Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Fotboja eller frihetsprojekt

Av Magnus Ek | 13 maj 2016

alliansen3-stor

 
Få saker kritiseras lika hårt i de enskilda Allianspartierna som resten av borgerligheten. Så vad berättigar oss att hålla fast vid samarbetet? Magnus Ek skriver om sin vision för Alliansen 3.0.

När jag blev aktiv i CUF 2010 var ett återkommande inslag i valrörelsen att gå runt i en orange t-shirt och hojta om Alliansen. Även om det kan verka andefattigt, så hade åtminstone jag känslan av att det fanns en drivkraft i Allianssamarbetet var både uppfriskande och naturlig. Sex år senare känns varken de orangeklädda ungdomsförbundarna eller Allianssamarbetet lika självklart. Det är dags att avgöra vilken framtid Sveriges kanske mest framgångsrika politiska samarbete ska ha.

2010 var Allianssamarbetet starkare än någonsin. Sex år efter att Allians för Sverige lanserades hade man inte bara visat att de borgerliga partierna kan hitta en gemensam grund för en regeringssamverkan, man hade också visat att Alliansen kunde knäcka socialdemokratins maktmonopol genom att besegra dem i en valrörelse, och man var på väg att göra det för andra gången. För en sextonårig centerungdom som vuxit upp under Göran Perssons tid vid makten var det berusande. Det är först i efterhand som jag förstått hur mycket arbete det har krävts för att förhandla ihop fyra väldigt olika partier, och hur mycket arbete som hela tiden krävdes för att hålla ihop Alliansen i regeringsställning. Först senare gick det också upp hur onaturligt samarbetet ibland känns för många partimedlemmar och lokalt aktiva.

Jag har hört få saker kritiseras lika mycket, i mitt parti och i samtal med andra borgerliga politiker, som de övriga partierna i Alliansen. Först tror jag att det chockade mig en aning, tills jag insåg att jag är likadan själv. Jag gick med för att jag inte bara gillade, utan jag brann för Centerns kärnvärden. Jag hade aldrig kunnat bli aktiv i ett annat borgerligt parti, och jag gick verkligen inte med i Alliansen, jag gick med i Centerpartiets Ungdomsförbund. Hade möjligheten funnits att haka av de andra och bilda en centerpartistisk regering hade jag varit för det, utan att tveka en sekund. Och jag vet att många, om inte rentav de flesta, politiskt aktiva i borgerligheten hyser liknande känslor.

Vad berättigar oss då, inför våra medlemmar och våra väljare, att vi hålla fast vid ett samarbete som jag tror att få i grunden älskar? Viljan och möjligheten att genomföra nödvändiga reformer, samt trygghet i att de genomförs på ett ansvarsfullt sätt. De borgerliga partiledarna konstaterade i debattartikeln som lanserade Allians för Sverige att; ”En befolkning som gör sig redo att byta regering börjar söka efter alternativet. Vi vill vinna deras förtroende.” Alliansen har alltid handlat om att leverera ett trovärdigt alternativ till ett socialdemokratiskt samhällsbygge som tappat både fart och förmåga att svara på framtidsutmaningarna. För en del handlar det om att öka individens frihet och minska statens makt över människan. För andra handlar det om att känna att trygghetssystemen håller även i framtiden. Och för åter andra handlar det helt enkelt om att man vill att man själv och de nära en ska ha ett jobb att gå till, någonstans att bo och samhällsservice där man bor. För oss som är aktiva i politiken, och för många väljare, är det uppenbart att om detta ska ske, då innebär det att vi på flera områden måste förändra politiken i grunden. Under Alliansens första tid lyckades vi i någon mån med det. Vi levererade politik som grundade sig i en övertygelse om att det är drivna medborgare och växande företag som bygger ett samhälle starkt, inte staten, oavsett hur välvillig den ter sig.

Tyvärr var vi alldeles för fega, vilket är en av få saker som de flesta i Alliansen verkar vara överens om i efterhand. Vi borde ha tagit chansen att reformera arbets- och bostadsmarknaden i grunden när vi hade den. Även om ROT-, RUT, och jobbskatteavdrag är bra, så löser de inte grundproblemen på en alldeles för stelbent och företagsfientlig arbetsmarknad. Sådana reformer är också alldeles för lätta att rulla tillbaka. Den överdrivna försiktighet som kom i dagen från Alliansregeringen och, om jag får vara partisk, Moderaternas partiledning, gjorde det inte lättare att vinna val. Vissa Alliansföreträdares defensiva attityd ledde snarare till att valdebatten hamnade precis där vänsterpartierna ville ha den. Det är en, i min mening, en av de viktigaste läxorna att ta med sig in i framtidens alliansbygge, att stå upp för det vi genomfört och vill genomföra.

En annan är att inte glömma bort hur mycket arbete det innebär att hålla ihop samarbetet. Alliansens bildande innebar månader, om inte år, av förhandlingar för att mejsla ut den gemensamma grunden inför valet 2006. I regering pågick sedan ständiga förhandlingar om gemensamma ståndpunkter och framtida reformer, vars trovärdighet vilade på att de fyra partierna fick igenom sin politik och sedan kunde hålla åtminstone huvuddragen i den gemensamma linjen. Det är precis det gedigna arbetet, förtroendet och trovärdigheten som dagens rödgröna regering verkar sakna, och som leder till att den gång på gång motsäger sig själv, är oförberedd i hanteringen av viktiga frågor och, rent ut sagt, skämmer ut sig. Att det i alla partiers ledning finns en förståelse för vikten av samordning inom Alliansen, samtidigt som varje parti i samarbetet kan visa sin särart, är avgörande när Alliansen ska vara det statsbärande regeringsalternativet.

Det som rättfärdigar Allianssamarbetet är att vi tillsammans bär på visioner som skiljer sig från Socialdemokraternas, vänsterpartiernas, och Sverigedemokraternas visioner, eller avsaknad av visioner, för Sverige och världen. Vi kan inte låta Alliansen hamna i den andefattiga och trötta attityd som präglade samarbetet innan valet 2014. En av anledningarna till att Centerpartiet lyckades lyfta från historiens sämsta opinionssiffror i mellanvalsperioden, till ett starkt självförtroende och ett hyggligt resultat i valet 2014 var att man orkade ta en ganska smärtsam förnyelseprocess i regeringsställning. Ska Alliansen vara ett attraktivt regeringsalternativ, då måste vi orka förnya budskapet löpande, och sen låta de frihetliga visionerna bära.

Vill man ha ett frihetligare samhälle, eller helt enkelt ett stabilt regeringsalternativ, då finns det inget alternativ till Alliansen. Om vi kommer att kunna regera i minoritet, i majoritet, eller överhuvudtaget är något som framtiden och väljarkåren får utvisa. Men som en del av borgerligheten, som liberal och som centerpartist så är det Alliansen jag vill satsa på, även i framtiden.

Magnus Ek är ordförande för Centerns Ungdomsförbund

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism