Print Friendly

Goethe på nytt

Av Simon O. Pettersson | 23 januari 2015

rudigerRüdiger Safranski
Goethe – Kunstwerks des Lebens
Carl Hanser Verlag 2013

Ännu en biografi om Johann Wolfgang von Goethe? Det kunde mötas med en axelryckning. Har vi inte tillräckligt med skrifter om diktarfursten? Dock, varje ny biografi skiljer sig, om inte annat, från sina föregångare på det sättet, att den är skriven en annan författare. En biografi uppstår i skärningspunkten emellan biografiföremålet och biografen. Ett ofta beträtt område kräver naturligt mer av författaren. Här finns det vissa förutsättningar, ty författaren till denna biografi (Goethe – Kunstwerks des Lebens), Rüdiger Safranski, har etablerat sig som en framstående biograf med böcker om bland annat Heidegger och Nietzsche. Böcker av det slag som riktar sig till vad man förr kunde kalla den bildade allmänheten, en kategori som i Tyskland alltjämt är mer än en fras. Ambitionen är att både reflektera forskningsläget och skriva för en större läsekrets. Ja, med sin starka fokus på primärkällor sträcker sig rent av ambitionen ännu litet längre: Safranski syftar i någon utsträckning också till att bedriva originalforskning.

Vi får här följa Goethe från födseln i ett juristhem i Frankfurt am Main år 1749 fram till sin död år 1832. Det är ett minst sagt växlingsrikt liv. Redan under uppväxten kan man skönja hans väldiga verksamhetsiver och höga levnadstempo. Han lade här grunden för sin rika bildning, inte minst genom intensiva språkstudier – tyska, franska, italienska, engelska, latin, grekiska och till och med litet hebreiska fick han sig till livs. I en krets av vänner gjorde han sina första försök som diktare. Han tycker sig, förmodligen med all rätt, vara överlägsen sina kamrater. Han upplever också sitt första kärleksäventyr med en åtskilligt äldre servitris. För henne var det bara en lek, för honom var det allt.

Djupt smärtad efter det misslyckade försöket att vinna hennes hjärta, kom han att på faderns önskan studera juridik i Leipzig. Knappast ett juristtemperament blev aldrig juridiken det huvudsakliga föremålet för hans uppmärksamhet. Den generösa fadern tillät honom också att leva ett kostnadskrävande liv i den stora stilen. På behörigt avstånd från fadern kunde han nu utan vidare efterräkningar på allvar odla sina kontakter med det motsatta könet, som nu blev alltmer omfattande, efter de första stapplande försöken med den tidigare nämnda servitrisen. Intensivast är den omöjliga kärleken till vinhandlardottern Anna Katharina Schönkopf. En veritabel wertheriad utspelar sig i hans brev från den här tiden. Kärleken, som var omöjlig redan från början, skulle dock snart komma till ett brutalt slut. Andligt bruten av olycklig kärlek och kroppsligt kraftigt försvagad av någon åkomma – vad han drabbats av har inte säkert kunnat klarläggas – lämnade han Leipzig efter tre år utan examen.

Den brutna unga mannen återvände hem och brottades där under intryck av sina svåra vedermödor med religiösa problem. Herrnhutismen och pietismen tilltalade honom. Hans religion var en hjärtats och inte dogmernas religion. Också här ledde hans vägar honom till en kvinna, Susanna von Klettenberg, en omkring fyrtio år gammal avlägsen släkting till hans mor som tröstade honom och delade hans religiösa grubbel. Här väcktes också hans intresse för alkemin och naturvetenskapen som skulle följa honom livet ut, och som för en svensk nästan framtvingar en association till Strindberg. Sökandet efter en andlig tillhörighet bröts dock snart. Besviken över sina herrnhutiska bekantas upptagenhet av vad han uppfattar som oväsentligheter förblir han, för att använda en modern term, ”privatreligiös.” Någorlunda fysiskt återhämtad försvann han sedan till Strassburg, för att ta den examen som misslyckades honom i Leipzig.

Efter att han klarat av sin kandidatexamen utan större ansträngning väntade doktorsavhandlingen. Den intresserade honom dock inte överdrivet mycket. Mycket tid ägnade han sig åt att frottera sig med kultureliten i Strassburg, där den främsta rangplatsen intogs av kulturfilosofen Johann Gottfried Herder. Mötet med Herder skulle han senare beteckna som den viktigaste händelsen under denna tid. Den viktigaste kvinnan från denna tid var utan vidare prästdottern Fredrieke Brion, som han träffade vid en utflykt i Sesenheim. De vackra kärleksdikter han skrev till henne får nog gälla som det tidigaste exemplet, där man kan skönja hans väldiga lyriska begåvning. När han efter påtryckningar från fadern slutligen tar sig samman och fullbordar en doktorsavhandling över förhållandet emellan kyrka och stat, gör den, präglad som den var av icke-dogmatiskt fritänkeri, fullständig skandal och kan inte publiceras. Goethe fick nöja sig med licentiaten för vilken det räckte med att muntligt försvara några teser. Man var ändå inte så noga med terminologin på den tiden, och Goethe kom trots detta att kallas doktor i många sammanhang.

Som licentiat återvände han till Frankfurt och kunde där verka som advokat. Vid sidan av arbetet förbereder han sitt litterära genombrott, dramat Götz von Berlingchen, som skildrar en gestalt från det tyska bondekriget. Inspirerad av Shakespeare bröt han helt med tidens förhärskande, klassicistiska ideal. Detta skulle komma ut år 1773. Året dessförinnan uppehöll han sig i Wetzlar för att få juridisk erfarenhet. Också med Wetzlar är ett kvinnonamn förbundet, den redan trolovade Charlotte Buff, som skulle bli förebilden till Lotte i Den unge Werthers lidanden, och som skulle bli till huvudkaraktär i Thomas Manns Lotte i Weimar. Också denna kärlek var förstås omöjlig, men Goethe kunde denna gång i alla fall slicka såren med den väldiga och helt oväntade framgång som Götz fick. Anonymt och på eget förlag utgivet, och trots att det var koncipierat som ett läsdrama, spelades det snart på många teaterscener, och författaren trädde snart fram med namn. I ett slag betraktades Goethe i vida kretsar som ett litterärt geni.

Framgången med Götz var dock bara en västanfläkt mot vad som skulle komma. Med publiceringen av Den unge Werthers lidanden, hösten år 1774, gjorde han epok. Den kärlekskranke konstnärsjälen Werthers väg till självmord, efter en omöjlig förälskelse i en trolovad kvinna, lanserade ett nytt stämningsläge i litteraturen, en ny subjektivitet. Den tidigare epokens krav på måttfullhet och återhållsamhet hade nu ersatts av Sturm und Drang. Hans litterära berömmelse gör att den litteraturintresserade unge hertigen av Weimar Karl August får upp ögonen för honom, och efter att de träffats bjuder Karl August Goethe till Weimar. Innan han farit dit hann han också med ännu en kärlekshistoria med en sjuttonårig flicka, denna gång plötsligt avslutad efter ett formellt frieri, då dennas moder funnit honom olämplig.

Genast populär i den litterära kretsen kring den unge hertigen, erbjuds han snart en tjänst som geheimeråd i dennes administration. Han hade nu funnit sin plats i tillvaron, han hade en tryggad försörjning och en plattform att verka ifrån. Weimar skulle för alltid bli förknippat med hans namn. Här skötte han med – tvärtemot vad man kunde tänka sig om en stereotypt verklighetsfrånvänd poet – stort intresse för praktiska detaljer sitt uppdrag. Tid för litteraturen skulle det dock också finnas. Framförallt ägnade han teatern intresse, där han också gjorde en praktisk insats med upprustandet av teatern i Weimar (hans engagemang häri sträckte sig så långt att han till och med uppträdde som skådespelare). Den viktigaste pjäsen från de första åren i Weimar är Ifigenia på Tauris (prosaversion år 1779, i tryck först år 1787), som både med sitt motiv från Orestien och till sin allmänna form förebådar Goethes senare klassicism.

Ytterligare impulser till denna klassicistiska vändning skulle han få under sin berömda italienska resa, som han företog sig år 1786, då han i hemlighet flydde Weimar, för att bli ung på nytt. Venedig förmår inte att verkligt fånga honom, men upplevelsen av Rom blir närmast till en pånyttfödelse. Konsten fullkomligt överväldigar honom. Ateljéflickorna blir dock till en besvikelse, rädslan för ”franska sjukan” hämmar honom. Inte bara den höga konsten fångar hans intresse utan vid ett besök i Neapel fyller det färgsprakade folklivet honom med livsglädje och inspiration. Han hade mångahanda intryck att ta med sig hem till Weimar.

Hemma igen skriver han, nu en fullfjädrad klassicist, Romerska elegier. Estetiskt revolutionerande i sin antikiserande stil, men också sedlighetsmässigt chockerande med sina många erotiska motiv, fick de vänta något på publicering. De skabrösa inslagen inspirerades inte minst av en ny relation med en ung kvinna av folket, Christiane Vulpius, en förbindelse, som han ståndskillnaden till trots, skulle formalisera till ett giftemål 1806. Ett annat betydande möte från denna tid är det med den andra av klassicismens heroer, Friedrich von Schiller. Efter en inledande missämja emellan de bägge utvecklas efter hand en djupgående vänskap som skulle räcka livet ut, ända till Schillers tidiga bortgång 1805. Ett litterärt centrum hade skapats, och även om allt inte skulle lyckas dem (ett gemensamt tidskriftsprojekt havererade tämligen omgående), finns det knappast någon vänskap i den tyska litteraturen som kan mäta sig med denna.

Goethe låg aldrig på latsidan, och hans litterära aktivitet tycks snarast ha ökat med åren, kanske delvis för att hertigen krävde allt mindre arbete av honom. Snart kom Vilhelm Meister, den klassiska tyska bildningsromanen, ut. Sedan Hermann und Dorothea, ett idylliskt kärleksepos i tolv sånger på hexameter som mycket tilltalade den dåtida borgerlighetens smak, och blev till en stor försäljningsframgång, bland annat en omtyckt bröllopsgåva. En fin illustration på hur smaken förändrats – kan man i dag tänka sig ett hexameterepos som blir en försäljningsframgång! Goethes mångsidighet är utan motstycke. Man frågar sig, hur samma människa kan excellera i både det minsta och det största formatet, ja, i snart sagt varje genre. Det var inte för inte som Vilhelm Ekelund kallade honom ”ett gränslöst receptaculum för alla tiders bildning”.

Alla dessa strävanden pekar fram mot totalverket Faust. Han skulle ägna större delen av sitt liv åt detta monumentala drama. Historien om hur vetenskapsmannen Faust säljer sin själ till djävulen för att uppnå lycka, tycks ha ambitionen att täcka upp hela existensens grundläggande frågor: liv och död, tro och tvivel, sanning och sken. Dess väldiga spännvid märks redan i formen – den skrivs växelvis på en rad olika versmått, varje betecknade ett visst stämningsläge. Den trotsar också i någon mån varje genrebestämning. Formellt naturligtvis ett drama, men redan av omfångsskäl mer eller mindre ospelbar, utan läser sig hellre som en roman, och dessutom mer lyrisk än all lyrik.

Faust avslutas först år 1831, året innan han dör, och kan ses som en sinnebild av Goethe själv sådan han framträder i Safranskis biografi: som en mångfrestare, som ville kunna allt, som ville excellera i alla genrer, men vars liv ändå är ett större konstverk än alla verk som flöt från hans penna. Det är en överraskande traditionell bild. Safranski tar till och med ordet ”geni” i sin mun utan att rodna. Det är lätt att dra litet på munnen åt en sådan beskrivning, tycka att den andas överspänd romantisk genikult. Samtidigt behöver man också i en postmodern tid gestalter att inspireras och förbluffas över. Det finns alltså all anledning också för en ny generation Goethe-läsare att låta sig hänryckas.

Detta sagt, kan man ställa frågan: behövs denna bok över huvud taget? Eller kan man hålla till godo med äldre biografier? Skiljer den sig på något väsentligt sätt från traditionella Goethe-biografier? Jag menar att den gör det. Den skiljer sig från de empiriskt inriktade, vetenskapliga biografier utan personligt engagemang, där Karl Otto Conradys, på många andra sätt imponerande och värdefulla tvåbandsbiografi, intar den främsta rangplatsen. Men den skiljer sig också från äldre tiders personligt färgad essälitteratur, där Thomas Mann är och förblir det stora namnet. Safranski är en samtida, Mann är det inte. Mann föddes i en tid som ännu identifierade sig med Goethe. Safranski lever i en tid som måste upptäcka honom på nytt. Hans förmåga att levandegöra detta stoff för oss sentida söker sin motsvarighet. Förvisso, biografin har sin begränsning i att alla hans litterära verk tolkas i ljuset av Goethes hela liv, som Safranski uppfattar som ett större konstverk än varje enskilt litterärt verk. Den som vill ha exakt besked om ett enskilt verk måste uppsöka andra källor. Men med denna begränsning nämnd kan den inte annat än att rekommenderas till läsning.

Simon O. Pettersson är fil. kand. i tyska och fri skribent. Debuterar i dagarna med diktsamlingen Athens ruiner (Aguéli förlag).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner