Print Friendly

Förbjuden frukt

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

364
tion kan räkna med att få del av vinsterna
utan att dela kostnader och risker.
Det är också hög tid att med allvar diskutera vår framtida säkerhetspolitik. Det
stora tillfållet att bidra till stabiliteten kan
snart ha flytt. Nu, när många tabun har
brutits kanske man kan hoppas på en debatt som går på djupet av dessa frågor.
Svensk Tidskrift vill bland annat med ett
artikelblock i detta nummer bidra härtill.
Förbjuden frukt
V
id EG:s toppmöte i Birmingham
härförleden bjöd den danske utrikesministern Uffe EllemanJensen sina EG-kollegor på Ingrid Marie
– en äppelsort med alltför klena dimensioner för att få exporteras enligt tidigare
EG-normer – under devisen ”an apple a
day keeps the commission away”. En signal så god som någon om vad danskar
tycker om detaljstyrningen inom EG.
Nå, detta är nu gott och väl. Att bekämpa onödiga regleringar är ett arbete värt
allt stöd. Men det gäller inte bara på EGnivå utan också på det nationella planet.
Och därvidlag finns det all anledning att
se upp så att man inte kastar ut barnet
med badvattnet. ”Barnet” denna gång i
betydelsen den inre marknaden.
Toppmötets konkreta resultat blev den
s k Birmingham-deklarationen, ett dokument som inte kan anklagas för någon
högre grad av konkretion, men som ändå
ger viss vägledning om hur medlemsländerna vill gå vidare med samarbetet. Det
är mycket tal om att ”respektera individuella nationers historia, kultur och traditioner” och att ministerrådet ska använda sig
av ”den lättast tänkbara formen av lagstiftning, med maximal frihet för medlemsstaterna att avgöra hur de aktuella
målen ska uppnås”.
För den som är skeptisk till den europeiska unionen och till Maastricht må
detta låta som ljuv musik. Och om dokumentet kommer att kunna användas för
att bekämpa dumheter som ”65 mm”-
gränser för äpplen och förbud mot whisky
med mindre än 40 procents alkoholhalt,
så är det utmärkt.
Men det är inte utan att vissa av deklarationens undertecknare kan misstänkas
för slemmare motiv än så. Studerar man
genomförandet av den inre marknaden är
det lätt att i denna komplicerade utveckling urskilja ett mönster där kommissionen för en närmast heroisk och ibland
ganska ojämn liberal kamp mot mer eller
mindre konservativa medlemsstater som
alltför ofta enbart tycks vara ute efter att
slå vakt om sina egna regler, skydda sina
egna länders företag, och göra allt för att
hindra konkurrens utifrån.
I det sammanhanget är det värt att på-
minna om den förändrade strategi som
EG-kommissionens vitbok 1985 innebar
när det gäller harmoniseringen. Istället
för att försöka utkämpa en omöjlig strid
för att på alla områden ersätta de nationella reglerna med en EG-regel, valde rå-
det på kommissionens initiativ att gå vä-
gen över ”ömsesidigt erkännande”. Dvs
det som är godkänt i ett medlemsland får
också säljas i ett annat, en princip som
fick sitt mest berömda uttryck i ”Cassis de
Dijon”-domen. Och harmoniseringens
uppgift blev istället att lägga det regelgolv
som gjorde ett ömsesidigt erkännande
acceptabelt för alla medlemsländer.
Visst kan och ska man ha synpunkter
på hur också denna mildare harmonisering utformas – och om den alls behövs(!)
– men man kan inte bortse från syftet,
och definitivt inte från det faktum att den
nya strategin varit ytterligt framgångsrik
när det gäller att förverkliga visionen om
en, gemensam och hyggligt fri marknad.
Det arbetet är inte avslutat i och med den
365
1/1 1993, utan en hel del viktiga ting återstår. Och framförallt finns det all anledning att slå vakt om det goda som hittills
uppnåtts.
Vad som verkligen blir utfallet av Birmingharn-deklarationen och det hastigt
påkornna intresset för närhet och subsidiaritet får framtiden utvisa. Eller som
John Major uttryckte det i Birmingham:
”the proof of the pudding is in the eating”.
Men nog vore det synd om en begriplig
rörelse mot alltför långt driven centralisering får legitimera en ökande protektionstisk ”tribalism” (som t ex kom till uttryck i
den brittiska striden om olönsamma kolgruvor) och tas till intäkt för att bromsa
integrationen avEG-medlemmarnas ekonomier.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner