Print Friendly

Fritt fall för Fillon

Av Mats Fält | 8 juni 2018



Presidentvalet på våren 2017 blev en total katastrof för den respektabla högern, i huvudsak representerad av det stora centerhögerpartiet Republikanerna. Efter valet genomlever partiet en lång och smärtsam existentiell kris. Hur kunde det gå så fel? Mats Fält har läst Fillons kampanjchef Patrick Stefaninis ”Déflagration – Dans le secret d’une élection impossible”.

Hundratals företrädare har förlorat sina mandat och många tidigare både lojala och uppskattade partikamrater har bytt sida och anslutit sig till den nye presidentens rörelse. Det mest uppseendeväckande exemplet på det senare, är den nuvarande finansministern Bruno le Maire.

Man glömmer ofta att den katastrofdrabbade kandidaten Francois Fillons utgångsläge var tämligen uselt. Han hade senast varit en ovanligt strävsam och lojal premiärminister under hela Sarkozys mandatperiod som president. Fillon var allmänt uppskattad och kryddade sin personliga image med ett brinnande intresse for både bergsklättring och racerbilar.

Trots detta förblev hans stöd begränsat bland det egna partiets väljare. En mycket ambitiös och långsiktig kampanj, tryfferad med linjetal och böcker i centrala ämnen som integration och ekonomiska reformer, hjälpte inte heller. Lika lite som i andra länder uppmärksammade inlägg på temat att Thatcher hade rätt och Frankrike fel om behovet av radikala liberala reformer. Äntligen en fransman som vågar, tänkte liberaler i andra europeiska länder. Aldrig i livet, verkade förbli den franska reaktionen – även inom Fillons eget, på papperet reforminriktade, parti.

Det var först när TV-debatterna satte riktig fart på primärvalskampanjen inom Republikanerna som Fillon fick luft under vingarna. Han framstod som rapp, tydlig och sympatisk under ordväxlingarna med kollegorna. Dessutom blev hans framgångar nyheter eftersom han så länge överskuggats av partiets självklara ledare Juppé och Sarkozy. Väljarna började tröttna på huvudalternativen och kunde tänka sig ett synbarligen fräscht alternativ, som inte lika självklart identifierades med maktapparaten i Paris.

En fördel som visade sig ödesdiger var Fillons tydliga kritik mot både Juppé och Sarkozy för tidigare inblandning i ett antal korruptionsaffärer. Angreppen stärkte Fillon men grävde också skyttegravar mot partikollegornas anhängare, både de partimedlemmar som röstade i primärvalet och de betydligt fler utanför partiet som var positiva till främst Alain Juppé, borgmästaren i Bordeaux. Kraven på Fillons heder och moral blev också höga inför den fortsatta valrörelsen.

Efter den tydliga och oväntade segern i primärvalet visade sig ett antal problem omgående. Fillons brist på känsla för symbolpolitik och förbrödring var ett av dessa. Efter segern hoppade han över det obligatoriska besöket på partihögkvarteret, något som självklart noterades av samtliga berörda. Eftersom segern var oväntad hade ingen på allvar planerat kampanjens fortsättning. Fillon ogillar större interna möten och sköt ofta upp viktiga beslut för att kunna diskutera dem med enskilda medarbetare, vilket både kostade tid och spred förvirring i organisationen.

Fillons från början svaga stöd ute i landet krävde omfattande insatser för att alltför sent bygga ut fältorganisationen och sluta allianser med de tidigare motståndarna inom partiet. Juppé och Sarkozy var inte omöjliga men knappast heller entusiastiska. Fillon levererade inte alls den ärliga vilja till kompromisser och samförstånd som en framgångsrik kampanj hade krävt.

Ett av fransk politiks riktiga proffs upplevde från insidan hur succékampanjen successivt styrdes mot total katastrof. Hans namn är Patrick Stefanini och han var under huvuddelen av kampanjen Francois Fillons kampanjchef. Stefanini har tillsammans med den politiska journalisten Carole Barjon på vänstertidskriften Nouvelle Observateur skrivit boken ”Déflagration – Dans le secret d’une élection impossible” (Robert Laffont, 2017). Det är en både fängslande och skrämmande beskrivning av hur något som kunnat bli så bra slutar så fullständigt fel.

Det stora problemet är dock inte organisationen och den interna oenigheten inom Republikanerna. Det blir istället hanteringen av de allt fler anklagelserna om korruption och tveksam hantering av statens och andras pengar. Efter segern framstår Fillon som given vinnare i det kommande presidentvalet. Säkerheten överdrivs med tanke på hur få som faktiskt deltagit i högerns primärval.

Å andra sidan är Macron ännu inte på allvar kandidat och Socialistpartiet är redan på väg att rasa ihop. Marine le Pen har stort stöd i opinionen men mycket få tror att hon verkligen skulle kunna vinna presidentvalet i maj.

Fillons vilja att hålla saker för sig själv leder även till att de första uppgifterna om tveksamma utbetalningar till hustrun för arbete för kandidatens kontor kommer som en överraskning för de flesta i kampanjen. Frågornas hantering kräver tidvis all uppmärksamhet och förlamar kampanjverksamheten. Media vill inte prata om något annat och Fillon känner sig både kränkt och orättvist behandlad. Det är till stora delar sant – mycket av det han gjort har många andra gjort före honom. Men den romantiserade självbild som lyft honom i primärvalet klarar inte av konfrontationen med verkligheten. Det är också sant att det kommer ständigt nya uppgifter från den juridiska apparaten – i huvudsak kontrollerad av Macrons gamle chef, Francois Hollande från Socialistpartiet – som drabbar Fillon på ett sätt som inte drabbat någon tidigare presidentkandidat.

Stefanini tecknar bilden av en dysfunktionell kampanj, ledd av en kandidat som vägrar att på ett rationellt sätt ta tag i verkligheten. Många kandidater har vunnit trots dåliga odds och motstånd i pressen. Det uppenbara mediastödet för Macron skulle inte lika lätt ha kunnat hantera hans felsteg – och till en början inte fullt så imponerande opinionsstöd – om Fillon verkligen tagit hjälp av sina medarbetare och gett dem chansen att driva en riktig valkampanj. Kandidaten isolerar sig, accepterar inte hur organisationen är tänkt att fungera och lägger inte den tid som krävs för att utarbeta och förankra de överlevnadsstrategier som blivit oundgängligen nödvändiga.

När projektet på allvar närmade sig kollaps vägrade Fillon fortfarande att på allvar överväga möjliga alternativ. Han hade lovat att träda tillbaka om åtal skulle bli aktuellt. Trots att den gränsen överskreds vägrade han att ta steget och rädda presidentposten för den respektabla högern. Istället fortsatte han en på sitt sätt heroisk men samtidigt ansvarslös kampanj. Trots mediastormen och de uppblåsta anklagelserna missade han till slut bara chansen att komma vidare till den avgörande omgången med några procentenheter.

Stefanini beskriver målande hur han kluven mellan sin lojalitet till en mänsklig och anständig politiker och avståndstagandet från ett kapsejsande projekt arbetar vidare med sin sista insats i kampanjen – massmötet vid Trocadéro där tiotusentals anhängare visar sitt stöd för en man som borde ha blivit president. Efter mötet ansluter sig Stefanini till alla de andra – både opportunister och djupt seriösa och bedrövade medarbetare – som inte ser någon möjlighet att längre ta ansvar för Fillons hopplösa försök att likt en av hjältarna vid Thermopyle stå emot och vända vinden.

”Déflagration” såldes i 35 000 exemplar i december – vilket är mycket för en politisk bok även i Frankrike. Många liknade den vid en thriller, ett grekiskt ödesdrama eller något Shakespeare kunnat skriva. Intresset blev inte mindre av att Patrick Stefanini – länge en centralfigur i skuggorna bakom både Chirac och Juppé – tidigare i princip aldrig själv gett sin egen version av historien. Efter katastrofen 2017 – enligt Nouvelle Observateur gaullismens slutgiltiga hädanfärd – kunde inte ens Stefanini låta bli att berätta.

Mats Fält är ordförande i kommunfullmäktige i Tyresö

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism