Print Friendly

Farbror Bengt tänker själv

Av Mats Johansson | 13 augusti 2010

Bengt Göransson
Tankar om politik
Ersatz, 2010

När jag började i riksdagens kulturutskott för fyra år sedan hände det flera gånger att journalister efter en intervju frågade mig vilken socialdemokrat de skulle tala med i den aktuella frågan. Den vänliga dam som var talesperson (S) hade inte tagit plats i deras referensregister och fick efter några år lämna utskottsposten till förmån för tidigare premiärministern Leif Pagrotsky, som skulle ges något att göra.

Som alternativ för medierna fanns länge Bengt Göransson. Trots att det var 20 år sedan han var socialdemokratisk kulturminister har han på ett osannolikt sätt behållit sin mediala status som sanningssägare i kulturdebatten. Med fel ålder, fel kön och ibland fel åsikter för att vara ”rätt” i medielogiken borde han vara slut som artist.

Men icke. I en anspråkslös liten tankebok om politik i allmänhet och kulturpolitik i synnerhet säger han på blott 140 sidor mer av intresse än de flesta av Sahlin-generationens tänkare har gjort under en hel karriär. Kanske var det konkurrensen i hans ungdom i det partiet som tvingade fram en skärpa i ord och tanke för den som skulle ta plats i främsta ledet. Dit hade han lång väg, via Folkets Hus och nykterhetsrörelsen, vilket främjar egen tankeverksamhet.

Min respekt för honom gäller hans person, efter några år tillsammans i Sveriges Radios styrelse på 90-talet. Som avgången utbildningsminister efter förlustvalet 1991 efterträdde han där en annan givande socialdemokrat, f d statsrådskollegan Odd Engström, som bara hann göra en kort visit innan han lockades över till Stenbeck-imperiet. Med ingen av dem hade jag några större problem att komma fram till vad som var rätt och viktigt för bolaget. (Med Odd kunde det dessutom ske till intagande av sill med snaps, något man inte kan beskylla Bengt för att hemfalla åt.)

Med Göranssons ideologiska hållning förhåller det sig annorlunda. Ränderna går aldrig ur; en gång folkrörelsesocialist har han förblivit vid källan och sätter den i motsats till den inom hans parti dominerande statssocialistiska läran: ”Den förra står det liberala frisinnet ganska nära. Detta ser ett viktigt värde i kollektivet – frikyrkan är ett gott exempel – i motsats till den rena liberalismen… Jag har därför alltid hyst misstro mot statssocialisternas dröm om den starka staten som ska ordna livet åt alla, inte minst de som brukar kallas de svaga.”

Det är en befruktande motsättning, men den lämnar ingen plats för marknaden. Även om Göransson inser poängen med konsumentmakt ifrågasätter han dess utbredning i hela samhället, hans skrift är en plädering mot hela samhällsutvecklingen. Det är föreningen, inte staten eller marknaden, som kan lösa de gemensamma problemen.

Som om han inte hade hört talas om Adam Smith förkunnar han som en nyhet att man inte kan lita på affärsmannens godhet i det som han kallar ”butikssamhället”. Men av det faktum att – som Smith lär oss – det inte är bagarens godhet som ger oss dagens bröd, följer inte att valfrihetens samhälle är sämre för ”kunderna” i skola, vård och omsorg än gårdagens aldrig så demokratiskt formade folkkommuns enhetsutbud.

Det är sant, som Göransson poängterar gång på gång, att medborgarens roll förändras som konsument, men skulle den rollen vara sämre än undersåtens? I så fall har medborgarna kvar möjligheten att ändra systemet; den friheten har inte försvunnit av att tidigare monopolaktörer har fått konkurrens och testas i en ny relation.

Men visst kan man lära även av en motståndare av Göranssons typ, som hellre citerar Jalmar Furuskog och Herman Holmgren än någon för dagen ”modern” vänsterfilosof. Det finns inte så många kvar i riksdagen av hans kaliber, sådana som inser till exempel att ”kultur är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det.”

Eller ta hans sympatiska syn på det politiska uppdraget – att se sig som representant för medborgare, inte bara som ombud för skattebetalare eller intressegrupper. Det är en plädering för helhetssyn och ansvarstagande som inte ger plats i morgonteve-soffan, vore den något att längta till.

Och vad ska man säga om hans passning till dagens politiska ledare: ”Det är farligt om beslutspotens får ersätta tankeverksamhet. Tänkandet – och det egna skrivandet – är förutsättningen för varje ledarskap.” Starkt.

Hans karikatyrer av den ”nyliberalism” som han tror styr världen får man stå ut med. De saknar inte helt poänger.

Redaktör Mats Johansson är riksdagsledamot (M).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner