Print Friendly

Göran Färm; Socialdemokratiska ungdomsförbundet

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GÖRAN FÄRM:
Socialdemokratiska Ungdomsförbundet
Svensk Tidskrift har bett sin medarbetare Lena Norberg att samla artiklar om de nuvarande riksdagspartiernas ungdomsförbund.
Vi läser i tidningarna om glada och ibland
oppositionella ungdomsstämmor och alltid
om många krav. Man bildar sig en uppfattning om de politiska ungdomsförbunden, som
inte stämmer med verkligheten. Hur ser de på
sig själva? Härfår Göran Färm, tidigare redaktör för Socialdemokratiska Ungdomsförbundets tidskrift Frihet, börja. Han skriver,
som han självformulerat det, om ”bredden
på och innehållet i SSU:s vardagliga verksamhet, om arbetarungdomens behov av social gemenskap, om svårigheten att konkurrera med kommersiell nöjesverksamhetför ungdom, om hur stelhet och elitism kan drabba
också en politisk ungdomsorganisation.”
SSU fyller 60 är i är. Ungdomsförbundet bildades 1917 som ett resultat av att det gamla
ungdomsförbundets ledning ledde den utbrytning ur socialdemokratin som blev Sveriges Kommunistiska Parti. Många spådde att
SSU aldrig skulle få någon betydelse, eftersom dess främsta skribenter, agitatorer och
ideologer – ja, en stor del av ledningen –
lämnade rörelsen. Men en politisk rörelses
framtid är inte dess ledares. Det är dess medlemmar och ideologi.
SSU bevisade istället de teser, som den socialdemokratiska arbetarrörelsen alltid förstätt men kommunisterna ännu inte nått
fram till:
l) Att socialismen i ett samhälle av Sveriges typ aldrig kan genomföras av en liten revolutionär elit. Tvärtom är principerna om demokrati i samhället och partiet, om rörelsens masskaraktär och om
den fredliga omdaningen av samhället
djupt förankrade i den svenska arbetarklassen.
2) Att en politisk rörelse aldrig kan leva
bara i kraft av sina ledare eller ens sitt program. Man kan aldrig vara marxist endast
i teorin. SSU förstod att rörelsen kunde
fungera bara om den byggde på arbetarklassungdomens villkor och sociala behov.
Medan kommunisterna, ungefär som
idag, satsade sin kraft på intern debatt och
skolning av de redan skolade, satte SSU
igång ett mälmedvetet organisationsarbete.
SSU byggde upp klubbar i städer och bruks·
samhällen, bedrev politisk skolning av
lO 000-tals tonåringar, visade film, arrangerade dans, föreläsningar, litterära föreningar och studiecirklar. SSU blev ett hem för
den unga arbetarklassen.
Resultaten visade sig snart. Medan SKP:s
ungdomsorganisationer aldrig nådde mer
än något l 000-tal medlemmar fick SSU en
närmast explosionsartad utveckling. Från de
ursprungliga l 200 medlemmarna 1917 växte man efter lO år till 40 000 och efter 20 år
till över 100 000. SSU hade över 100 000
medlemmar ända fram till 1950-talets början.
Men ungefär där hände något som vände
utvecklingen. Medlemsantalet sjönk snabbt.
Från över l00 000 medlemmar 1950 till
60 000 tio år senare och bottennivån ca
55 000 i början av 60-talet.
Orsakerna är inte så märkliga. Samhällsutvecklingen gjorde det allt svårare att hålla
sin position som social hemvist för arbetarklassens ungdom. De gamla brukssamhällena försvann, utbildningsexplosionen satte
igång och gjorde allt fler ungdomar till studerande istället för arbetare, den kommersiella nöjesindustrin fick luft under vingarna
med kommersiell dans, musik, veckopress
osv. SSU:s roll som bildnings- och informationsorgan togs över av skolan, TV och andra massmedia. SSU:s roll som hemvist för gemenskap, nöjen och sociala kontakter togs
över av danspalats, skoldanser, biografer,
rockgalor osv. SSU försökte anpassa sig till
utvecklingen men blev bara en blek kopia av
vad kommersialismen kunde bjuda, och på
köpet försvagades det tidigare självklara
medvetandet om att de breda sociala aktiviteterna hade ett politiskt och klassmässigt innehåll. De politiska och sociala motiveringarna för den ”lättare” breddverksamheten
blev allt mer påklistrade. Verksamheten blev
327
på många håll en följsam, men dålig kopia
av den borgerliga nöjesverksamheten, inte
ett socialdemokratiskt alternativ. Möjligen
kan man också säga att kalla krigets klimat
försvårade möjligheterna att bedriva socialistisk agitation. Samförståndslösningar och
koalitionstänkande drabbade även SSU.
60-talets debatt
Varför då dra hela den här långa historien i
en artikel som skall handla om SSU:s utveckling under de sista tio åren?
Jo, därför att utvecklingen från starten
1917 till mitten av 60-talet har givit avgörande lärdomar till 60- och 70-talets SSU. Nedgången fram till mitten av 60-talet ledde till
en hård och tidvis infekterad debatt inom
SSU om avancerad politisk skolning och debatt kontra ”dansverksamhet” för att nå
bredd och smyga in politiken som en biprodukt. Det var just under denna period som
jag själv kom in i SSU.
Den första slutsatsen av debatten blev att
man inte längre kunde bygga på en föråldrad struktur med tyngdpunkten i samhällen
och förhållanden som mer eller mindre försvunnit. SSU drog igång en intensiv skolungdomsverksamhet, som började redan i slutet
av 50-talet, men bar rejäl frukt i mitten och
slutet av 60-talet. Därmed vände också medlemssiffrorna. Från 1964 till 1967 ökade
medlemsantalet med 13 000 medlemmar.
Denna framgång gav också andra positiva
biprodukter. Den politiska debatten intensifierades och ledde bl a till att SSU 1967 för
första gången fick ett heltäckande politiskt
handlingsprogram. Man fick också rejäl fart
L
328
på den internationella verksamheten, efter
att under ett par år ha blivit akterseglade av
nyvänster och FNL-rörelse. Det råder ingen
tvekan om att SSU och socialdemokratiska
studentförbundet spelade en aktiv roll för
att nå nya grupper av ungdomar och intellektuella, som tidigare stått främmande för
socialdemokratin. Detta bidrog till den väldiga valsegern 1968.
Men framgångarna var inte entydigt positiva. De positioner man trots allt lyckats behålla inom arbetarklassens ungdom försvagades, eller förstärktes åtminstone inte. Den
bredd på aktiviteterna som förmått skapa
känsla, gemenskap och kontinuitet i verksamheten smalnade ytterligare. I och med
att allt fler medlemmar var skolungdomar
ökade medlemsomsättningen. Många var
med bara något år och försvann sen till högre studier, och därmed studentförbundet,
partiet eller helt ut ur arbetarrörelsen. Den
helt överskuggande organisatoriska uppgiften blev att värva nya medlemmar för att
täppa till hålen. Därmed försämrades möjligheten att skapa en stabil och slagkraftig
politisk organisation, som också kunde arbeta för genomförandet av de politiska krav organisationen debatterade sig fram till.
Under 60-talets sista år blev den här slagsidan allt tydligare. Kontakten med den ungdom, som självklart måste vara basen för en
socialistisk organisation, arbetarklassens
ungdom – de unga LO-medlemmarna –
var bristfällig. Den politiska debatten höll i
och för sig en hög teoretisk kvalitet men var
så teoretisk att man höll på att förlora kontakten med verkligheten. Plötsligt befann sig
ungdomsförbundet på efterkälken i frågor
som arbetslivets demokratisering och ekonomisk demokrati jämfört med fackföreningsrörelsen, frågor som allt klarare framstod
som 70- och 80-talets stora frågor.
Samarbete med LO
Lyckligtvis visade SSU en förmåga till självkritik. Man tog kontakter med LO för att på
allvar ta upp problemet som också börjat
drabba fackföreningsrörelsen. Det började
bli brist på politiskt medvetna och skolade
unga, socialdemokratiska LO-medlemmar.
Resultatet blev att LO och SSU enade sig
om att gemensamt dra igång en omfattande
facklig-politisk ungdomsverksamhet. Man
startade arbetsgrupper för facklig ungdomsverksamhet (AFFU) på alla nivåer – i kommunerna gemensamma organ mellan SSUklubbarna och de lokala fackliga centralorganisationerna (FCO), i länen mellan SSUdistrikt och FCO-distrikt och centralt mellan
SSU-förbundet och LO. Man drog igång lokala fackliga ungdomsskolor över hela landet och regionala fackliga ungdomsforum i
alla regioner. Man startade centrala veckokurser för facklig ungdom, och man började
bilda SSU-klubbar inom fackliga avdelningar och arbetsplatsklubbar.
Till en början blev inte framgången överväldigande, men ändå en tydlig förbättring.
Ännu var verksamheten i SSU för stel, för
passiv, för traditionell och inåtriktad. Steget
framåt till det ”gamla” förhållandet att SSU
kunde vara en hemvist för alla, att verksamheten kunde ge alla chans att få utlopp för sina känslor, behov och talanger, det steget
var långt. Organisationen tillfredsställde
egentligen bara de utpräglat politiskt begå-
vade talarna, skribenterna och organisatö-
rerna.
70-talets folkrörelse
Under 1973-1974 kom en ny vändpunkt.
Den sk folkrörelsedebatten drogs igång. Utåt innebar debatten att man programmatiskt
reviderade den ganska stelbenta uppfattningen att den ekonomiska demokratin bara
kunde nås genom förstatliganden och kommunaliseringar. Man började allt tydligare
betona kooperationens, folkrörelsernas och
– inte minst – arbetarrörelsens egen roll i
samhällsomdaningen. Arbetarrörelsen hade
alltför länge uppfattats som en stödtrupp till
de arbetarrörelsepolitiker som fanns i parlamenten. Istället började SSU nu tala om att
de boende själva skulle äga och förvalta sina
bostadsområden, att löntagarna själva skulle
ha ett avgörande lokalt inflytande över sin
arbetsmiljö, man krävde löntagarfonder och
kritiserade kooperationen för centralisering
och byråkrati.
Men inåt var nog förändringen ännu större. Lite trevande påbörjades något som idag
är på väg att totalt förändra verksamhetsformerna inom SSU. Allt fler insåg att för att
SSU skulle kunna bli en levande och kämpande folkrörelse måste organisationen fungera så att den kan ta till vara alla medlemmars talanger och intressen. Man drog igång
sång-, musik- och teatergrupper. Medlemmarna startade lokala tidningar och gjorde
egna utställningar. Förbundet började centrallägerverksamhet som svällde explosionsartat: 300 deltagare 1973, l 500 deltagare
1974,3000 deltagare 1976.
329
Och kanske viktigast av allt – den breda
”kultur- och programverksamheten” har aldrig bedrivits isolerad från den politiska debatten och agitationen. Tvärtom – motivet
för verksamheten är hela tiden att alla på sitt
eget sätt skall kunna engagera sig i omskapandet av samhället.
Resultaten syns också. Antalet medlemmar ökade inte särskilt mycket till en början.
Däremot ökade aktivitetsnivån bland de
medlemmar som redan fanns. Gamla avsomnade klubbar började väckas till liv, gamla
passiva medlemmar började engagera sig på
nytt. Efter bara något år började också det
totala medlemsantalet att öka. Under hösten
-76 och våren -77 har SSU fått ett nettotillskott på ett par tusen medlemmar.
Verksamheten har också inneburit att
SSU-arna har börjat lämna sina hålor och
verka utåt. I valrörelsen -76 genomförde
man t ex närmare 3 000 torgmöten. Närmare 150 musik- och teatergrupper spelade gatuteater, medverkade vid skolpresentationer
osv och SSU nådde 175 000 ungdomar vid
hembesök.
Och alltihop detta har skett jämsides med
att organisationens förankring inom arbetarklassen har förstärkts ytterligare. Vid SSUkongressen 1975 var två tredjedelar av kongressombuden förvärvsarbetande ungdom!
Dagens problem
Men visst finns det fortfarande problem! Organisatoriskt – verksamheten på skolorna är
dålig och den politiska ställningen bland
skolungdomen ytterst svag. På universitet
och högskolor är det ännu sämre.
330
Politiskt då? Ja, 60-talets totalt symptominriktade föryngringskampanjer och punktradikalism är på väg ut ur SSU. Men ännu
hänger en del av barlasten kvar. Det intima
och fruktbara samarbetet med fackföreningsrörelsen har ibland lett till en onödig
följsamhet och lojalitet. Rädslan för att på
något område hamna på kollisionskurs har
varit så stor, att man inte bara aktat sig för
att kollidera utan också för att gå före. 1975
års SSU-program är på få, om ens några
punkter, radikalare eller mer framåtsyftande än t ex LO- eller Metallkongressernas beslut. I SSU-programmet finns krav på löntagarfonder, men föga om vad de ska användas till. Där finns krav på medbestämmande,
och bitvis självförvaltning, i företagen, men
endast tafatta försök att fundera över hur
man bär sig åt för att få människor att engagera sig i medbestämmandet och få medbestämmandet att leda i socialistisk riktning.
I programmet finns en riktig, men föga
originell, kritik av den nuvarande skolan,
men de visionära alternativen sträcker sig inte längre än till varvad utbildning.
I den klassiska frågan om motsättningen
mellan kravet på planhushållning och kravet
på lokal självstyrelse, t ex konflikten mellan
kravet på samhällskontroll av investeringar
och etableringar och kravet på starkt lokalt
fackligt inflytande – i den frågan är vi knappast längre än Wigforss var på 20-talet.
I energifrågan finns krav på att ökningen
av energiförbrukningen måste bromsas upp
och småningom hamna på nolltillväxt, liksom en lite slentrianmässig honnör till de alternativa energikällorna. Men dessvärre saknas diskussionen om vilka krav detta kommer att ställa på samhällets förvandling och
på människorna, om vilka konsekvenser ekonomiskt och politiskt kravet kan få nationellt
och internationellt.
Och kanske allra viktigast – det finns ett
konstaterande av att socialismens mål är att
skapa förutsättningar för människan att förverkliga sig själv. Visst, men sen då? Var
finns diskussionen om människans villkor
idag och i framtiden? Hur drabbas vi som
människor, som tänkande individer, känslomässigt, av dagens kapitalistiska samhälle?
Vad gör vi åt utslagningen som vi upplever
dagligen, också inom arbetarrörelsen? Hur
bär vi oss åt för att vända isolering till gemenskap, för att vända passivitet till handlingskraft, för att ta kål på rädslan och göra
den till självförtroende – kort sagt: hur gör
vi för att få oss alla som idag är mer eller
mindre skadade och präglade av det kapitalistiska, kommersiella konkurrenssamhället
beredda att ta konsekvenserna av våra socialistiska krav, att bli socialister i såväl ord som
handling?
De här diskussionerna saknas i -75 års program men börjar växa fram. Kritiken är till
stor del självkritik, eftersom jag var med och
skrev -75 års program. Till 1978 års SSUkongress pågår ett brett programarbete som
förhoppningsvis skall kunna råda bot på en
del av de brister jag själv är medskyldig till.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner