Print Friendly

Gåtan Stellan Arvidson

Av Mats Hellspong | 23 mars 2012

I Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi… Relationer Sverige–DDR 1949–1990 skildras omfattningen av det östtyska spionaget och propagandan i Sverige under många decennier. Mats Hellspong fascineras särskilt av historien om socialdemokraten Stellan Arvidson, under lång tid ordförande i Förbundet Sverige-DDR, som genom sina goda kontakter med skolsverige kunde räkna med att få sin starkt retuscherade bild av DDR dominerande i svenska läromedel.

Tyskprofessorn Birgitta Almgrens bok om Stasis spioner och angivare i Sverige har väckt berättigad uppmärksamhet och initierat en intensiv debatt kring Alliansregeringens benägenhet att lägga locket på och undvika att namnen på angivarna får spridning. Almgrens två år tidigare utgivna bok Inte bara Stasi… Relationer Sverige–DDR 1949–1990 har däremot hamnat litet i skuggan av spionboken. Den är värd att uppmärksammas för sitt delvis chockerande innehåll.

Boken är visserligen litet rörigt disponerad och innehåller många omtagningar. Men Almgren har gjort ett imponerande pionjärarbete i svenska men framför allt i nu öppnade tyska arkiv och har därtill gjort ett stort antal intervjuer med nyckelpersoner. Den bild hon ger är tydlig, osminkad och tänkvärd.

Det litet omskakande i denna bok är omfattningen av det östtyska spionaget och propagandan i Sverige under många decennier. Det under det kalla kriget neutrala Sverige var ett förstahandsmål för DDR att påverka och infiltrera. Att man oförskräckt lade sig i det svenska kommunistpartiets, senare VPK:s, göranden och låtanden, är en sak. C H Hermansson och Lars Werner var en nagel i ögat på DDR, sedan man på 1960-talet slagit in på en mer eurokommunistisk linje.

Vid partisprängningen 1977 satsade DDR på den stalinistiska utbrytargrupp som bildade Arbetarpartiet Kommunisterna, vilket man litade på skulle fortsätta att verka under rysk och östtysk kontroll. Men allmänt var DDR:s propaganda i Sverige i rätt liten utsträckning inriktad mot kommunister, som bedömdes som utan verkligt inflytande i det svenska samhället. Intressantare då att knyta kontakter med vänsterinriktade socialdemokrater.

Det är särskilt i två kapitel som Almgrens framställning är verkligt intressant: ”DDR i svenska skolor och universitet” och ”Britta Stenholm, Stellan Arvidson och Vänskapsförbundet”. Stellan Arvidson och hans sambo Britta Stenholm är huvudpersoner i båda dessa kapitel. Arvidson (1902–1997) framstår som särskilt gåtfull. Han framträdde som retoriskt högspänd poet på 1920-talet, blev litteraturhistoriker och Thorildkännare, var svensk lektor i Greifswald på 1930-talet, innan nazisterna skickade hem honom, blev rektor för folkskoleseminariet i Stockholm 1953–1969 och socialdemokratisk riksdagsman 1957–1968. Mest känd har han väl blivit för sin roll som en av de viktigaste konstruktörerna av den svenska enhetsskolan efter kriget. Elaka tungor brukar kalla honom för ”den svenska skolans dödgrävare”. Det är nog ingen fullt korrekt beskrivning. De urprungliga intentionerna var ambitiösa och välmenande om än möjligen inte alldeles realistiska. Grundskolans successiva urartning och kris kom långt efter att Arvidson lämnat arenan. Men naturligtvis låg fröet till de kommande stora problemen redan i den ursprungliga konstruktionen.

Stellan Arvidson hade dock många fler järn i elden, varav flera var högst kontroversiella. Han var engagerad i Förbundet Sverige-Sovjetunionen, i den kommunistkontrollerade Svenska Fredskommittén och var 1969–1987 ordförande i Förbundet Sverige-DDR, det sista en sammanslutning som han tycks ha styrt med järnhand. En man med en orubblig övertygelse, samtidigt ofta omtalad som ”blid och vänlig”.

Almgren pekar på ett tätt samarbete mellan skolmyndigheter i Sverige och DDR, kanske särskilt under Jonas Orrings tid som generaldirektör i Skolöverstyrelsen. Britta Stenholm (1916–2002), som liksom sin sambo Arvidson var starkt engagerad i Förbundet Sverige- DDR, var en ofta anlitad utredare åt Utbildningsdepartementet och Skolöverstyrelsen. Annars var hon 1961–1982 skoldirektör (ironiskt nog i Täby, numera en borgerlig modellkommun).

Samma dam ledde arbetet inom Förbundet med att undersöka objektiviteten kring DDR i skolans läroböcker. Objektivitet tolkades då som att man skulle ge utrymme för DDR:s självpresentationer av sin stat och undvika alla former av kritik av den bristande demokratin eller brotten mot mänskliga rättigheter. Genom sina goda kontakter med skolsverige kunde Arvidson och Stenholm räkna med att få sin starkt retuscherade bild av DDR dominerande i svenska läromedel.

Förbundet Sverige–DDR kontrollerades och finansierades från DDR. De flesta medlemmarna (som inte var särskilt många) var kommunister och socialdemokrater. Men som nämnts var östtyskarna inte överdrivet intresserade av att ha med de förra att göra. De var i deras ögon zu alt, zu krank, zu müde och de hade inga viktiga kontaktnät. I stället borde förbundet ledas av prominenta socialdemokrater och så skedde också. I tur och ordning var författaren och bibliotekarien Arnold Ljungdal (1956–1968), Arvidson (1968–1987) och förre stockholmsbiskopen Lars Carlzon (1987–1990) ordförande, samtliga socialdemokrater på vänsterkanten.

Arvidson var med sitt omfattande kontaktnät, sin flytande tyska och sin djupa bildning en idealisk frontfigur för förbundet. DDR gjorde honom till hedersdoktor i Rostock och professor i Greifswald och bjöd honom och Britta Stenholm på långa semestervistelser i landet år efter år. Arvidson svarade med att generöst representera förbundet i sitt eget hem i Stockholm. När han någon gång inte kunde göra detta utan andra medlemmar fick ställa upp för östtyska besökare, väckte det misstämning bland de senare. Gästerna klagade över torftig utspisning och svaga tyskkunskaper. Det uppstod kulturella och sociala krockar när godtrogna medlemmar trodde, som Almgren uttrycker det, ”att alla i Arbeiter- und Bauernstaat DDR var arbetare och bönder”.

När Stellan Arvidson 1969 blev hedersdoktor i Rostock sade han i sitt tacktal följande: ”Historikerna måste i framtiden förklara hur en socialistisk skolreform kunde genomföras i ett kapitalistiskt land. … Hur kommer det sig att skolsystemen i det socialistiska DDR och det kapitalistiska Sverige har så många gemensamma drag?” Ulf Larsson, historiker och tidigare socialdemokratisk tjänsteman på utbildningsdepartementet, har i en replik till Almgrens bok på nätet vänt sig mot antydningar att den sammanhållna grundskolan (enhetsskolan) skulle ha varit inspirerad från DDR. Rimligen har han rätt: man började skissera en svensk sammanhållen grundskola redan före DDR:s bildande och inspirationen kom väl närmast från amerikansk pedagogik.

Men Almgren har rätt i att kontakterna mellan svenska och östtyska skolmyndigheter varit anmärkningsvärt omfattande. Rektorer och skolledare gjorde mängder av resor till DDR och svenska tysklärare bjöds till landet i mycket stort antal år efter år. Bilden av DDR i svenska läromedel kunde som nämndes ovan manipuleras med hjälp av Förbundet Sverige-DDR och dess östtyska finansiärer, en påverkan som inte var fullt synlig varken för skolmyndigheterna eller läromedelsförlagen.

Erfarenhetsutbytet hade sin orsaker. Det fanns ju stora faktiska likheter mellan de två ländernas skolsystem, båda hade en vad Arvidson i Greifswald kallade ”socialistisk skola”. Skillnaden låg närmast i att de östtyska skolexperterna tyckte att den svenska skolan var för slapp och kravlös.

Almgren aviserar i sin bok att hon planerar en särskild studie av Arvidson och Stenholm. Det skall bli intressant att läsa den. Man kommer inte förbi Stellan Arvidsons roll när det gäller bilden av DDR i Sverige under efterkrigstiden. Trogen sin ungdoms marxistiska engagemang i Clarté i Lund på 1920-talet behöll han uppenbarligen ett långt liv igenom en tennsoldats hållning i försvaret av kommuniststaterna. Men även inom Förbundet Sverige-DDR förekom emellanåt opposition mot den rollen.

Det fanns medlemmar som lämnade förbundet i protest mot den ständiga skönmålningen av DDR. Ibland skrev man upprörda brev till styrelsen, vilka Arvidson brukade besvara med bevarat lugn men utan att vika en endaste tum. För honom var DDR en idealstat, om vilken han använde honnörsorden demokrati, humanism och fred. Men inom föreningen fanns det alltså medlemmar som upplevde ett vettlöst hyckleri i att tala om demokrati om en stat, som aldrig kunde tänka sig att låta medborgarna uttala sin mening i fria val, om humanism om en stat, som lät mörda sina egna medborgare om de försökte fly från staten, eller fred om en stat, som var rustad till tänderna och genast satte sin armé på fötter när Warszawapakten beslöt invadera Tjeckoslovakien i augusti 1968.

Var Stellan Arvidson socialdemokrat eller kommunist? Skall man bestämma en människas politiska tillhörighet genom hans egna deklarationer eller genom hans handlingar? I praktiken stod ju Arvidson betydligt till vänster om både C H Hermansson och Lars Werner, som ju båda protesterade mot t.ex. invasionen i Tjeckoslovakien och utvisningen 1976 av Wolf Biermann. Hela Arvidsons förnämliga ämbetsmannakarriär hade ju varit omöjlig om han kallat sig kommunist. Men hur såg man inom det socialdemokratiska partiet på hans utrikespolitiska engagemang? Tvingades han bort från sin riksdagsplats 1968? Skyddades Arvidson av sin gamla vänskap med Tage Erlander, grundad i 1920-talets Lund? Varför fick han hållas? Ingvar Carlsson säger till Birgitta Almgren: ”Hade det varit någon annan än Stellan Arvidson som agerat på liknande sätt skulle han direkt ha uteslutits ur partiet”.

Mats Hellspong är professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet.

Läs en recension av Inte bara Stasi… här:
Dags att döma av Hans Wallmark (13 november 2009)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner