Print Friendly

Frihet, fräckhet, feghet

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR DARMEN:
Frihet, fräckhet, feghet
Man känner skymningen av det
kommande mörkret, skriver teollic
Gunnar Dahmen om musicalen
»Cabaret». Den gavs i Stockholm i en
utmärkt föreställning och också på andra
scener i Sverige. Den grälla uppsättningen, danserna, de skrälliga och sentimentala melodierna- allt fångar den
depraverade stämningen från det slutande
20-talet. Sedan bröt Hitlertiden in över
Tyskland. Varför och hur detta skedde
söker man alltmera finna fram till.
Weimarförfattningen var byggd på så
liberala ideal att alla normer upplöstes.
Friheten skulle vara fullständig: därför
kunde fräckheten dominera medan fegheten teg. Märkligt är att reaktionen
mot upplösningstendenserna under
Weimarrepubliken hade de ungas stöd.
Nationalsocialismen var en ungdomsrörelse, buren på de ungas entusiasm
mot sin egen förintelse.
Arthur Koestler upplevde det franska
sammanbrottet 1940. Han sammanfattade stämningen i en fras som han hörde
överallt. »Il faut en finir» – det måste
bli ett slut. Slut på politisk splittring, på
ständiga regeringsskiften och slut på evig
väntan på ändring. »Il faut en finir». Så
här kan det inte fortsätta.
Ungefär tio år tidigare hade Frankrikes granne i öster känt en liknande trötthet och desperation. Men om Frankrike
i sin trötthet kapitulerade för ett angrepp
utifrån så föll Tyskland för ett angrepp
inifrån. En kropp, trött av orolig väntan,
av undernärdhet, av sömnlösa nätter av
fruktan för framtiden, har svag motståndskraft. Det kommer en stund då den sjuke
sätter sitt hopp till kvacksalvare och underkurer, eller också blir han viljelös och
apatisk. Det förra hände i Tyskland. Det
senare i Frankrike.
När Hitler tagit makten 1933 följde
snabbt en utveckling, om vilken en klarsynt pessimist sade: »Nu fostras ena hälften av tyska folket till fräckhet och den
andra till feghet». Historieskrivningen har
i detalj skildrat fräckhetens väg till makt
men inte ägnat samma intresse åt den
sjukdomsbild av trötthet och likgiltighet
som gjorde fräckhetens framgångar möjliga. Varför var man så trött och varför
var man så tolerant mot dem som själva
satte sig över all tolerans och alla demokratiska spelregler?
Tröttheten
Man var trött på att gå hungrig. Sex miljoner tyska arbetslösa – de flesta inom ar- 132
betarklassen. Men också i medelklassen.
»Hur ska det gå för Pinnebergs?», familjen som sökte hålla sig flytande. Hitler
hjälpte den till arbete. Är det att förvåna
sig över att Pinneberg tog emot det utan
att närmare fråga sig med vilka metoder
den nya arbetsgivaren skaffade arbetstillfällen? För övrigt visste han liksom alla
andra att arbetsgivare inte kan göra vad
de vill. Levde man inte i en demokrati?
Man var trött på den utrikespolitiska
situationen med vad den innebar av nationella förödmjukelser. Domen i Versailles hade varit förkrossande, och inte blev
det bättre när åklagare och domare –
som var samma person – fortsatte med nya
förödmjukelser och löftesbrott.
Man var trött på att se hur regeringen
inte ägde kraft att upprätthålla ordningen inom landet. Den kunde inte få slut
på de ständiga kravallerna. Söndag blev
demonstrationernas och de blodiga sammanstötningarnas dag. I sin landsflykt
skrev den siste polismästaren i Berlin under Weimarrepubliken Albert Grzesinski
att regeringen lät politiska ext~emister fritt
utnyttja friheten för att i skrift och tal
undergräva den.
Man var trött på att sätta sig in
de verkliga förhållandena och deras problematik. Hellre lyssnade man till förenklande slagord. Det började med dolkstötslegenden. Det skulle komma flera lika bekväma slagord, inte minst sådana som satte fart på antisemitismen. Slagord och
halvsanningar. De föddes av önsketänkande, och snart skulle begynnelsen till pro-,
pagandaministeriet börja fabricera dem efter behov. Hitler hade förmågan att avlyssna massans opinion och formulera den
i förgrovade formler. »Han dominerar inte
miljonerna» skrev Konrad Heiden, »han
tillhör dem. Liksom ett stycke ved som flyter på vattnet följer han den allmänna opinionens skiftande strömmar». Detta var
hans styrka.
Också hos de intellektuella fanns en
trötthet och likgiltighet. En motståndslös
kapitulation som hade sin bakgrund i nihilism. Liberalismen var ett begrepp utan
innehåll, och det har sagts att den snarare
begick självmord än mördades av Hitler.
Bestämda begrepp om gott och ont, rätt
och orätt ersattes av en liberalism som erkände vilken rättsordning som helst bara
den fyllde vissa formella krav. Tron på
värden som i samvetet gav moralisk vägledning fick vika för vad de moderna filosoferna kallade »viljornas harmoni» eller
statens vilja. En motsvarande upplösning
av innehållet till förmån för enbart formen
eller formlös uttrycksfullhet – »expressionism» – ägde rum på konstens och musikens område. Det var som att utarbeta ett
hyreskontrakt, men överlämna åt hyresgästen att själv fylla i hyressumman. Allt var
tillrättalagt för den inflyttande diktatorn.
Jurister och filosofer kunde inte teoretiskt
motivera hans obehörighet. Det fanns så-
lunda inga principskäl som kunde avhålla
rättsfilosofen Kauffman, så jude han var,
att acceptera Hitler. Denne uppfyllde alla modefilosofins formella krav på maktinnehav. (John Hallowell: The decline of
liberalism as an ideology. 1943)
Tomheten
När åren gick och ingen ljusning syntes
kom en känsla av tomhet. Onda aningar
kom som en dimma. Redan 1926 reste
D. H. Lawrence i Tyskland och skrev att
det var en annan stämning än vid hans
besök några år tidigare. Då såg den tyska
anden ännu västerut men nu föreföll den
ha vänt sig bort från Europa. »Om natten
känner man det som om något rörde sig
i mörkret, en känsla av fara. Det är inte
människorna men i själva luften ligger en
känsla av fara. Någonting har hänt som
ännu inte blivit händelser». Diktarens
aningar delades av psykologens. C. G.
Jung frågade efter sambandet mellan individens och massans själsliv. »Massornas
psykologi är rotad i individens». Han tyckte sig i Tyskland se »en viss depression
och en stor rastlöshet.» Primitiva krafter
rörde sig, och han undrade om det möjligen var det beryktade nietzscheanska
blonda rovdjuret som vaknat upp ur sin
oroliga sömn?
Allt var bäddat för den som ville utnyttja situationen och besatt den nödvändiga fräckheten att ogenerat begagna friheten, missbruka toleransen, erbjuda falska varor och vid motstånd bruka våld.
Hitler, skrev Konrad Heiden, »var i stånd
att förslava sitt eget folk därför att han
tycktes ge dem något som de traditionella
religionerna inte längre kunde skänka:
tron på en mening med livet utöver ett
minimum av självtillfredsställelse. Det
verkliga förfallet började när folket upptäckte att det var i förbund med djävulen men fann att djävulen var att före- 133
dra framför tomheten i en existens som
inte längre hade någon djupare mening».
Weimarkulturen
Weimarförfattningen var på sm tid ett
resultat av samlad statskunskap och av
vilja till frihet. Kanhända var den för god
för denna världen och fick inte det stöd
utifrån som den skulle behövt. Weimarförfattningen kan inte lastas för att den inte
försvarade sig med ovärdiga metoder. Statens fiender kunde inte bekämpas med enbart polismakt, skriver den siste polisministern.
Weimarkulturen då? Kunde den inte
leda utvecklingen rätt? Peter Gay, emigrant och nu Columbiaprofessor skriver
i sin nyligen utkomna »The Weimar Culture» att aldrig har det i Tyskland som på
den tiden funnits en större elit på konstens, kulturens och vetenskapens områden.
Varför var den så maktlös? Kanhända är
den ett exempel på Edmund Burkes ord
att »onda ting kommer inte av onda människor utan av att goda människor inte
gör någonting». De låter allt passera i frihetens namn. Golo Mann erinrar om att
en rad intellektuella kritiker direkt bidrog
till att uppmjuka motståndet och ge fräckheten utrymme. De bara fortsatte, säger
han, sitt förlöjligande av stat och ordning
på samma sätt som de tidigare gjort med
kejsarstaten. De var »uteslutande inställda
på att förlöjliga sitt fädernesland och till
och med sin egen sak». Arthur Koestler
har i sina minnen ett kapitel om »liberalismens Ragnarök». Obarmhärtigt blottar
han de teoretiserande radikalernas anings- 134
löshet. Han drar sig till minnes de gängse
talesätten som envist dröjde kvar ännu
medan katastrofen kom allt närmare. »Så
illa kan det inte vara». »Du är rädd för
ett hjärnspöke, du har förföljelsemani, du
är hysterisk». »Hat leder ingenstans; man
måste möta det med sympati och förståelse». »Efteråt», fortsätter Koestler, »frågade människor sig hur de kunde vara så
dåraktiga att de satt och rullade tummarna när utgången var så tydlig».
Vi ser i dag det ideskapande och djärva, det som blivit något bestående i kulturutvecklingen. Men vi ser inte de sekunda avarter som bara förmådde draga löje
över allt som hade sitt fäste i traditionerna och var hållet i aktning hos rättänkande människor i alla samhällsklasser. Denna kulttirnihilism som försvunnit till följd
av sin egen kraftlöshet var desto mera arrogant och framträdande och väckte känslor av obehag som de kommande makthavarna förstod att dra fördel av. Hade
man inte sett hur det dansades till tonerna av »Die Wacht am Rheim>? Propagandan hade verkan hos dem som var utleda, och de var inte få.
Reaktionerna blev underhand också
våldsamma, men man lät händelserna ha
sin gång och ville inte bli inblandad. Man
vände sig bort eller stod som passiva betraktare till misshandel på öppen gata.
Men när det trädde fram en man som lovade att ordna upp allt det där så sade
man inte nej. När Peter Gay frågar sig
vad som vållade republikens död ger han
svaret att den föll offer för »brister i
själva strukturen, ovilliga försvarare, skrupelfria aristokrater och industrimän, ett
historiskt arv av auktoritetstro, en katastrofal världssituation och berått mord».
Han kunde tillfogat ännu en omständighet – ungdomen.
En obehaglig sanning för alla som tror
på ungdomen är att nationalsocialismen
var en ungdomsrörelse, att den i varje fall
icke hade kunnat segra utan ungdomens
entusiasm. Där fanns ett äkta patos och en
vilja att göra upp med det förflutna. Ungdomen fann weimardemokratin alltför förnuftig och oinspirerad trots att den bars
upp av starkt ideellt underlag och ägde en
seg vilja att gestalta framtiden. Men ungdomen var otålig, och det är tyvärr sant
som historikern Friedrich Meinecke säger
att Hitler kom till makten med hjälp av
en typisk men förblindad ungdomsrörelse.
I ett svenskt TV-program om syskonen
Scholl, studenterna som blev martyrer un·
der hitlertiden, berättade deras far om hur
ungdomarna till att börja med hade varit
entusiastiska anhängare av den nya rörelsen och hur de betraktat sina föräldrar
som stelnade i en förlegad kultur som
tvekade för det nya och djärva.
»Caharet>>
I minnena från det utgående tjugotalets
Berlin blandas stämningar man helst vill
glömma med minnen av ett hektiskt kulturliv. Djärva experiment men en aningslös lek, som inte begrep vad som var på
väg att hända. I musicalen »Cabaret»,
som nu går över världens scener, blir tjugotalets Berlin levande i ord, toner och
danser. Över den grälla uppsättningen,
genom de än skrälliga än sentimentala
melodierna och i danserna sänker sig
skymningen av det kommande mörkret.
Ett mörker som man först inte ville riktigt tro på. När det ändå kom föll man
undan, för så vitt man inte hälsade det
med entusiasm som vore det gryningen
till en ny dag. Snabbare än någon kunde
ana var ett helt folk i rörelse. För somliga
en vandring i landsflykt eller till förintel- >e, för andra en kort triumfmarsch för att
>luta i undergång och vanära. Jag såg
>Cabaret» vid premiären i London för två
år sedan. Nästan starkare än intrycken av
vad som hände på scenen minns jag mellanakten. I foajen hördes lika mycket tyska som engelska. Där fanns resterna av
den tyska koloni av emigranter som en
gång kom som flyktingar till London och
som liksom för att värmas av varandras
närhet slog sig ner i Hampstead eller
Galders Green och som tillbragte sysslolösa timmar i Lyons kafeer för att tillsammans låta tankarna kretsa kring vad som
hänt och skulle hända härnäst. Det finns
135
judar som ännu i dag vägrar att ens som
turister återvända till Tyskland. Minnena
är för plågsamma. De som gått för att se
»Cabaret» och kunde uppleva föreställningen utan obehag måste ha varit mästare i konsten att minnas och glömma.
»Es gibt nur einmal und kommt nicht
wieder …» sjöng Lilian Harvey i »Wien
dansar och ler», den filmoperett från Ufa
vars melodier klingade ut över Europa
ungefär vid den tid då våldet tog makten
och luften började fyllas av soldatsånger
och marschmusik. Det är mycket som gudskelov händer blott en gång, men det finns
också sådant som kan hända en gång till.
Ingen har skrivit om det tyska tjugotalet
och dess fortsättning utan att stanna i funderingar över händelsernas sammanhang
– också för att lära av det förflutna. Lust
att döma och fördöma blandas med vilja
att förklara och försvara. Vad som hände
i Tyskland hör historien till. Dessvärre kan
detsamma nog icke sägas om samspelet frihet-fräckhet-feghet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner