Print Friendly

Göran Åstrand; Valdag och demokrati

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GÖRAN ÅSTRAND:
Valdag och demokrati
GöranAstrand är konsulent i Moderata
Samlingspartiet och kommurifullmäktig i
Stockholm. H an är moderaternas ledamot i
den av trepartiregeringen tillsatta
Kommunaldemokratiska kommitten och
deltagerf n i utredningen om den
gemensamma valdagen och dess
kommunaldemokratiska konsekvenser. I sin
artikel diskuterar han tillkomsten av och
erfarenheternafrån den gemensamma
valdagen och föreslår lösningar.
Vårt lands politiska demokrati är representativ. Vi utser våra förtroendevalda i fria val
och ger dem ett personligt och partipolitiskt
uppdrag att på våra vägnar fatta beslut och
ta ansvar. Samma regler gäller i detta avseende såväl valen till riksdagen som alla de tre
lokala valen, till landsting, kommunfullmäktige och kyrkofullmäktige. Den representativa demokratins principer ger partierna
den centrala rollen. Det är partiernas interna nomineringar som avgör vilka personer som skall ges möjlighet att kandidera
och den inbördes rangordningen mellan
kandidaterna. Väljarnas röster strukturerar
partierna och bestämmer majoritet och minoritet. De av partierna nominerade kandidaterna inräknas i den ordning de står på
valsedlarna. Endast undantagsvis och efter
entydiga och mycket omfattande strykningar kan denna ordning ändras. Vårt valsystem gäller partier och inte personer.
I de tre samtidiga valen den 16 september
1979 skall väljarna utse 349 riksdagsmän,
l 519 landstingsmän och 13 250 ledamöter i
kommunfullmäktige och i det kyrkopolitiska
valet den 21 oktober 28 000 ledamöter i kyrkofullmäktige och kyrkliga samfälligheter.
Ett valsystem, som starkt begränsar möjligheten till personval, kombineras med en gemensam valdag som starkt binder de kommunala valen till riksval och rikspolitik. Kan
det vara vettigt?
Den gemensamma valdagen kom till som
en följd av en kompromiss i författningsfrå-
gan i mitten på 1960-talet. Riksdag, landsting och kommunfullmäktige väljs nu samtidigt och för en treårig mandatperiod. Tidigare var valdagarna skilda för valen till riks- 276
dagen respektive valen till landsting och
kommuner. Riksdagsvalet, som gällde andra
kammaren, hölls vart fjärde år. Kommunalvalen hölls också vart fjärde år och för bägge
gällde en fyraårig mandatperiod. Periodiciteten möjliggjordes genom att val hölls vartannat år. Riksdagsval hölls 1960, kommunalval 1962, riksdagsval 1964, kommunalval
1966 och riksdagsval 1968. I första kammaren var valsystemet indirekt. Landstingen
(i några fall stadsfullmäktige) förrättade valen efter ett system som utbytte 1/8 av första
kammaren varje år och som gav en åttaårig
mandatperiod åt de valda riksdagsmännen.
I författningsdebatten på 1960-talet spelade
kraven på enkammarriksdag och korrekt avläsning av väljaropinionen en avgörande
roll. Man strävade efter ett system som inte
konserverade en gammal väljaropinion och
som onödiggjorde indirekta val.
Dessa krav, som främst drevs av företrädare för Högerpartiet och Folkpartiet, förverkligades när enkammarriksdagen tillkom
(första valet 1970). Samtidigt som kraven på
enkammarriksdag och direktval aktualiserades fördes – främst från socialdemokratiskt
håll – en debatt om sambandet mellan riksoch kommunalpolitik. Detta ”kommunala
samband” hade som utgångspunkt värdegemenskapen mellan beslutsfattarna i riksdagen och deras kollegor i landsting och kommuner.
diga enheter år 1862 (som en del i det märkliga och förutseende lagstiftningsarbete som
bär Louis de Geers namn) och tillades be- -slutsuppgifter i lokala respektive regionala
frågor. Med beskattningsrätt och beslutansvar gavs självstyrelsen en lokal förankring
som möjliggjorde självständighet och lokal
anpassning. Den- internationellt sett- unika roll självstyrelsen fick i vårt land möjliggjorde en bredd och mångsidighet i den
kommunala politiken som haft – och har –
stor betydelse för det demokratiska systemet. Hundratusentals medborgare fick kunskaper om och fick ta ansvar för kommunalpolitiken och skolades i demokratiska värv.
Det decentraliserade samhällssystem som
därmed skapades byggde på lagstiftning
fastlagd av riksdagen och statskontroll genom statliga ämbetsverk och länsstyrelserna.
Inom givna ramar var rörelsefriheten stor.
Den kommunala kompetensen vidgades successivt och omfattar nu de för människorna
viktiga serviceinriktade samhällsuppgifterna. Landstingen svarar för sjukvård och
hälsovård, tandvård och omsorgsvård liksom i växande utsträckning för den regionala trafiken. Kommunerna svarar för skolutbildning upp till högskolenivå, för barnomsorg och äldrevård, för mark- och bostadspolitik, kulturutbud och fritidsaktiviteter.
Med den vidgade kompetensen har icke
följt ökad självständighet, snarare har statskontroll och statlig styrning ökat i omfattning och tyngd. statsmakternas strävan att
Kommunal självstyrelse skapa en mer ”kongruent” samhällsservice
Något bör i detta sammanhang den lokala har lett till betydande centralisering av besjälvstyrelsens roll i vårt land kommenteras. slut och ansvar och var drivkraften bakom
Kommuner och landsting tillkom i självstän- kommunsammanläggningarna.
Det kommunala sambandet
Argumentet om det kommunala sambandet
äger fortfarande aktualitet. Otvivelaktigt
finns en stark bindning mellan stat och kommun, och en rad samhällsfrågor är till sin
natur rikskommunala. Det kommunala sambandet sägs få sitt främsta uttryck i den personalunion som skapats mellan riks- och
kommunalpolitiken. Det är människor med
samma värderingar och likvärdiga kunskaper som fattar beslut på de olika nivåerna,
de själva personifierar det kommunala sambandet. De som med stöd av denna argumentering förordar fortsatt valsamband
mellan riks- och kommunalval pekar också
på det höga valdeltagandet och det stora
massmediaintresset som bara garanteras
kommunalvalen när de hålls samtidigt med
riksvalen.
I denna argumentering, som går tillbaka
på socialdemokraternas markeringar i debatten om författningskompromissen och
det kommunala sambandet åren 1965-
1967, är solidariteten mellan partiernas representanter på riks- och kommunalplanen
en garanti för självstyrelsen. Föreligger inte
en sådan rikskommunal partisolidaritet måste staten hårdare styra och reglera kommunalpolitiken!
Grunden för den kommunala självstyrelsen har varit rätten att fatta lokala beslut
anpassade till lokala förhållanden och förankrade i den lokala opinionen. Ifrågasättande av denna självständighet i beslutsfattandet begränsar den lokala demokratin.
Det kommunala sambandet är en realitet
men leder – rimligen – till slutsatsen att
kommuner och landsting därför(!) skall få
277
välja sma beslutsfattare i valhandlingar
skilda från riksvalets. Visst föreligger det intresse- och värdegemenskap, men det finns
också naturliga (och viktiga) motsatsförhållanden mellan riks- och kommunalintresset.
Staten söker (naturligen) likfom1iga och
kongruenta lösningar på samhällsfrågorna
medan kommunalmännen ser ett värde i att
beslut anpassas till och utf01·mas från specifikt lokala förhållanden. Den gemensamma
valdagen minskar därmed också möjligheterna att utkräva ansvar av kommunalpolitikerna, eftersom väljarbeteendet väsentligen
präglas av partiledarna och riksfrågorna.
Erfarenheter av gemensamma valdagar
Vid tre tillfällen, 1970, 1973 och 1976, har
val till riksdag, landsting och kommunfullmäktige genomförts med gemensam valdag.
– Rikspolitiken och riksfrågorna och partiledarna har dominerat valrörelsen och
valdebatten. Det kan här räcka att nämna
kärnkraftens centrala roll i 1976-års valrö-
relse och den betydelse den fick för Centerpartiets valresultat i både riksvalet och
kommunalvalet.
– Massmedias intresse har centrerats till
några få politiska områden och ett begränsat antal personer och därmed har
kommunalvalets fr:’\ gor och rle lokala politikerna fått litet utrymme. Självfallet finns
det lokala avvikelser fr·ån denna generaliserade bild, i tex Stockholm synes kommunalvalet väl ha hävdat sig i press och
radio.
– Valdeltagandet har legat på hög nivå och
uppenbarligen har valdeltagandet i lands- –~-~—~—
l
l_j
278
tings- och kommunfullmäktigevalen på-
verkats positivt.
– De olika system som tillämpas för mandatfördelning har skapat förvirring och
oklarhet. I riksdagsvalet finns en spärr
mot småpartier på 4 procent, i landstingsvalet en spärr mot småpartier på 3 procent och i kommunfullmäktigevalen tilllämpas ett helt annat sammanräkningssystem utan spärr.
– De olika reglerna för rösträtt har också
skapat förvirring och försvårat information och politisk argumentering. I riksdagsvalet saknar invandrare rösträtt, men
de invandrare som varit i Sverige i tre år
äger rösträtt i landstings- och kommunfullmäktigevalen.
– Valkretsarna har varit oförändrade för
riksvalen men kraftigt påverkats av kommunsammanläggningarna i landstingsoch kommunfullmäktigevalet.
– Vi vet också att partiernas interna verksamhet påverkats av den längre perioden
mellan valen. Medlemsaktivitet och politisk debatt i föreningar och arbetarkommuner stimuleras av valarbete och valrö-
relse. Den långa pausen mellan valen (tre
år mot tidigare två) har bidragit till en viss
passivisering. Samtidigt skall det redovisas
att partiernas valansvariga sett påtagliga
organisatoriska och ekonomiska fördelar i
det tillämpade systemet.
– Tillkomsten av partistöd (även i landsting
och kommuner) har förbättrat möjligheterna att bedriva lokala valrörelser och
minskat risken för att partierna skall koncentrera sin valbudget till de rikspolitiska
aktiviteterna.
Sp littrad röstning
Den splittrade röstningen är en intressant
företeelse. Möjligheten att ”byta parti” i vallokalen har de senaste valen utnyttjats
av ungefär en tiondel av valmanskåren
(500 000 väljare). Det föreligger som bekant
möjligheter att rösta på Moderata Samlings- . partiet i riksdagsvalet, Centerpartiet i landstingsvalet och Folkpartiet i kommunfullmäktigevalet – eller omvänt i en räcka kombinationer. Den splittrade röstningen är ett argument för gemensam valdag eftersom det ger
reella möjligheter att regionalt och lokalt
stödja partier av annan kulör än det man
stött i riksdagsvalet.
En undersökning vid statsvetenskapliga
institutionen vid Göteborgs universitet (Bo
Särlvik, Olof Pettersson) är i detta sammanhang av stort intresse. Den berör förhållanden vid 1973 års val. Som huvudresultat
framkom att 9 procent mot 6 procent år
1970 utnyttjat möjligheten att rösta på olika
partier i de samtidiga valen. Utgångspunkten i undersökningen var hur väljarna röstat
i riksdagsvalet:
Parti i
riksdagsvalet
M
c
F
KDS
s
YPK
Samtliga
Procentuell andel av
resp partis väljare
i riksdagsvalet som
röstade på annat parti
i kommunfullmäktigevalet
12%
13%
11%
7%
5%
14%
9%
landstingsvalet
8 %
8 %
7 %
7 %
3 %
8 %
5 %
Man skall dock akta sig för att allt för hårt
fixera sig vid splittrad röstning som ett exempel på kommunalvalens självständighet. I
den redovisade undersökningen kommenterar författarna undersökningen med följande ord: ”Tillsammans tyder våra undersökningsresultat på att röstsplinringen i allmänhet är ett instabilt politiskt ställningstagande som ofta görs i samband med partibyte. Mer sällan tycks det vara ett uttryck för
att väljare mer difinitivt har stannat för att
tödja olika partier i rikspolitik och lokalpolitik.”
Det framgår också av den redovisade undersökningen att röstsplittring är vanligare
hos personer med hög utbildning och stort
politiskt intresse och att röstsplittring är vanligare bland borgerliga väUare, bland unga
väljare och – självklart – bland väljare med
svag partiidentifikation.
Mandatperiodens längd
En treårig mandatperiod är för kort. Den
försvårar det långsiktiga politiska arbetet,
minskar kontinuiteten och försämrar möjligheterna att föra en klok och återhållsam ekonomisk politik. Såväl riksdagsmän som kommunalmän redovisar sådana synpunkter,
och bred enighet bör kunna nås för att förlänga mandatperioden.
Mandatperioden i det nuvarande systemet
är intimt sammankopplad med den gemensamma valdagens konstruktion – samtidiga
val, likvärdig mandatperiod. En förlängning
av mandatperiodens längd utan att samtidigt ändra på den gemensamma valdagen
låter sig svårligen genomföras, eftersom en
279
paus på t ex fyra år mellan de politiska valen
inte är en önskvärd konsekvens. För lång
mandatperiod för samtidigt valda beslutsförsamlingai· minskar den politiska aktiviteten
och försämrar – rimligen – medborgarnas
informationsmöjligheter. En förkortning av
perioden har inget stöd.
Det gäller således enligt min uppfattning
att finna lösningar i en syntes mellan förlängd valperiod och mer självständiga kommunala val.
Fristående kommunalval
Som jag ser det, leder erfarenheterna av de
tre genomförda valen med gemensam valdag till slutsatsen att den kommunala demokratin kommer i kläm när beslutsfattarna i
lokala val utses i en valrörelse främst präglad
av rikspolitiska värderingar. Jag ser också
påtagliga risker i ett alltför långt drivet kommunalt samband. Självstyrelsens grund är
möjligheten att föra en lokal politik anpassad tilllokala förhållande. Den rätten ifrågasätts och begränsas om statens inflytande
ökas och förstärks. Jag ser det som valadministrativt orimligt att ha en gemensam valdag men tillämpa olika teknik för sammanräkning och mandatfördelning och finner
det naturligt att förorda ett system med
skilda valdagar. Jag anser mandatperioden
vara för kort! Enklast vore att återgå till det
gamla systemet med fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar: riksdagsval vart
fjärde år, kommunalval vart fjärde år och
två år mellan valdagarna.
Ett intressant alternativ är att bestämma
de kommunala mandatperioderna till fyra
280
år men överlåta åt regeringen att inom en
given period (t ex som i England fem år)
bestämma dag för riksdagsval. Ytterligare
en teknisk lösning vore att hålla riksdagsval
vart fjärde år men dela upp kommunalvalen
i fyra sektioner. Den kommunala mandatperioden skulle vara fyraårig men val till
kommunfullmäktige skulle varje år bara förrättas i en fjärdedel av kommunerna. Om
man väljer en sådan lösning skall enligt min
mening valen genomföras på skilda dagar
de år riksval och kommunalval (till en fjärdedel av kommunerna) sammanfaller.
Valen till kyrkofullmäktige berörs icke av
de frågeställningar som diskuterats i denna
artikel men har ändå stort demokratiskt intresse. Om relationerna mellan staten och
kyrkan skall behållas i stort oförändrade,
bör en reformering av val till de kyrkliga
organen ske. Jag känner sympati för tanken
på en kyrkans valdag där väljarna vid samma tillfälle fick utse kyrkofullmäktigeledamöter till stiftstingen och ledamöter i kyrkomötet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner