälften av 1970-talet, har i
efterhand öppet bekräftats av så gott som
all samhällsekonomisk sakkunskap- inte
minst av den långtidsutredning som utarbetades 1984 ett par år efter det att socialdemokraterna återvunnit regeringsmakten.
Arbetskonflikten 1980
Elmbrant redovisar motsättningarna mellan LO-ordföranden Gunnar Nilsson och
Olof Palme. Men han berör bara flyktigt
bakgrunden till den arbetskonflikt som
flarnmade upp våren 1980 – den mest
omfattande sedan 1909. Den ledde till en
för samhällsekonomin förödande avtalsuppgörelse som i sin tur framtvingade en
hård åstramning iform bl a av den momshöjning som – mot socialdemokraterna
– beslöts vid en urtima riksdag tidigt på
hösten 1980.
567
Bakom konflikten hade legat trevanden från regeringen för att med Gunnar
Nilsson och Ingvar Seregard åstadkomma
något slags inkomstpolitisk uppgörelse,
enligt vilken sänkta skatter skulle växlas
mot lägre lönekrav. Det blev ingen uppgörelse. Varför, är inte helt klarlagt. Blmbrant har i stort sett ingen egen mening.
Att Olof Palme gjorde vad han kunde för
att förhindra en uppgörelse, är emellertid
oomtvistligt. Inkomstpolitik anses bara en
socialdemokratisk regering kunna bedriva – även om det i praktiken hittills inte
lyckats.
Alltnog, våren 1980 utlöstes den arbetskonflikt och därpå det avtal som på
försommaren ledde till valutaspekulationer och ett beslut inom regeringen att utnyttja möjligheten att för åtstramningspolitiska åtgärder sammankalla den ”minimiriksdag” bestående av ett sammanslaget finans- och skatteutskott som vår
författning medger. Thorbjörn Fälldin
ville under sommaren överlägga med
oppositionen härom. Jag varnade och fö-
reslog – vis av tidigare erfarenheter – att
det endast skulle vara fråga om en orientering. Fälldin gick sin egen väg och slutet
blev det befarade. Olof Palme sade nej
och tvingade fram den urtima riksdag
som – med försämrade och försenade
effekter – tog beslutet om momshöjningen. Blmbrant har uppenbarligen inte haft
de ekonomiska och politiska sammanhangen klara för sig.
Elmbrant har heller ingenting att säga
om den uppenbara inkonsekvensen i Olof
PaJmes uppträdande, då det gällde devalveringsvapnets utnyttjande av de borgerliga regeringarna och därefter av de
socialdemokratiska. Inte heller då det
gällde det europeiska valutasamarbetet i
568
den så kallade valutaormen. Ingenting
heller om OlofPaJmes vildsinta angreppp
emot regeringen för dess försök att dämpa inflationsdrivande lönehöjningar.
Än en gång: oppositionens uppgift är
att opponera. Men en opposition som
konsekvent fördömer av en regering vidtagna klart nödvändiga ekonomiska saneringsmetoder, kan inte rimligen sägas vägledas av samhällsintressets krav om den
själv efter ett regeringsskifte reservationslöst genomför samma åtgärder.
Olof PaJmes våldsamma indignation
över Fälldins påstådda ”ohederlighet” i
kärnkraftsfrågan ansluter sig Elmbrant
uppenbarligen till, utan varje tanke på att
Olof Palme själv plötsligt kunde handla
stick i stäv med vad han tidigare utfäst sig
– bland annat just i fråga om synen på
kärnenergins risker. Då det gällde att byta
ståndpunkt när så befanns angeläget, var
Olof Palme rentav bättre skickad än Fälldin.
”Palme-hatet”
Begreppet ”Palme-hatet” som Elmbrant
ägnar särskilt intresse må beröras, dock
inte som bidrag till karakteristiken av
OlofPalme som person utan för att belysa
Elmbrants ytliga analyser.
Elmbrant gör som förklaring gällande
att alla socialdemokratiska partiledare
varit ”utsatta för förtal”, att borgerliga
personers hat ”naturligtvis berodde på att
Palme var den senaste företrädaren för ett
parti som totalt dominerat svensk politik”, att hans opponenter ”avskydde den
makt som den socialdemokratiska elefanten symboliserade”, att Palme var snabb i
tanken, briljant, kunde mycket och ”med
ett förtjust flin rev bort slöjan från borgerliga illusioner”, samt att han i så måtto var
påträngande som han ”trängde in i människors vardagsrum och pockade på ornedelbart ställningstagande”.
Konfrontationspolitiker
Ingen av dessa förklaringar håller. Mycket
av det Elmbrant hänvisat till, har återfunnits i bilden av andra socialdemokratiska
partiledare utan att detta lett till de starka
emotionella reaktioner som Olof Palme
väckte till liv. Det är märkligt, att författaren till en omfångsrik biografi av Sveriges
mest omstridda politiker lyckats undfly
de karaktärsdrag, som mer än någonting
annat engagerade människor både för
och emot honom. Emot honom så starkt
att begreppet hat inte kan avvisas.
Jag syftar främst på den intolerans mot
oliktänkande och meningsmotståndare
som han ständigt gav uttryck åt: Han själv
och hans parti representerade det goda.
Hans motståndare allt ont, föraktligt och
iliasinnande. De företrädde den kapitalistiska överklassens krassa intressen. De
hade ingen förståelse för de sjuka, de fattiga och de utstötta. Hånfullt och arrogant
gisslade han utan förskoning mening –
motståndarnas på påstådd egoism och
känslokyla byggda bevekelsegrunder. När
motståndarna vågade kritisera socialdemokraterna, anklagades de för att ”tala
illa om Sverige”. De svärtade ned ”detta
gamla fina samhälle”.
Det var detta slags dialektik som föranledde mig att döpa Palme till konfrontationspolitiker. Inte hans politiska handlingar, vilket Elmbrant gör gällande.
Visst har överord alltid förekornmit i
politiska debatter. Så kommer det också
att förbli. Men i svensk politik har man
alltid -ja, i regel- kunnat finna en underton av förståelse för motståndarnas goda
vilja och positiva uppsåt. Så aldrig hos
Olof Palme. Något som Blmbrant bekräftar. Om det förekom, var det för att skilja
ut någon från andra i motståndarlägret.
För att splittra med andra ord.
För Olof Palme var emellertid
opposition för oppositionens egen
skull viktigare än landets ekonomiska hälsa.
Jag har själv gentemot Olof Palme nå-
gon gång åberopat Per Albin Hanssons
ord i dennes så kallade sprängpunktstal
1935, nämligen att alla partier i grunden
strävar efter att åstadkomma det som bäst
gagnar folket och Iandet och att det bara
är ifråga om medlen att nå detta mål som
partierna skiljer sig åt. Palme har då svarat med den svepande anklagelsen, att jag
bara citerat ”döda socialdemokrater som
inte haft möjlighet att försvara sig”.
569
Blmbrant har i stort sett förbigått dessa
karakteristiska drag hos folktalaren Olof
Palme trots att han i övrigt skickligt skildrat de starka motsättningarna i dennes
personlighet – å ena sidan den hänsynslöse, oförsonlige, politiske ledaren samt å
den andra den anspråkslöse, mjuke, generöse och ofta charmerande privatpersonen. Det enda medgivande som Blmbrant
har att framföra om motsättningen mellan
”Doktor Jekyll och Mr Hyde” är, att ”PaJmes brist på ödmjukhet och hans ibland
groteska överord i debatten bidrog till
hatet mot honom”. Men- tillägger han- ”detta berodde inte på honom själv utan
på personer och omständigheter utanför
hans kontroll”. Vad Blmbrant därmed
syftar på, får vi inte veta.
Inte heller får vi – till sist – någon förklaring till hur Blmbrant, som i stort sett
hyllar Olof Palme som Sveriges störste
politiker och mest framgångsrika partiledare, kan om samma person avge följande slutomdöme: ”Palmes politiska liv är i
hög grad en berättelse om hur det mesta
successivt går åt helvete för honom”.
……………._____________________

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism