Print Friendly

Georg Danell; Socialisering utan opposition

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GEORG DANELL:
Socialisering utan
opposition
På mark- och bostadsområdet
har en omfattande socialisering
skett utan större opposition.
Detta har varit möjligt då det
skett via regleringar och
fåneregler och inte genom
konfiskering av privat egendom.
När Ingvar Carlsson blev bostadsminister för drygt 1Oår
sedan genomdrev han att
politikerna fick makten över
marken och byggandet.
Kommunala bostadsföretag och
bostäder ägda av
socialdemokratiska intressen
fick förmåner jämfört med
privata fastighetsägare.
Förslaget till ny plan- och
bygglag innebär ett borttagande
av byggrätten. Förslaget om en
omläggning av
bostadsfinansieringen till nya
ränte/ån tar bort det sista värdet
ur äganderätten i småhus.
Moderaternas partisekreterare
Georg Danell var planminister
åren 1979-81.
••
A
ganderätten gröps ur” har vi
moderater sagt många gånger
när socialdemokraterna förändrat mark- och bostadspolitiken. Första
socialiseringsvågen kom i samband med
det första socialdemokratiska bostadsprogrammet på 40-talet. Den andra vå-
gen kom i samband med miljonprogrammet som förverkligades under 60- och
70-talen. I snart sagt varje reform av betydelse flyttades positionerna fram för
politikerna på den enskilda äganderättens bekostnad. Det allmänna intresset
ansågs stå för de enskildas samlade intresse.
Det som hänt på ett par decennier
fram till 70-talets början kan kortfattat
beskrivas så här. Rätten att bygga på sin
mark var inte längre självklar utan kunde
inskränkas av politikerna, dvs politikerna fick huvudansvaret för markanvändningen. Man kunde få bygga om
önskemålen överensstämde med ”det
allmännas”. Ägarstrukturen på bostadsmarknaden förändrades dramatiskt. De
kommunala bostadsföretagens framväxt
blev ett instrument för att politikerna
skulle kunna påverka och ibland dominera bostadsförvaltningen. Att bygga små-
hus utan statliga lån blev i början på 70-
talet ovanligt och upphörde i stort sett
när det gäller flerfamiljshus .
Man kan fråga sig hur det är möjligt att
genomföra en sådan omfattande socialisering i ett land som Sverige där äganderätten haft sådan betydelse. Ett skäl är
nog att man hittills inte låtit allmänna
intressen konfiskera privat egendom
utan processen har genomförts med regleringar och låneregler. Ett annat skäl
är att det nog uppfattades som en ganska
bra politik att ta bort bostadsbristen på
60-talet med miljonprogrammet Metoderna granskades inte utan det var volymen på byggandet som imponerade. Medaljens baksida – den dåliga miljön i de
hårt exploaterade förorterna och de
många gånger alltför fort och slarvigt
byggda bostäderna – hade ännu ingen
sett.
Ingvar Carlsson som bostadsminister
För drygt tio år sedan blev Ingvar Carlsson bostadsminister. Hans uppgift var
att bringa reda i den väldiga utredningskvarn som startats i begynnelsen av den
röda vågen på 60-talet. Det talades ganska öppet om marksocialisering och alla
som tyckte illa om det ansågs inte ha
förståelse för den sociala bostadspolitiken utan vara att betrakta som offer för
privata byggentreprenörers maktlystnad.
Ingvar Carlsson böljade med en rivstart. Han lade snabbt ner alla utredningar och bestämde sig för att göra en ny
bostadspolitik på ett år. Vilket han också
gjorde. Vi fick en bostadspolitik som gav
politikerna makten över marken och
byggandet. Den minnesgode kommer
också ihåg att det då gjordes en film av
bostadsdepartementet som handlade om
”makten över marken” . När det gäller
stil och utformning var den i samma
klass som den socialdemokratiska valfilm vi såg på biograferna inför det senaste valet. Då, som nu, gällde det att hetsa
fram stämningar mot en påhittad fiende
för att få bättre utrymme för sina egna
ideer.
På Ingvar Carlssons förslag beslöt
riksdagen att få ett fast grepp om allt
byggande med hjälp av enorma skattefinansierade räntebidrag i kombination
med detaljstyrning av hur bostäderna
skulle se ut. Därtill band man ihop markoch bostadspolitiken så att en förutsättning för statliga lån – som i praktiken
blev en förutsättning för allt byggande –
var att marken tilldelats byggherren av
kommunen. Just möjligheten att bygga
på egen mark skulle försvåras.
Sverige fick västvärldens mest
politikerstyrda bostadsmarknad.
Sverige fick därmed västvärldens mest
politikerstyrda bostadsmarknad. Genomgående lät man kommunala bostadsföretag och bostäder ägda av socialdemokratiska intressen få förmåner jämfört med privata fastighetsägare. Därmed minskade man inte bara möjligheterna att bygga utan också att förvalta,
vilket egentligen är en ännu större fråga.
Hotet mot byggrätten
Trots allt arbete med att gröpa ur äganderätten till mark och hem återstår idag
några viktiga inslag som gör ägandet meningsfullt. Det ena är att det mellan alla
bygglagens grynnor finns något som
heter byggrätt, och faktiskt innebär att
ersättning måste utgå om kommunen inskränker den. Det andra är att ägandet
också är ett sparande för framtiden. Möjligheten att få något över efter många års
amorteringar, efter en försäljning, finns
kvar även efter alla skatter.
Men nu avser socialdemokraterna att
ta bort även dessa båda återstående värden i äganderätten. Förslaget till ny planoch bygglag röjer byggrätten. I framtiden
222
ska kommunen ge en tidsbegränsad rätt
att bygga. Har man inte hunnit eller kunnat utnyttja rätten förfaller den utan ersättning efter den s k genomförandetid
som varje detaljplan ska åsättas. Det
mest stötande är dock att man är beredd
att upphäva outnyttjade byggrätter i
stads- och byggnadsplaner som är äldre
än från 1979. Hur många vet om att deras
möjlighet att också bygga en gäststuga
på sin fritidshustomt försvinner vid nästa
årsskifte om socialdemokraterna får som
de vill? Plan- och bygglagen är svåröverskådlig och oerhört omfattande även för
administratörer och politiker på bostadsmarknaden. Därmed är den i det närmaste okänd för den berörda allmänheten.
Hur många vet att möjligheten att
bygga en gäststuga på fritidshustomten försvinner vid nästa årsskifte?
Centerpartiets klarsignal för bygglagreformen är obegriplig. Det parti som
kanske mest är präglat av markägarintressen skall nu alltså medverka till det
längsta steget på marksocialismens väg.
Bostadsfinansieringen
Den andra reformen som är på väg innehåller ett besparingsförslag som kanske i
förstone förefaller vara klokt eftersom
”Carlssons räntebidrag” skulle minska.
Förslaget syftar till att skifta räntebidrag
till räntelån. De räntor som man inte betalar läggs på hög. skuldbördan växer
således år från år och sedan är det bara
att hoppas att man vid en försäljning får
ut lika mycket som lånet vuxit upp till.
Vår moderat i den nu avslutade bostadskommitten – Rolf Dahlberg – är
ensam om att tycka att det är orätt mot
alla som redan givits lån med räntebidrag
att nu i stället tvinga på dem räntelån.
Men på något sätt tycks nu allt bli tillåtet
för lagstiftaren. Retroaktivitet och att
bryta överenskommelser med enskilda
Allt tycks bli tillåtet för lagstiftaren.
medborgare eller grupper i samhället
tycks vara accepterat. Våra moderata
besparingsförslag med successiva nedtrappningar av räntebidrag får inte på
långt när samma effekter som omläggningen av räntebidrag till räntelån. Ändå
är samtliga övriga partier överens om
omläggningen. Vem hade trott det i valkampanjen när moderata besparingar
blev något av en spottkopp?
Bostadskommittens huvudförslag är
naturligtvis vad som skall hända med
bostadsfinansieringen i framtiden. I den
delen föreslår man en allmän övergång
till räntelån för det statliga kreditengagemangeL Om än att räntebidrag kommer
att finnas kvar jämte räntelånen, särskilt
för de omhuldade och privilegierade
kommunala bostadsföretagen. De borgerliga representanterna i kommitten har
dock kommit fram till att räntelån skall
kunna erbjudas men i så fall på den vanliga kreditmarknaden. Sedan får lånesö-
kandena välja om de vill ha detta system
eller inte.
Tanken att bygga upp den stora bostadsmarknaden med ett system som går
ut på att räntekostnaderna skall betalas i
framtiden har prövats på andra områden.
studielånen är väl de mest kända. Och
resultaten förskräcker. Ur förnuftssynpunkt är det på något sätt fel att tvingas
planera sin hushållsekonomi med utgångspunkt från att den största lånebördan skall växa med automatik i uppemot
20 år. Först efter 35 år, enligt bostadskommittens beräkningar, skall man kunna bölja amortera av de ursprungliga
lånen. Vad vet vi egentligen om fastighetsmarknaden om ett, två eller tre decennier? Är det ens sannolikt att tro att
man kommer att få ut lika mycket pengar
vid en försäljning som vad skuldbördan
då uppgår till?
Vad vet vi om fastighetsmarknaden om ett, två eller tre decennier?
Räntdånen är ett medel för att ta bort
det sista värdet ur äganderätten i små-
hus. Möjligheten att efter många års
tunga räntebetalningar och amorteringar
ha skrapat ihop ett sparkapital elimineras. I själva verket blir det ett väldigt
risktagande för alla som tar ett statligt
räntelån. Politikerna kan komma att ändra förutsättningarna för lånet precis som
man nu ändrar i ”Carlsson-lånen”. Dollarkurser och oljepris kan ändras radikalt
och därmed inflation och räntenivåer.
Åttiotalets första hälft visar att man får
vara glad om fastighetspriserna står still
och inte sjunker. Hur skall man med en
sådan bakgrund våga ta ett lån som automatiskt ökar år från år?
223
Räntelånen är ett medelför att ta
bort det sista värdet ur äganderätten i småhus.
Vilka bostäder efterfrågas?
Inför omvärlden skryter vi svenskar med
att vi har världens lyxigaste bostäder. Vi
brukar dock inte berätta om priserna.
Somliga beräkningar visar att boendet
subventioneras med 30 miljarder kronor.
I vart fall går det 15 miljarder till räntebidrag. Utgifter som alla vill ifrågasätta efter valet. Men det egendomliga är att
ingen i de övriga partierna frågar om vi
bygger rätt. I bostadskommitten ville
inte ens majoriteten gå med på en efterfrågeundersökning för att försöka ta reda
på hur folk vill bo. Det är typiskt. I Sverige bestämmer byråkrater och politiker
hur vi skall bo. Översåtarna vet bättre
om vårt eget bästa. standarden och
ytorna är bestämda uppifrån.
Hittills har man försökt lura bostadskonsumenten att man ska bo billigt i dessa bostäder. Socialdemokraterna har
hoppats att skattebetalaren inte skall
uppmärksamma de väldiga subventionerna. Nu har man kommit fram till att
konsumenten måste betala mer av kostnaderna. Men man vill inte gå rakryggat
fram och minska räntebidraget utan föreslår att räntekostnaderna skall läggas på
hög. Därmed minskar ägandespridningen än mer och det blir sämre möjligheter
att vårda sitt hem. Utrymmet för lån till
reparationer och ombyggnader minskar
naturligtvis drastiskt och upphör kanske
helt.
Bygg som folk vill bo, är ett gammalt
224
bra slagord. Det borde betyda att efterfrågan styr byggandet. Att byggarna
skall ha ett direkt ansvarsband till konsumenten och inte kunna skylla på myndigheters föreskrifter när något går fel.
Vi borde låta standard och bostadskostnader bli kända och påverkbara för konsumenten. Till en böljan blir det kanske
mindre bostäder med något lägre utrustning. Men de fribyggen som på dispens
har byggts visar att det blir bra och eftertraktade bostäder. Länder i vår närmaste
omgivning som inte har några räntebidrag kan ju inte heller påstås leva i misär.
Det viktigaste ägandet för ett hushåll
är bostaden. De allra flesta vill också äga
sin bostad någon period i livet. Om man
verkligen vill att fler skall få vara med i
någon förmögenhetstillväxt eller nås av
ägandespridning skall vi erbjuda fler att
bo med äganderätt. Det är bra för samhällsekonomin och privatekonomin och
folk trivs med det. Därför skall vi bygga
fler småhus med äganderätt och inte som
nu tvärtom.
Hur många vet om att den klassiska
bostaden – radhuset med äganderätt –
är på utdöende efter en reform av Birgit
Friggebo. På hennes förslag beslöt riksdagen att skjuta till så mycket subventioner till bostadsrätten att det i identiska
hus är avsevärt billigare de första tio
åren att bo med bostadsrätt än med äganderätt. Vi måste nu gå andra vägen. Lika
regler för olika upplåtelseformer, dynamiskt bostadssparande och rätt att äga
sin lägenhet i flerfamiljshus med lagfart.
Då blir det ägandespridning och framför allt skulle bostadspolitiken äntligen
följa de önskemål som folk i allmänhet
har. Eller helt enkelt, vi skulle låta folk
bo som de vill och kan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner