Print Friendly

Folkhemskapitalism i Bohmans anda

Av Maria Eriksson | 18 september 2009

I onsdags höll Gösta Bohmans fond för idédebatt sitt årliga seminarium, i Stockholms Handelskammares lokaler. Utöver föredrag på temat ”Folkhemskapitalismen – i Bohmans anda?” delades också årets Bohmanpris ut.

Först ut bland kvällens talare var Lars Tobisson som redogjorde för valda delar ur sin nästan ofattbart långa tid som partisekreterare för moderaterna – mer än 25 år i partiledningen. (Läs recensionen av Tobissons memoarer Främling i folkhemmet här.) Utan att ens ha varit medlem i partiet blev han tillfrågad om han var intresserad av att bli partisekreterare och satte snart upp konkreta delmål för moderaterna: 1) att bli största borgerliga parti 2) att bli större än de andra tillsammans. Drömmen var att få ett resultat som låg inom tio procentenheter från (s). Sett i det perspektivet får Tobissons karriär betraktas som mycket framgångsrik.
När det blev dags för publikfrågor undrade Hans Bergström, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter: ”Är du gammal eller ny moderat?”
”Det ser du väl att jag är gammal”, svarade Tobisson, med en gest mot det gråa håret. ”Men pojkarna lyckas ju bra.”

foredragshallare319x200

Stig-Björn Ljunggren och Lars Tobisson gratulerar pristagaren Dick Kling. FOTO: Erika Aldenberg


Ett proletariserat folk

Men kvällens huvudtema var ”Folkhemskapitalismen – i Bohmans anda?”. Dick Kling, författare till boken Radhusproletärer och ombudskapitalister (Timbro 2007), inledde med att beskriva de fattiga svenskarna.

I en internationell jämförelse har Sverige vid en första anblick rekordmånga miljonärer. Om man däremot räknar bort värdet av bostäder är det bara en procent av dem under 55 år som är miljonärer.
Följden av att så mycket kapital är bundet i bostäder blir små ekonomiska buffertar för hushållen och svårigheter att hantera oförutsedda utgifter som att frysen eller tvättmaskinen går sönder. Ett slående tecken på svenskarnas små marginaler är de långa köerna på Systembolaget helgen efter löning. Men även till viktiga saker – om man nu inte räknar helgens rödvin som sådant – som läkemedel tycks pengarna ha svårt att räcka till; den som vill slippa köa för sitt recept bör passa på strax före den 25:e. Och när pengarna väl kommer, då festar Svensson med en pizza – försäljningen av dessa stiger markant när lönen kommer.

”Vi är ett proletariserat folk, även om vi är proletärer som bor flott”, konstaterade Kling.

Mycket månad kvar i slutet av pengarna är heller inget som bara drabbar vissa utsatta grupper – efter skatt är skillnaderna mellan hög och låginkomsttagare mycket små.
Något som däremot går på tvärs mot bilden av Sverige som ett ytterst jämlikt land är de enorma skillnaderna i förmögenhetsfördelning. Att 25 % av landets samlade förmögenheter ägs av en procent av befolkningen kan förstås tyckas upprörande i sig. Men det allvarligaste med detta är dock den bakomliggande orsaken – det låga sambandet mellan inkomst och kapital. Det är, påpekade Kling, nästan omöjligt att tjäna ihop till en förmögenhet. Däremot kan man ärva den, vinna på lotto eller göra en bostadskarriär. Det är med andra ord slumpen som avgör, mer än något annat.

Med så svaga incitament att arbeta, studera eller att framgångsrikt driva ett företag främjas knappast borgerliga dygder som flit eller sparsamhet. Det skulle däremot en slant på banken göra menade Dick Kling, som de senaste åren fört fram idén att de statliga tillgångarna ska delas ut till medborgarna. För vart tar alla pengar vägen, egentligen? Jo, de förmögenheter som svenskarna inte har är förstås inlåsta i den stora kollektiva förmögenheten – 750 miljarder kronor strax före finanskrisen.
Men kan man verkligen anförtro svenska folket att på egen hand ta hand om varsin del av detta? Ja, vi är inte så oansvariga som en del tror var Klings budskap.

Tvärtom finns det studier som visar att människor som får 100 000 på banken tar större ansvar, bryr sig mer om andra och vågar satsa på nya idéer. Också Svenska spels uppföljningar av vad lottovinnare gör med sina pengar stöder tesen att även medelsvensson är kapabel att ta hand om en summa pengar. Vad gör människor när de vinner? Jo, svarade Dick Kling, de köper en politiskt korrekt bil, de tapetserar om barnens rum, åker på en resa och sedan lägger de resten i ett tryggt sparande, eventuellt en liten andel i en Rysslandsfond.

Folkhemskapitalism

Om ägandespridning i Dick Klings tappning handlar om att ha en liten slant på banken så var det egna hemmet det som var målet för Högerns ägardemokrati under 1900-talets mitt. Stig-Björn Ljunggren som 1992 disputerade på avhandlingen Folkhemskapitalismen, om moderaternas historia, redogjorde för de idéer som sedan kom att bli grunden för det socialdemokratiska folkhemmet. Att alla skulle kunna äga något – ett hus – var högerns kontrautopi mot det starka samhället. Intressant är förstås hur detta sedan anammades av de svenska socialdemokraterna.

Både Dick Kling och Stig-Björn Ljunggren bjöd på varsin historia om kolonilotter. Kling refererade den omhuldade berättelsen om när von Mises besöker Röpke i Genève och de passerar några kolonilotter: ”Vilket ineffektivt sätt att producera mat”, konstaterar von Mises. ”Ja, men ett väldigt effektivt sätt att producera mänsklig lycka”, svarade Röpke.

Ljunggren kontrade med att redogöra för när Lenin besökte Stockholm. Också kolonilotter åt alla var då en ambition i linje med det socialdemokratiska folkhemsbygget. Lenin som får höra detta blir rent ut sagt skitförbannad: ”Är ni inte kloka!? Nu blir de ju kulaker allihopa – hur ska de då kunna göra revolution?!”

Dags för ägardemokrati 2.0?

Men Ljunggrens redogörelse tangerade också Klings på ett annat sätt. Om, ursprungligen Högerns uppfinning, ägandet av det egna hemmet kommit att bli verklighet för många, om än i formen av en bostadsrätt – i vilken mån har det gjort oss till de självständiga medborgare som åtminstone högermän som Jarl Hjalmarson såg framför sig?

Att en stor del av våra förmögenheter är bundna i kollektivt, statligt sparande är förstås ett viktigt problem. Men inte heller den som är ägare till en dyr lägenhet har tillgång till det fria kapital som krävs för att investera, starta eget eller kanske säga upp sig från ett jobb man inte trivs med.

Den fråga som Stig-Björn Ljunggren tog upp i slutet av sitt anförande blev hängande i luften, men är väl värd att fundera på: I dagens samhälle där behovet av rörlighet är betydligt större än på, säg 1930-talet, är det verkligen huset som bör vara det ägardemokratiska idealet? Är det så klokt att avskaffa hyresrätterna?

Den som på morgonen hade läst Svenska Dagbladet associerade förstås till Dick Klings och Hyresgästföreningens Barbro Engmans debattartikel som avslutades:
”Fler bör ha en ekonomisk buffert, inte minst i oroliga ekonomiska tider. Men det måste vara pengar man kommer åt, inte pengar som sitter fast i italienskt badrumskakel eller statliga energiföretag. Vi måste sluta se högt belånade bostäder som vägen till välstånd. Annars kommer svenskarna att fortsätta vara rika men proletariserade.”

Prisutdelning


Därefter följde prisutdelning. Biståndsminister Gunilla Carlsson överlämnade 25 000 kronor till en glad och förvånad Dick Kling. Fondens motivering löd som följer: ”Dick Kling har efter en lång karriär som forskare, näringslivsföreträdare och politisk opinionsbildare med sitt projekt om ”folkkapitalism” väckt nytt liv i tanken om ägandespridning.
Som fellow på Timbro har han de senaste åren utvecklat tänkandet kring hur en folkkapitalism ska förverkligas, idéer som fått spridning via hans bok ”Radhusproletärer och ombudskapitalister” samt på sajten folkkapitalism.nu. Som ordförande i Skattebetalarnas förening har han också bidragit till angelägen folkbildning på området.”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner