Print Friendly

Genus – vänsterns framgångsrecept

Av Maria Abrahamsson | 4 juni 2010

Att lära sig den rätta begreppsapparaten med hög genusfaktor är receptet på framgång för feministiska forskare, debattörer och politiker. Att bekänna sig till genusläran är för den akademiska karriären i dag lika viktigt som det var på 60- och 70-talen att hålla marxismen i helgd och vördnad. Nu som då krävs ingen djupare övertygelse. För att få de åtråvärda forskningsanslagen räcker det att känna till de genusladdade signalorden, menar Maria Abrahamsson.

Själv skulle jag inte komma på tanken att förklara de omotiverade löneskillnaderna som ännu finns kvar mellan kvinnor och män med ”samhällets indelning i kvinnligt och manligt”. En mer jordnära anledning är att män löneförhandlar skickligare och med större självförtroende än kvinnor. Men en så prosaisk förklaring passar inte Maria Wetterstrand. I NWT (3/4) slår hon fast att det är den rådande ”maktfördelningen” mellan könen som motiverar de omotiverade löneskillnaderna. Signalorden som markerar feministisk medvetenhet
trillar som ärter i hennes artikel. Miljöpartiets recept är mer genuspedagogik åt personalen i förskolan.

I Neo (nr 3/10) skriver Gudrun Schyman att den viktigaste frågan för feminister är att ”lyfta det patriarkala våldet till den rättspolitiska nivån”. Allt för att fortsätta genusforskningen och dess ”fruktsamma samarbete” med kvinnojourerna. Sexköpslagen framhålls som ett lysande exempel och resultat av ”aktivt feministiskt demokratiarbete”. Att lagen inte fungerar, känns hon inte vid. Det viktiga för Schyman är att posera i offentligheten med sin feministiska jargong. Vem minns inte hennes taliban-tal där signalorden patriarkat, strukturer och mönster fick förklara varför svenska män var av samma skrot och korn som de terrorister som spränger
flickskolor i Afghanistan?

Varje år får omkring 150 personer sätta livet till på grund av dödligt våld. Ett 15-tal av offren är kvinnor, dödade av sina män. Det är ett problem att ta på stort allvar. Just därför, menar jag, är det oansvarigt av Schyman – och Wetterstrand? – att överlåta åt den politiskt styrda genusforskningen att behandla och förklara det manliga könets överrepresentation i våldsstatistiken.

Metoden för att bli accepterad som ”medveten” feministisk forskare, debattör eller politiker är att lära sig den rätta begreppsapparaten. Hög feministfaktor har signalord som över- respektive underordning, makt, mönster och strukturer, sexualiserat våld och – naturligtvis – könsmaktsordning. Ett flitigt bruk av prefixen kön och genus underlättar. Krydda gärna med en dos ”sexualiserat våld”, det skenbart neutrala ”unga flickor” samt några nypor ”manlig härskarteknik” och ”förtryck”. Simsalabim. Med hjälp av detta vokabulär går det utmärkt att skriva ansökningar om forskningsanslag. Om projekten är beskrivna på ett feministiskt korrekt sätt spelar det inte alltid så stor roll om de över huvud taget existerar.

Fallet med den bedräglige regeringstjänstemannen får illustrera vad jag menar. Som handläggare vid näringsdepartementets dåvarande jämställdhetsenhet, en oceanångare sjösatt av statsrådet Margareta Winberg, förstod tjänstemannen snabbt hur han i falskt namn och med knipsluga formuleringar kunde ansöka om regeringens öronmärkta genuspengar till påhittade jämställdhetsprojekt. Inte ens det imaginära projektet med det löjeväckande namnet ”Nordisk samverkan mot sexualiseringen av vardagsrummet”, väckte oråd hos det då ansvariga statsrådet Jens Orback. Signalfrasen gav enbart positiva vibbar på jämställdhetsenheten. Svisch, så fördes 100 000 kronor över till handläggarens konto. Närmare en och en halv miljoner kronor hann bedragaren lura till sig av skattebetalarnas pengar innan regeringskansliets säkerhetsavdelning satte stopp för hans ”extrainkomster”.

I den akademiska världen driver militanta krafter på för att lärosätena ska genuscertifieras och kurslitteraturen genusproblematiseras. Att bekänna sig till genusläran är för den akademiska karriären i dag lika viktigt som det var på 60- och 70-talen att hålla marxismen i helgd och vördnad. Nu som då krävs ingen djupare övertygelse. För att få de åtråvärda forskningsanslagen räcker det att känna till de genusladdade signalorden.

En talande beskrivning av hur det kan gå till finns på Newsmill.
Där skriver DN:s Nathan Shachar: … de flesta projekt har ingen genusaspekt, men de som fyller i formulären vet att de förväntas producera tomt svammel i stil med ”genusaspekten är fundamental i Thailands industriella utveckling; i Ophrys-arternas fortplantning; i stålets härdning…” Shachar ger luft åt en sanning som många rimligen känner till men inte vågar framföra av rädsla för att bli stämplade som anti-feminister.

Åtal mot den tidigare i år häktade före detta länspolismästaren planeras till midsommar och omfattar 23 olika punkter. Däribland koppleri, sexköp och flera våldtäkter. Denne högt uppsatte statstjänsteman kallade sig feminist och det hjälpte honom länge till stor framgång. Han reste land och rike runt – ja, även utomlands – för att undervisa om maktstrukturer, sexualiserat våld, genusordningen och manligt förtryck av det underordnade könet. Länspolismästarfallet får stå som sinnebild för att genushysterien i vårt land har gått för långt.

Detta förskräckliga debacle borde bli en tankeställare inte minst för regering och riksdag. Det finns långt mer påtagliga problem att diskutera och försöka göra någonting åt inom politik, forskning och utbildning. Därför är det djupt beklagligt att de ständigt upprepade feministiska signalorden har fått en sådan makt över tanken att det blir en lång och svår process att återgå till ett mer normalt och hälsosammare sakernas tillstånd.


Maria Abrahamsson, riksdagskandidat (M)

Comments are closed.

ANNONSER:

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Rädslans liberalism

webshop_banner