Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Förändring till varje pris?

Av Blanche Jarn | 5 februari 2016

När dammet lagt sig efter valet i Iowa framträder ett oroande politiskt landskap. Både Demokraterna och Republikanerna befinner sig i kris, och valet riskerar att stå mellan en främlingsfientlig populist och socialist. En orsak kan vara president Barack Obama.

Det är med skräckblandad förtjusning som svenska journalister skriver om Donald Trumps framgångar. Med sina dollarmiljarder, sin främlingsfientlighet och sina plumpa uttalanden uppfyller han varje tänkbar fördom om Republikanerna. Han är som en korsning mellan Jimmie Åkesson och en Disneyskurk, men i stället för att likt Åkesson försöka bedriva politik behandlar han politiken som en renodlad underhållningsbransch. ”Politikens Kim Kardashian”, var det träffsäkra omdömet han fick av Jeb Bushs kampanjschef Mike Murphy.

Problemet är att Trump politiskt sett har ytterst få beröringspunkter med Republikanerna. Partiet representerar en konservatism som värderar ekonomisk frihet och begränsad offentlig sektor. In kommer Trump och orerar om statligt finansierad sjukvård, höjda skatter för rika, striktare vapenlagar, högre importskatter och att bestraffa företag som förlagt alltför mycket av sin tillverkning utomlands. Han vill bygga en mur mot Mexiko, som han uppenbarligen anser vara en nation av våldtäktsmän. Dessutom flirtar han hejdlöst med Vladimir Putin.

Trots det har han haft strålande opinionssiffror bland republikanska väljare. Som den amerikanska opinionsundersökaren Kristen Soltis Anderson skrev i Axess (8/2015): ”Det som är mest oroande för Republikanerna är att Trumps framgångar blottlägger sanningen att många ’republikanska’ väljare faktiskt inte delar stödet till den fria marknaden och en begränsning av staten och myndigheterna”. I stället har de låtit sig charmas av en agitatorisk populist.

När valresultaten trillade in efter nomineringsmötet i Iowa var det därför en stor lättnad att Trump blott kom tvåa, även om ettan är den djupt värdekonservativa Tea Party-kandidaten Ted Cruz. På tredje plats hamnade åtminstone ljuspunkten Marco Rubio, en relativt liberal och sansad konservativ som har betydligt större chanser än både Cruz och Trump att vinna presidentvalet. Mellan de tre toppkandidaterna skiljer dock inte många procentenheter; de fick 27,7, 24,3 respektive 23,1 procent. Det finns ingen orsak för Republikanerna att slappna av och luta sig tillbaka.

Något svenska tidningar är betydligt mindre benägna att basunera ut är att även Demokraterna befinner sig i en allvarlig kris. För dem var valresultatet i Iowa inte någon orsak att dra en lättnadens suck, tvärt om: Bernie Sanders, uttalad socialist, fick 49,6 procent. Det är bara några bråkdelar av en procentenhet efter etablissemangets kronprinsessa Hillary Clinton.

Resultatet kom inte som lika mycket av en chock i USA som i Sverige, där Clinton idoliseras i oändlighet. Sanders har legat bra till i opinionsmätningarna, även om det förmodligen inte är hans egen förtjänst. Clinton verkar nämligen ha missat något väldigt viktigt: att vara en etablissemangskandidat har aldrig varit mindre fashionabelt än nu. Och hon är etablissemanget personifierat. Det är som att dyka upp på ett coctailparty i balklänning och inte märka de skeptiska blickarna.

Med största sannolikhet gynnas Sanders av samma rörelse som Trump: antietablissemangsrörelsen. Frågan är bara varifrån den kommer. Varför vill amerikanska väljare så gärna ha en outsider – och inte bara en outsider, utan en extrem outsider?

En del av svaret stavas ironiskt nog Barack Obama. När han valdes för första gången 2008 var det på grund av sitt budskap om förändring. Själv var han en nybörjare i senaten, någon som kom utifrån och entusiastiskt proklamerade att ”Yes we can!”. Fri från den ”insider image” som redan då tyngde Clinton var han en kandidat med potential.

Nu, efter åtta år under Obama, har USA inte förändrats särskilt mycket. Vad vi framför allt förknippar med hans tid vid makten är diverse militära operationer utomlands och en dåligt genomförd sjukvårdsreform.

Om inte ens en nybörjarsenator är tillräckligt mycket outsider för att skapa den förändring som många amerikaner uppenbarligen önskar sig, vad ska då egentligen till? Kanske en fastighetsmogul med absurd frisyr som spottar ur sig nedvärderande uttalanden om mexikanska invandrare? Kanske en uttalad socialist i ett land där frihetsvärdet länge har hållits betydligt högre än i stora delar av omvärlden?

Nomineringsmötet i Iowa var givetvis bara det första av många. Det sista hålls inte förrän i mitten av juni hos Demokraterna i District of Columbia. På fyra månader kan mycket förändras, men skepsisen mot etablissemanget är en så stark trend att den inte kommer att sjunka undan. Och ironiskt nog är en delförklaring just USA:s nuvarande president, som oavsiktligt verkar ha övertygat stora delar av det amerikanska folket att en modest outsider inte räcker – det behövs någon extrem.

Sedan finns ju den lilla detaljen att avsaknad av förändring fortfarande är bättre än negativ förändring. Man kan bara hoppas att den polletten trillar ner på andra sidan Atlanten innan valrörelsen är över.

Blanche Jarn är utrikesredaktör för Svensk Tidskrift.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism