Print Friendly

Feminismen som norm

Av Rebecca Weidmo Uvell | 7 juli 2017

Oavsett om man är bekväm med etiketten feminist eller inte finns det idag få som inte ställer upp på dess grund – att kvinnor och män ska ha samma möjligheter i livet. Samma möjlighet att utbilda sig, jobba med det man vill, till en bra ekonomi och ett bra liv där inga dörrar är stängda bara för att man har fel kön. Ändå är det något som skaver, menar Rebecca Weidmo Uvell.

Vi är ett av världens mest jämställda länder idag. Även om egenintresset hos en grupp feminister vars feminism också är levebrödet högljutt protesterar mot detta är det så enligt till exempel den globala undersökningen World Value Survey och andra globala jämförelser som finns.

Eftersom det inte finns några formella hinder för kvinnor längre har dagens svenska feminism till största del fokuserat på det osynliga – strukturerna. En klassisk win-win-situation då alla som argumenterar emot kan beskyllas för att vara omedvetet kidnappade av just de strukturer man hävdar inte finns och så kan en modern feminist vinna varje debatt.

Men feminismen har de facto blivit uteslutande feminin – männen har ingen plats i vare sig den feministiska debatten eller i alla de jämställdhetsplaner som dominerar svensk politik och förvaltning.

Som mamma till två små pojkar som fortare än jag hinner med kommer växa upp till två män oroar det här mig. Och jag kommer inte stillatigande stå och se på när pojkar av idag avkrävs arvsynd för vad nu döda män gjort och inte gjort. Eller att de puttas in i olika hörn i samhället för att det är ”kvinnornas tur”.

Samma möjligheter för alla innebär inte likadant utfall. Men samma möjligheter innebär också att pojkar ska få samma möjligheter som flickor i till exempel skolan och idag halkar de efter allt mer. Men vi är för upptagna med kvinnokamp för att bry oss om det.

Kvinnonormen i den svenska feminismen har fått andra konsekvenser än det här tyvärr. Och det blir tydligt när man följer svensk samhällsdebatt nära och under lång tid.

När en kvinna får kritik är det numera mer regel än undantag att såväl kvinnan själv som hennes försvarare anför argumentet att kritiken mot henne är så mycket hårdare för att hon är kvinna. Det är en ryggmärgsreflex. All kritik är alltid för hård och orättvis bara om det gäller en människa som är kvinna.

Redan här vill jag flika in att det givetvis finns olika måttstockar som också drabbar kvinnor och vad gäller till exempel kvinnors alkoholmissbruk är det utan tvekan så att domen offentligt ofta blir hårdare och mer personlig när det gäller kvinnligt missbruk. Det kan man se på hur de offentliga personer som är alkoholister behandlats.

Men det innebär inte att försvaret ”det är bara för att hon är kvinna” är vare sig befogat eller hederligt att använda i alla lägen. För först och främst har alla vuxna människor ett ansvar över sina handlingar som inte kan degraderas eller reduceras av någon som helst könskomponent.

Nyligen avslöjades det att det finns medelålders kvinnor som driver HVB-hem verkar ha satt i system att på olika sätt utnyttja de unga afghaner som bor hos dem.

Det mest kända fallet är Arboga-kvinnan Johanna Möller, som med sin afghanska älskare som bodde på hennes HVB-hem, bland annat åtalas för att ha mördat sin egen pappa.

Ann Heberlein har skrivit flera artiklar om det på Ledarsidorna.se. Hon hänvisar till ett flertal artiklar i media från 2016 och 2017 där kvinnor misstänks ha utnyttjat unga pojkar och män på HVB-hem.

I nätverket ”Vi står inte ut” som drivs av personer engagerade för ensamkommande refererar kvinnor till pojkarna som ”min afghan”, ”min son” och beskriver hur de sover i deras sängar, sitter i deras knä, kramas och andra fysiska aktiviteter.

Föreställ er ett enda fall där en manlig ägare av ett HVB-hem anklagas för att ha utnyttjat ensamkommande flickors utsatthet och beroendeställning och inlett sexuella relationer med dem. Ett fall.

Det hade varit krigsrubriker, politiker hade genast uttalat sig och vi hade haft en debatt om utsatta flickors situation när män med makt över dem utnyttjar dem sexuellt. Men nu är de utsatta av manligt kön och förövarna kvinnor och då är det tyst.

Men det som hänt i de här fallen är såväl brottsligt som långt över alla moraliska och etiska gränser. För det är sexuella övergrepp att personer som av kommuner och myndigheter fått ansvar utnyttjar sin maktposition på det sättet. Det är förkastligt och vedervärdigt och ska både straffas och fördömas.

Den här relativiseringen, som grundar sig i att feminismen blivit norm i både offentligt samtal men också i våra värderingar, finns det fler uttryck för.

Kvinnor anses till exempel vara bättre föräldrar bara för att de är kvinnor. Varje år initieras de flesta vårdnadstvister av kvinnor och de vinner också ensam vårdnad betydligt oftare. Varje år förlorar en massa män rätten till sina barn. Givetvis finns det män som förtjänar det men i den här gruppen finns det också män som inte gör det.

Samma sak när det gäller chefer och i huvudsak dåliga chefer. Det diskuteras mycket hur män kan bli bättre på att rekrytera kvinnor och stereotypen av en dålig chef är en man, inte sällan medelålders. Ord som mansplaining och gubbmaila blir allt vanligare.

Men själv har alla kvinnor jag hittills jobbat för varit de uslaste cheferna. Medan den jag gillade allra bäst var en 60-årig farbror. Jag skulle alla dagar i veckan välja att hellre vara ensam tjej på en arbetsplats med bara killar än att jobba med enbart kvinnor.

För sanningen är att det finns minst lika många usla, otrevliga, elaka och dåliga kvinnor som män. Personlighet och egenskaper sitter nämligen inte mellan benen. Skitstövlar tillverkas med både snippa och snopp. Det finns massa dåliga mammor, dåliga kvinnliga chefer och lika många otrevliga kvinnor som män.

De kommer bara undan lättare.

Feminismen som norm har tyvärr skapat en skevhet och därmed också gett oss en falsk verklighet. Där olika regler gäller för kvinnor och män och där männen drar det kortaste strået. Visst finns det situationer när det är det omvända men dessa pratar vi om till leda.

Men när diskuterade vi det orättvisa i att en rad kvinnor kan begå sexövergrepp med uppdrag åt socialtjänsten utan att rullas i tjära och fjädrar och utan att något politiskt engagemang väcks?

Samtidigt vi alla i tystnad vet att ett enda fall där könsrollerna varit det omvända hade räckt för motsatsen.

Rebecca Weidmo Uvell är borgerlig opinionsbildare och driver Uvell Kommunikation

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner