Print Friendly

Frankrikes nya riktning

Av Jan-Olof Bengtsson | 12 maj 2017

Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet kunde varit hämtad ur en Hollywoodfilm, men först nu börjar det riktiga dramat. Parlamentsvalet närmar sig med stormsteg och först när de rösterna är räknade går det egentligen att sia om den nya presidentens lycka håller, skriver Jan-Olof Bengtsson.

Om drygt en månad vet vi om den håller

Filminslaget från Elyséepalatset i Paris i torsdags morse jag just har sett är exakt en minut och elva sekunder långt. Det visar och förevigar genom en svepande tv-kamera över det gigantiska bordet hur president Francois Hollande håller sitt sista sammanträde med sina 37 ministrar.

Det är genant tyst och ministrarna möter kameran med oseende blickar och påklistrade leenden.

På söndag lämnar Francois Hollande över nycklarna till Emmanuel Macron som då tillträder officiellt.

Det är väl ingen som undgått det faktum att det nu är ett helt nytt politiskt landskap som öppnat sig för Frankrike – världens femte största ekonomi med sina 67 miljoner invånare. Detta land som socialistregeringen försökt få på rätt köl de senaste fem åren men skändligen misslyckats med. Nu stundar något nytt. Oprövat! Spännande!

När Emmanuel Macron stod som segrare förra söndagen med 66 procent av rösterna mot Marine Le Pens 34 var det otvetydigt och klart. Men håll i minnet att valdeltagandet var lågt. Många röstade dessutom på Macron för att primärt rösta emot Le Pen.

Med detta sagt är sensationen ändå fullständigt enorm, ja nästan med lite Hollywood-stuk. Hur en synnerligen smart och genomtänkt 39-åring för mindre än ett år sedan, funderade och tänkte högt.. ”Man kanske skulle försöka bli president…?”

Omedelbart efter valsegern i söndags döpte Macron om sin rörelse från En Marche (På väg!) till La Republique En Marche. Och när ni läser det här har han och teamet runt honom just samlat ihop de 577 förhoppningsfulla kandidater i lika många valkretsar som får ställa upp i parlamentsvalet för LREM den 11 och förhoppningsvis även 18 juni. Många är oprövade. Andra har övergett sina gamla partier för att satsa på det nya och omfamnande ”bortom höger och vänster”. Men frågan är så klart hur väljarna uppfattar det hela.

Att vara president i femte republiken är så klart något stort och mäktigt. Men utan att ha tillräckligt stöd och navigeringsförmåga i det kommande parlamentet finns risken att Macron blir ganska vingklippt. Ingen tror så klart att han kommer att få egen majoritet utan måste ingå i allianser. Men med vem? Och till vilket pris? För övrigt är det alltid parlamentets majoritet som bestämmer vem som ska få bli premiärminister. Ja, oftast går premiärministerposten till parlamentets största parti.

Parlamentsvalet tillgår precis som när man väljer president – en tvåstegsraket. Men med ett viktigt undantag. Får en kandidat i en valkrets över 12,5 procent av rösterna, avancerar han/hon automatiskt till andra och avgörande omgången (om ingen fått över 50 procent i första så klart). Men det är här som fulspelet för att trycka tillbaka Nationella Fronten brukar välla fram. Och som därför, trots sitt ganska stora folkliga stöd, ändå bara har två deputerade i nationalförsamlingen.

Att vara president Macron i dag är att verkligen bli smickrad och uppvaktad av alla som vill ha en plats i solen och i det nya outforskade. Den mest kände utomstående är väl Manuel Valls, socialistisk premiärminister för bara fem månader sedan, men nu föremål för en ilsken uteslutningsprocess från sina egna. Och vill Macron ha honom? Inte just nu i alla fall!

Lika nervöst är det på högersidan och Republikanerna där också ett antal profiler vill hoppa över. Om de tas emot, vill säga. Planen för Republikanerna verkar vara att försöka göra ett kanonval och bli så stora att de kan få makt att styra en stor del av politiken trots Macron som president. Och räkna inte ut Francois Fillon! Som visserligen står under polisutredning för bedrägeri men en eventuell rättegång ligger så där fem år framåt i tiden.

”Problemet” för Macron är hans vallöften om att han ska driva en politik som ligger bortom höger och vänster, att minst 50 procent av de politiska ansiktena ska vara nya, och att minst hälften ska vara kvinnor. För slirar han på detta, kan fortsättningen bli en irriterande rekyl i både stöd och entusiasm från väljarna. Men hittills har han klarat sig utmärkt.

Av de 428 som hittills nominerats är könsfördelningen exakt 214-214. Resten av kandidaterna som ska ställa upp i de 577 valkretsarna kommer i veckan.

Statistiken hittills visar att 52% kommer från det civila samhället. Den äldsta är 72 år och den yngsta bara 22 år. Två procent är pensionärer. Av alla dessa människor är det bara 24 personer som har tidigare parlamentarisk erfarenhet, 95% har det inte.

Samtidigt har man inte en aning om hur många som verkligen lämnar avtryck och blir valda.

I Marseille laddar vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon för en plats i det kommande parlamentet. Han kom ju fyra i presidentvalet på nästan 20 procent och lovar nu att motarbeta Macron till varje pris med de arbetsrättsliga förändringar som Macron vill införa för att få landet på fötter igen och bort från den cementerade höga arbetslösheten och 35-timmarsveckan. ”Macron har ingen majoritet för detta”, säger Jonas Sjöstedt kompis.

Nationella Fronten under Marine Le Pen gjorde en förhållandevis dålig valkampanj, men hoppas så klart på att de 34 procenten i presidentvalet också ska avspeglas i parlamentsvalet. Den interna kritiken över partiets virriga ekonomiska program i jämförelse med Macrons betydligt mer genomtänkta menar många drog ner valresultatet. En del menar internt att Marine Le Pen är förbrukad och att partiet måste hitta en ny profil.

En av påläggskalvarna har varit hennes 27-åriga systerdotter Marion Maréchal-Le Pen som innehar en av NF:s två platser i nationalförsamlingen men som i veckan meddelat att hon hoppar av alla politiska uppdrag.

”Desertör”, vrålar 88-åriga Jean-Marie Le Pen. Personligen tror jag att hennes avskedsbrev snarare ska ses som ett CV inför kommande karriär istället ett avsked från politiken. Men hon vill gärna ha bort sin moster, som hon anser förbrukad och förbisprungen, från partiledarposten. Så Maréchal-Le Pen stiger snarare åt sidan för stunden än hoppar av för evigt. För går det åt skogen för Nationella Fronten i parlamentsvalet har Marion stått vid sidan om…

Vad kommer Emmanuel Macron ge sitt folk och övriga Europa? Vi vet inte. Än! Men vi vet att förhoppningar alla har ett bäst-före-datum.

Självklart ska president Macron få en ärlig chans att formera sina åsikter och föra fram sina nyvalda mot de löften han vann på att genomföra.

Men att stå där som en politisk komet utan en väloljad infrastruktur och organisation i ryggen, ger spelutrymme för många fiender och mycket intrigerande. Så det kanske är på sin plats att säga:

Bonne chance!!

Jan-Olof Bengtsson är frankofil, fri debattör och tidigare ledarskribent i Kvällsposten

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner