Print Friendly

Folkrepubliken Katrineholm

Av Redaktionen | 28 april 2006

Av Mikael Sekund

Augustisolen värmer och socialdemokraterna har samlats i Björkviks Folkets Park. En av de lokala socialdemokratiska politikerna utbrister över lättölen och den mycket viktiga ägg- och sillsmörgåsen:
– Ahhh, det är så här det borde vara. Alltid!

Det socialdemokratiska partiet är i bedövande majoritet och partiets store ledare är på plats för att berätta hur den s.k. verkligen ser ut. Han är där för att tala om hur mycket bättre det kommer att bli om partiet får makten i ytterligare fyra år.

I just Katrineholm har socialdemokraterna haft makten sedan tidigt 1920-tal. Under de drygt åttio åren har socialdemokraterna kunna styra och ställa efter eget huvud i Katrineholm samtidigt som Sverige under större delen av tiden också haft socialdemokratiska regeringar. Samtidigt som socialdemokraterna skött kommunalpolitiken har alltså socialdemokratiska regeringar bestämt över skatter, infrastruktursatsningar, skola, näringspolitik och så vidare.

I princip är det ingen som kunnat lägga krokben för socialdemokraterna i Katrineholm – de har fått som de velat och gjort som de velat. En av de socialdemokratiska politikerna i Katrineholm, Pat Werner, sade det för några år sedan på ett lättbegripligt sätt till en förskrämd oppositionspolitiker:
– Käfta hur mycket ni vill, vi bestämmer ändå hur det ska bli.

Folkrepubliken Karineholm, socialdemokratins skyltfönster
Alltså borde just Katrineholm vara det skyltfönster socialdemokratiska regeringschefer visar upp för utländska delegationer – ”titta så bra det blir när vi får bestämma”.

Skolan borde vara den bästa i landet i motsats till kommunerna där högern styr. Arbetslösheten borde vara lika med noll. Ingen borde behöva stå i kö för en höftoperation. Alla gamla borde trivas på äldreboendet och den goda ärtsoppan med fläsk borde vara allas torsdagsfavorit.

Så borde Folkrepubliken Katrineholm vara.

Men så är det inte, snarare tvärtom. Det finns inte en enda rankning där det socialdemokratiskt styrda Katrineholm inte hamnar i botten, eller mycket nära botten: företagsklimatet, skolan, barnvänligheten och så vidare. Den som inte tror mig kan gå till affärstidningen Affärsvärldens tillväxtliga, Almegas valfrihetsranking, Barnens rätt i samhället, Företagarna, Lärarnas Riksförbund, Svenskt Näringsliv…

En god vän uttryckte fenomenet mycket klokt när han sade så här till mig:
– Om man är sosse och tror på sosseidéerna borde Katrineholm vara paradiset. Varför är det inte så? Den frågan borde varenda sosse i hela landet tvingas svara på.

När jag hemma i Katrineholm diskuterar det här med de ledande kommunpolitikerna eller med de två socialdemokratiska riksdagsledamöterna Michael Hagberg och Fredrik Olovsson, märker jag en längtan efter borgerlig utsugarpolitik att skylla på. Men det finns ingen sådan.

Istället kan man, som förra kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande Janne Larsson, skylla alla problem på att en revolution i det tysta genomfördes av kanslihushögern. Trots att det var minst femton år sedan Kjell-Olov Feldt, Erik Åsbrink, Klas Eklund och de andra härjade i kvarteren runt Rosenbad i Stockholm!

Jag riktigt hör hur Janne Larsson dunkar näven i köksbordet hemma i sitt hus på fideikommisset Ericsbergs ägor när han levererar lösningen ”en helhetspolitik för framtiden, för tillväxten, för jobben, nu!”

Frånvaro vid verklig tillväxt
En månad efter socialdemokraternas tillväxt- eller mellanvalskongress i april 2004 arrangerade Svenskt Näringsliv och Företagarupproret en demonstration på Mynttorget i Stockholm. Företagarupproret startade i Gnosjö 2003 som en protest mot regeringens förslag om att företagen skulle betala en tredje sjuklönevecka.

Eftersom kommunalrådet Janne Larsson ännu en gång hade konstaterat att det var dags för nytänkande och drastiska åtgärder föreslog jag att han skulle ta med sig sina närmaste medarbetare och de ledande socialdemokraterna i Katrineholm till Stockholm och delta i manifestationen.

Men väl vid manifestationen såg jag inte röken av vare sig Janne Larsson eller någon av hans medarbetare bland de över tusen företagsledarna och entreprenörerna som demonstrerade utanför riksdagen den där dagen i slutet av maj 2004.

Det var naturligtvis synd att ingen Katrineholmspolitiker tog sig tid att demonstrera för en verklig tillväxtpolitik och att ingen tog chansen att visa hur man ser på företagande. Men det är väl enklare att demonstrera på första maj, mot kapitalisterna.

Jag såg inte ens Kristina Simonsson, Katrineholms dåvarande näringslivssekreterare. Om hon tagit morgontåget till Stockholm skulle hon ha träffat hela målgruppen med de företagsledare och entreprenörer som hon sa sig vilja locka till etablering i Katrineholm. Annat var det när Stockholm firade sitt 750-årsjubileum år 2003. Då reste hela näringslivskontoret, med Kristina Simonsson i spetsen, till Stockholm för att dela ut en folder om Katrineholms förträfflighet. Problemet var bara att de enda som då var på plats i Stockholm var pensionärer och landsortsbor. Företagare och högavlönade barnfamiljer fanns tyvärr inte på plats.

I verklighetens Sverige – I verklighetens Katrineholm
I verklighetens Sverige står i dag över en miljon svenskar utanför arbetsmarkanden. Det är alla de som är öppet arbetslösa, de som deltar i allt mer fantasifulla arbetsmarknadsåtgärder, de som fortsätter att studera trots att de redan har kvalificerade utbildningar, alla de som arbetar deltid trots att de vill arbeta heltid, alla de som är långtidssjukskrivna och alla de som är förtidspensionerade. Det är resultatet av klassisk socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik!

I verklighetens Katrineholm får människor i kommunens äldreboende inte duscha mer än en gång i veckan eftersom personalen inte räcker till. Är det en välfärd att vara stolt över?

I verklighetens Sverige går psykiskt sjuka på gatan i stället för att få vård, och sjukvården tvingas till hjärteskärande prioriteringar. Är det vad människor som byggt detta folkhem ska nöja sig med?

Ibland när jag var inne i stan (som man säger om Katrineholm i Björkvik) och handlade på Violen eller Kvarnen träffade jag Björn. Han har växt upp på Stenbylund en dryg kilometer från Grova, och vi två är jämnåriga. Han har en liten utvecklingsstörning och är alltså en av dem som socialdemokraterna med mycket darr på rösten kallar för de svaga och mest utsatta. Han var skitig, hade vanskötta tänder och skäggstubb – han var ensam och hungrig. Så ser verkligheten ut, inte där högern har makten, utan i socialdemokraternas skyltfönster Folkrepubliken Katrineholm.

I det lilla kan man se det stora misslyckandet. Psykiatrireformens vackra ord blir till aska när de konfronteras med verkligheten. Men inte handlar vare sig socialdemokratiska partikongresser eller första maj tåg om detta – inte är det någon som kräver arbetslivsminister Hans Karlssons eller socialminister Morgan Johanssons avgång. Istället är självkritiken lika sällsynt på partikongresser i Folkets Hus som den var i Östberlin och Moskva för trettio år sedan.

Enpartistaten Sverige
Jag har hittills varit skeptisk när andra liberala debattörer beskrivit Sverige som en enpartistat. Men jag börjar inse att de kanske har rätt. Visserligen har vi en opposition, men oppositionens inflytande över de politiska besluten är lika liten här som i Östeuropa före Berlinmurens fall.
Precis som i Östeuropa har vi en politisk elit som älskar att beskriva sina folkliga rötter (se bara på riksdagsledamöternas yrkestitlar – antalet ”arbetare” i riksdagen är imponerande).
När Anitra Steen och Göran Persson talade (nu tiger de sammanbitet och ilsket) om sitt husköp och nybygge för drygt 18 miljoner (marken för 12 miljoner och det nya huset för minst 6 miljoner, om man nu ska tro Aftonbladet) har det låtit som när en undersköterska och en montör på SKF i Katrineholm tvekat inför köpet av det första radhuset. Anitra Steen talade för något år sedan om vilket stort ekonomiskt åtagande det handlade om och att det nog egentligen var banken som ägde det nya huset. Och det ska man höra från två personer som har en gemensam årsinkomst på 3–4 miljoner! Anitra Steen kommer dessutom att få 24 miljoner i pension från Systembolaget den dag hon väljer att pensionera sig. Göran Perssons pensionsvillkor är lite snårigare att räkna fram, men lever han tills han blir åttio borde pensionen hamna en bit över 16 miljoner! Det är inte många undersköterskor, montörer eller ens riktiga kapitalister som kommer i närheten av de summorna.

Kan man tala om Sverige som en enpartistat? Kanske, kanske inte. Men nog känns det som DDR allt för ofta.


Mikael Sekund är rådgivare, kommunikationskonsult och liberal samhällsdebattör. Han har tidigare arbetat som informationschef i SEB och som chef för public relations i Scania. Den 1 maj utkommer han med boken ”Välkommen till Folkrepubliken” på Timbro.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Med skuldkänslan som drivkraft

webshop_banner