Print Friendly

Fortsatt splittring

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FORTSATT SPLITTRING?
DE VID UPPREPADE tillfällen från
högerhåll framförda förslagen om
samverkan mellan de borgerliga
oppositionspartierna har hittills avböjts av folkpartiet och centerpartiet. I den understundom egendomligt skarpa kritiken har därvid särskilt två motiv kunnat urskiljas.
För det första har gjorts gällande,
att högerpartiets olyckliga bindning vid s. k. extrema ståndpunkter
vore det verkliga skälet till att den
antisocialistiska samling, som även
de andra borgerliga partierna vore
varmt intresserade av, inte kunnat
komma till stånd. För det andra
har dessutom påståtts, att samarbetsförslagen varit allt för allmänt
hållna för att kunna läggas till
grund för en allvarlig diskussion.
Vad som krävdes- detta har varit
kritikens innebörd – vore icke generella, till intet förpliktande deklarationer om samverkan, utan
fastmera saklig strävan till sammanjämkning i konkreta politiska
frågor.
Att närmare granska det rimliga
och berättigade i dessa invändningar mot högerns samarbetsinviter kan tydligen icke tjäna till
att föra saken framåt. Efter det
ur borgerlig synpunkt nedslående
andrakammarvalet måste åstadkommandet av ett gemensamt borgerligt uppträdande betraktas som
den centrala uppgiften för oppositionen. Om man accepterar den
från centern och folkpartiet antydda önskan om borgerligt samarbete, om blott de angivna hindren
kunde undanröjas, måste man
alltså uppfatta det som betydelsefullt att i möjlig mån avlägsna
dessa stötestenar.
Det viktigaste steget i detta syfte
var givetvis den s. k. självprövningen, Högerns partirådssammanträde i oktober. Genom att utan
omsvep acceptera den allmänna
tjänstepensionen som ett ofrånkomligt politiskt faktum har högerpartiet undanröjt vad som sakligt
sett måste betraktas som det svå-
raste hindret för en samverkan
med folkpartiet. Trots en något besynnerlig propaganda från centerpartiet rörande högerns ATF-politik har som känt mellan dessa
båda partier i realiteten näppeligen
någon nämnvärd skillnad förelegat
i ställningstagandet i denna fråga.
Det åtminstone skenbart upphetsade talet om högerpartiets »extremism» har utöver ATP-problemet
rimligen syftat på partiets förslag
att avveckla första barnbidraget.
Då det nu kan förutsättas att hö-
518
gern icke mera kommer att aktualisera detta förslag borde alltså
vägen till borgerlig samverkan
ligga drägligt öppen – såvitt på
koncessioner från höger kommer
an. Under valkampanjen uttrycktes visserligen en häftig irritation
även mot en del av de mindre posterna i högerpartiets besparingsprogram. Att detta skulle få stå
hindrande i vägen om man på allvar vore intresserad av att i praktisk politik åstadkomma ett samlat
oppositionsprogram förefaller dock
otroligt.
Vad som återstod var sålunda att
föra över diskussionen till den konkreta politikens nivå – vilket med
hänsyn till riksdagens arbetsformer borde ske utan tidsspillan.
Svensk Tidskrift tillät sig i sitt
förra nummer att påpeka: »Huvudsaken är nu, att överläggningar
mellan de borgerliga partierna i
någon form kommer till stånd så
att deras partimotioner vid vårriksdagen inte leder till fortsatt splittring utan blir ett steg i riktning mot
en gemensam plattform.»
Det är bekant att vissa överläggningar mellan oppositionspartiernas ledare verkligen ägt rum. Vad
som därvid förevarit undandrager
sig bedömande. Så mycket står
dock klart, som att något konkret
resultat ännu icke uppnåtts.
Ett tillfälle att klarlägga det
dunkla läget erbjöds partiledarna
genom Svenska Dagbladets enkät
den 27 november. Tidningen frå-
gade dels, om en sammanslagning
av de tre oppositionspartierna vore
lämplig – föga överraskande var
det ingen av hrr partichefer som
uttalade sig för en sådan fusion.
För närvarande av större intresse
var den andra frågan, om möjligheten av gemensamma partimotioner i »väsentliga frågor där det
borde vara naturligt för de tre oppositionspartierna att framträda
samfällt».
Resultatet av undersökningen
blev nedslående. Högerledaren Jarl
Hjalmarson svarade »bestämt och
klart ja» på denna fråga. Hrr Hedlund och Ohlin avböjde att göra nå-
got uttalande alls; vad de yttrat vid
senare tillfällen har ingalunda bidragit till precisering av de vaga
önskemålen om samverkan.
Av allt att döma är möjligheten
till ett gemensamt uppträdande redan under motionstiden i januari
nu försutten. Detta är i och för sig
beklagligt. Det allvarligaste skulle
emellertid vara, om den negativa
attityden hos hrr Ohlin och Hedlund och än mer i tongivande
liberala tidningar inför detta uppslag skulle avspegla den verkliga hållningen inom folkpartiet
och centerpartiet till frågan om
borgerlig samverkan över huvud.
Högerpartiet har gått mycket långt
i fråga om modifikationer av de
mest kritiserade dragen i sin politik. Man har därefter erbjudit
samverkan i konkret form på begränsade avsnitt. Erbjudandet har
avvisats. Ansvaret för den alltjämt
manifesterade splittringen inom opi
positionen ligger tydligen nu hos
folkpartiet och centern. Om dessa
partier verkligen vill ha samarbete
så kan de inte rimligen som om
inget hänt framhärda i den sterila
och opreciserade kritiken mot hö-
gerpartiets extremism och isolationism. Man kan inte någon längre
519
tid säga sig vara villig till samverkan på det sakliga planet om man
samtidigt avböjer att överhuvud
engagera sig i några allvarliga överläggningar för att utröna om de
sakliga förutsättningarna för ett
gemensamt uppträdande är förhanden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism