Print Friendly

Från socken till storkommun

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

RICHARD ÅKERMAN:
Från socken till storkommun
I en liten socken i Västergötland bor
generallöjtnant Richard Akerman som
pensionerad. Den socken, dit han flyttade,
är numera en del av en storkommun, i
i vilken ingår en stad som inte får kallas
en stad. Där bor tjänstemännen, som
styr även kommunens yttersta delar, dit
de inte har tid att komma. Dit centraliseras efterhand allt: myndigheter, läkare,
skolor, för att inte tala om varuhusen.
Hans socken har en handelsbod kvar,
men posten har just lagts ned, och telefonstationen, som t o m höll reda på gamlingar och sjuka, är naturligtvis borta.
Bussarna går alltmera sällan. V ad som
förr kunde uträttas på några timmar,
kan ta en dag. Bilen är en nödvändighetsartikel, men myndigheterna kallar den en
lyx.Är denna utveckling, denna försämring nödvändig, frågar han. Är den inte
politiskt styrd, önskad av partitaktiker?
Det var en gång en socken med självstyrelse och egna förtroendemän, som alla
i trakten kände och ofta råkade. I mitten
av socknen låg ett litet samhälle och dit
gick en järnväg från närmaste stad. Egen
kyrka och präst fanns. Men detta var för
flera år sedan. Järnvägen blev nedlagd
och ersatt med bussturer, som med tiden
blivit allt färre. Numera åker icke så
många med dem, tiderna passa sällan, och
de befordra mest post. Men även postturerna ha blivit färre och glesare. De,
som däremot gå fullsatta, är skolskjutsarna. Prästen är nu gemensam för flera församlingar och bor med sin pastorsexpedition i en grannförsamling en bit bort.
Socknen blev så småningom sammanslagen med flera andra till en större kommun. Dess huvudort kom att ligga 4 km
bort, och där byggdes ett fint kommunalhus och en ännu finare skola. Det senare
gjorde, att skolorna i de andra socknarna
i kommunen i de flesta fall drogs in. I vår
socken blev dock en småskola kvar till
allmän glädje; den räddades av byggrestriktionerna, ersättningsskolan i kommunens huvudort blev för dyr att bygga.
Men den kommer säkert någonstans centralt med tiden.
Socknens eget lilla samhälle har fortsatt att utvecklas. Dess invånarantal på nu
ca 100 personer har varje år växt med
några nya. Företagare ha redan länge funnits där: en mekanisk verkstad, en snickerifabrik, ett par handelsträdgårdar, några
åkerier, taxi, bensinstation. Särskilt attraktivt har samhället varit för barnfamiljer,
där husfadern haft arbete i de nyssnämnda
88
företagen eller i någon av grannstäderna,
den ena 15 km bort, den andra 22 km.
Ett pensionärshem finns också, en hembygdsgård och ett missionshus. Fritidsbebyggelse i trakten har kommit till och de
där boende anlita vad som finns att få i
samhället. Det gör givetvis även gårdarna
i omgivningen, varav några rätt stora, och
något tal om att lämna dessa gårdar öde
eller att lägga ned jordbruket där har det
icke varit på allvar.
Handelsbodarna i grannsocknarna ha
så gott som alla fått slå igen, men i vår
socken är den ännu kvar. Varorna där är
något dyrare än i de stora varuhusen i
städerna ty transporterna ut kosta alltid
något. Men den är bra att ha.
storkommunen
Nu har kommunen sammanslagits med
närmaste stadskommun och med några
andra kommuner till en ännu större kommun. Det finns ingen stad längre, bara en
storkommun. Men stadsbegreppet används ändå. Något måste man ju kalla
den del av kommunen, där det finns gator,
torg, kvarter och flervåningshus för att
skilja den från den del, där det ännu
finns vägar, åkrar, skogar och gårdar.
I den nya storkommunstyrelsen fick vår
socken ingen representant och i fullmäktige endast några få. Det mesta avgörs av
tjänstemän, som kommit från andra delar
av riket. De är utvalt dugliga, kunniga
och välutbildade, men långtifrån alla känner dem och i ytterområdena ses de icke
så ofta. Ty kommunalhusen där är utrymda och används till litet av varje, och
där träffar man ej de nya tjänstemännen.
De ha sina expeditioner i staden. De flesta
av dessa tjänstemän kan ej avancera längre i kommunens tjänst, och det blir för
dem betydelsefullt att bli uppskattade i
högre instans, på läns- och riksnivå. Att
detta kan påverka deras tankar och intressen och därmed deras initiativ är inget
onaturligt.
Centraliseringen märks kanske mest på
socialvårdssidan, där mycket av den personalkännedom, som fanns förut, nu saknas.
En gång hade vår·sockens samhälle en
manuell telefonstation. Den sköttes av en
familj, och dit kunde man ringa och få
veta t ex varför man inte fick svar från
någon till växeln ansluten. Besked kanske,
att de var bortresta och ej kom hem förrän
på torsdag eller dylikt. Där höll man också
reda på om någon på misstänkt länge icke
svarade, om någon därför kanske blivit
sjuk och behövde hjälp. Den manuella
växeln var en god kontroll och gav uppskattad service.
Tekniken hade dock sin gång och telefonstationen ersattes med en automatväxel. Det gick både fortare och lättare
att ringa till hela världen. Men automaten svarade icke på några frågor och mottog inga upplysningar. Röda Korsets telefontjänst fick överta kontakten med de
mest påfallande ensamma, men dess möjligheter är begränsade till dessa.
Socknen har haft både lantbrevbäring
och egen poststation, öppen både för- och
eftermiddagar. Stationen drogs emellertid
in för något år sedan trots livliga protester.
u får alla antingen passa lantbrevbäraren eller bege sig de 8 km fram och tillbaka till närmaste post. Att lantbrevbäraren, som också är postombud, är mycket
jälpsam och tar emot post i sitt hem,
jälper upp förhållandena men ersätter ej
poststationen.
I närmaste stad byggs ett välutrustat
vårdhem. Flyttas distriktsköterskornas
mottagning dit, vilket varit på tal och naturligtvis vore en rationalisering, kommer
mammor med småbarn såväl som gamlingar, som hittills haft mottagningen inom
Dira räckhåll, att behöva mest hela dagen
för ett be ök, ty få av dem ha tillgång till
f8eii bil. Barnmorskorna ha redan förIVUllnit in i staden.
Även annat flyttar. Det finns ännu de,
1001 minns när varje socken hade en fjärdingsman, en traktens polis. Men polisen
bar med tiden kommit allt längre bort,
och nu är det tal om att koncentrera den
ytterligare från närmaste stad till en stad
flera mil avlägsen. Dit har redan domsagan-tingsrätten fått flytta trots l 00-åriga
traditioner och ett nästan nybyggt tingshus. Även laglydiga medborgare ha då
och då behov av kontakt med dessa myndigheter, t ex för att få ett pass eller en
lagfart. Men det kräver dyrare telefonsamtal och betydligt längre resor än förr.
SUndardhöjning och ”förbättring”
Enligt vad som vanligen sägs skall standardhöjningar och rationaliseringar medföra förbättringar. Men för landsbygden,
aven för den del, som icke är direkt glesbygd, har utvecklingen i mycket medfört
89
sämre service och besvärligare levnadsbetingelser. Särskilt gäller detta för dem,som
icke ha tillgång till egen bil och som måste
anlita kollektiva trafikmedel för att komma till närmaste stad. Ty till städerna
centraliseras allt mer och mer. Där och
endast där finns de stora varuhusen, där
finns myndigheterna, läkarna, tandläkarna, apoteken, försäkringskassan, häradsskrivaren, biblioteken, allt sådant, som vår
tids människa så ofta måste besöka.
Överhuvudtaget ha förhållandena utvecklats så, tillåtits utveckla sig så, ja, uppmuntrats utveckla sig så, att för landsortsbon har bilen blivit en nödvändighet. Det
är därför icke förvånande, om denne känner det som en orättvisa, om och när myndigheter i sina yttranden och för sina åtgärder betraktar bilen med stadsbons ögon
som något av en lyx.
Leva på landet
Trots allt visar dagens statistik, att befolkningen i städernas kärna minskar och att
många flyttar ut till den angränsande
landsbygden, bl a till socknar sådana som
den här beskrivna. Åt motsatt håll tycks
det som om flera centrala instanser vill
verka, framförallt de statliga. Deras handlande uppmuntrar till landsbygdens avfolkning. Fastän många, särskilt barnfamiljer, flyttat in i vår socken, har icke på
flera år någon företagare velat nyetablera
sig där. En av de främsta orsakerna till
det är den uppenbara tendensen till allmän serviceförsämring.
Man kan naturligtvis alltjämt leva bra
på landet om man har det någorlunda väl
90
ställt med hälsa och krafter. Vad som
främst är anmärkningsvärt är, att en hel
del av den service, som en gång fanns på
nära håll, under senaste tiden avlägsnats.
Mycket i denna utveckling är troligen
oundvikligt. Men allt är det icke och man
frågar sig: Är den en dynamisk följd av
teknik och ekonomi, är den orsakad av
bristande intresse och uppmärksamhet,
kanske rentav av okunnighet, eller beror
den på en medveten politik med partitaktiska syften? Hur som helst kan det finnas skäl att uppmärksamma den och begrunda vilka följderna kan bli.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner