Print Friendly

Frank Bjerkholt; Norsk högervind

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRANK BJERKHOLT:
Norsk högervind
Också i Norge blåser en högervind, som
kommit till uttryck i de norska
kommunalvalen i september. H ögerpartiet
fick nära 30 procent av rösterna,
mittpartiernaförlorade, men den viktigaste
förloraren var arbetarpartiet. Väljarna vill
inte längre ha en socialistisk politik, skriver
Svensk Tidskrifts medarbetare redaktör
Frank Bjerkholt, men detta är något som
arbetarpartiets ledning inte villförstå.
Resultaten av dessa val bådar gott far
framtiden för de borgerliga. Om två år
kommer stortingsvalen -i Norge har man
aldrig infört den gemensamma valdagen –
och om tendensen står sig, blir detfråga om
en ny regeringsbildning, sedan den
nuvarande socialdemokratiska regeringen
tvingats avgå.
Kommunalvalet i Norge den 16 september
bekräftade den högervåg, som opinionsmät·
ningarna hade talat om. Valet blev i hög
grad en rikspolitisk uppgörelse, där regering och toppolitiker var engagerade i debatten om centrala samhälleliga frågor, som
inte hade något klart sammanhang med de
lokala problemen. Man kan därför ta valet
som ett prov på partiernas relativa plats hos
väljarna med tanke på stortingsvalet om två
år.
Arbeiderpartiet fick en chock av resulta·
tet. Det säger partiledarna själva. Järnfön
med kommunalvalet för fyra år sedan gid
partiet tillbaka knappt 2 %, men järnfön
med riksdagsvalet för två år sedan var tillbakagången hela 6 %. Det kändes som en
katastrof. Procentandelen blev 36,2 – men
för socialdemokraterna är det mycket dåligt.
vana som de är att ligga över 40% under
hela efterkrigstiden.
H0yre gick i förhållande till sista kommunalvalet fram med 7 % till knappa 30 %.Ök·
ningen sedan riksdagsvalet för två år sedan
är 5 %. Det vittnar om en kraftig tendens åt
höger bland befolkningen.
Högervågen har inte bara gått ut över socialdemokraterna utan också över mittpartierna. Senterpartiet har på fyra år gått tiDbaka med drygt 2% till 8,6, och Kristdig
Folkeparti har upplevt detsamma och står
nu på lO %. Tillsammans är de alltså mindre
än Höyre ensamt.
Alla de övriga småpartierna gick tillbaka
med undantag av Venstre (liberalerna) som
kunde notera en framgång på 2 %, nu 5,3.
Partiet har lyckats skapa sig en profil som
”det gröna partiet” och den ekologiska ideologien har tydligen fortsättningsvis anhängare. Nämnas må också, att Fremskrittspartiet
på den högra flygeln har klarat att häkta sig
fast med 2,5 %, något som överraskade alla.
Högervågen är med andra ord så stark, att
över 50 000 väljare inte tyckte att H0yrepartiet var ”tillräckligt höger”. Om vi också räknar med att Sosialistisk Venstreparti kan tåla
en fortsatt nedgång (nu 4,4 %), så är tendensen klar: väljarna önskar en icke-socialistisk
politik.
Diskussionen inom Arbeiderpartiet efter
valet tyder på att socialdemokraterna inte är
villiga att medge detta. De letar efter fel
under valkampen för att förklara tillbakagången. De vill inte acceptera att de kan bli
ett med H0yre jämnstort parti. De menar,
att de har en moralisk rätt att regera landet.
De godtar inte att det kan vara något fel i
Arbeiderpartiets program utan söker orsaken till tillbakagången dels i valkampen, dels
i den personliga ledningen. Valresultatet
ledde genast till krav på förändringar i regeringen och också inom partiets topp.
Högervågen
Statssocialism, centraldirigering och förrnyndarstat är nyckelord, som bidrar till att kasta
ljus över högervågen. Mera plats för den
enskilda människan – bland annat så att det
skalllöna sig att arbeta igen – ser ut att vara
en ide, som har vind i seglen. Socialdemokraterna menar själva, att de har klarat att
möta de svåra ekonomiska åren på ett bra
sätt, bl a med olja som en räddande ängel,
369
Vad som egentligen rör sig i högervågen,
djupare sett, är inte så lätt att veta. Den
märks i flera europeiska länder, som så vitt
är olika som de inte på det praktisk-politiska
planet ger någon entydig bild av den nya
högertendensen. En faktor är ganska säkert
helt enkelt en önskan att byta ledare från tid
till annan. Inget parti får stelna till i en maktposition. Men det rör sig ganska säkert om
mer än detta. Särskilt i de nordiska länderna
har den ekonomiska välfärdsmodellen råkat
in i en kris. Den tycks varken kunna lösa alla
sociala uppgifter eller bygga en grund för
lyckliga människor, liksom den inte heller är
ekonomiskt effektiv, samtidigt som den statsdominerade och byråkratiska socialismen
kostar enorma summor.
I vad mån H0yre kan vara i stånd att infria
de förväntningar, som ligger i väljarökningen, är en öppen fråga. De ekonomiska mekanismerna inom samhället är så fastgrodda, att det bara är över en längre tidsrymd som man kan ändra på dem. Och mittenpartierna är inte hågade att hjälpa H0Yre
med detta. Paradoxalt nog är deras reaktion
att distansera sig från högervågen och de
förklarar, att nu måste de klargöra avståndet
till H0yre. De tycks alltså mena, att väljarna
tar fel, när de vänder åt höger. Dessa partier
menar i alla fall att det är nödvändigt att
markera sig i motsatt riktning. Men i princip
håller de fast vid att de icke-socialistiska partierna skall kunna utgöra ett regeringsalternativ om två år.
men väljarna är tydligen inte överens med En ny politisk period
dem om den saken. Bland de mera konkreta ting som Arbeiderl
370
partiet känner som en belastning är skatterna, invandrarna och kravet på en mera
liberal straffpolitik inom kriminalväsendeL
Det är tydligt, att många reagerar mot den
starka ökningen av skatterna, mot den minskade säkerheten i det dagliga livet, särskilt
för äldre människor, och mot den i och för
sig fåtaliga gruppen invandrare, bl a 3 000
vietnamesiska flyktingar. Mera generellt är
det nog regeringens inte särskilt övertygande förmåga att handskas med den ekonomiska krisen, som har givit utslaget, tillsammans med en mera diffus känsla av att
den statliga byråkratien och förmyndarstaten har fått för stor plats utan att de sociala
och ekonomiska fördelar, som var utlovade,
har varit övertygande nog.
Kanske är vi på väg in i en ny politisk
period, där inget parti kan vänta sig att mobilisera mer än en tredjedel av väljarna, och
med större rörlighet bland dem. Det är intressant, att de nya väljarna – 18-åringarna
– i högre grad än genomsnittet har vänt sig
åt icke-socialistiskt håll. Detta kommer eventuellt att kräva en ny typ av regering, koalitionen. Inget parti kan längre förvänta sig
att regera ensamt. Också detta kan visa sig
vara en gynnsam maktfördelning.
Ge Svensk Tidskrift som
julklapp!
Presentkort rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 60:-, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Vid beställning av fler än tre gåvoprenumerationer är priset 50:-/prenumeration
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner